Jag är inne på min sista tenta nu. Verkligen. Det känns overkligt, konstigt, läskigt. Men ändå... okej och spännande.

Insikten om att studierna snart är slut börjar krypa sig på. Kankse vill jag lite motvilligt inte att de ska ta slut. Jag kanske känner mig rädd för att jag inte tagit vara på de härliga år som mina studier vid universitetet ska ha inneburit. När jag tänker efter har jag trots allt intressant och spännande jag läst, varit en ganska ensam student. Jag har någonstans skyllt det på att jag läser vid ett universitetet som inte har ett särskilt aktivt studentliv, och där studenterna inte bryr sig om att lära känna sina kurskamrater eftersom de redan har ett tillfredsställande socialt liv. De flesta ger intrycket av det i alla fall. Det är nog så för många.. Ofta har jag fått höra att Stockholms universitet är ett universitet för stockholmare, d.v.s. att det är huvudsakligen stockholmare som läser där, vilket skulle kunna förklara saken. Men jag tror inte längre att det är hela sanningen. Om än det kan ligga något i det.

När jag började vid universitetet var det så tydligt att alla kurskamrater sprang från föreläsningarna, ivriga om att bege sig iväg någon annanstans. Det fanns inget intresse av att lära känna den som satt bredvid en på själva föreläsningen. Jag tyckte så klart att det var lite tråkigt att det var på det sättet, och eftersom jag är en perosn som gör allt jag kan för att smälta in och bete mig "rätt" så gjorde jag ganska snart samma sak. Jag skyndsae ifrån föreläsningarna eftersom jsg upplevde att jag ändå inte hade något socialt umgänge att hämta där.

Det är nog mer mina egna föreställningar om att det var så som jag nu beskrivit det som fick min upplevelse av Stockholms universitet att också bli sådan. För jag har upptäckt att kurskamrater visst kan och är intresserade av varandra och träffas utanför föreläsningarna. Eller är det bara så att det har föändrats under mina år på universitetet och det numer är mer socialt? Jag vet i alla fall att det har varit och är mer socialt vid andra institutioner än den jag läst vid. Ganska lustig paradox ändå, att de som är intresserade av människan som social och kulturell varesle inte själva tycks bete sig som sådana...

Nåja, det är mycket jag själv som fått min tid vid universitetet att framstå som en ensam sådan. Men det beror inte bara på att jag nu tvingats ifrågasätta mig själv som någon vidare social människa, utan för att jag också hamnat med människor som jag inte tycks dela särskilt mycket med rent privat då vi tycks ha befunnit oss på så skilda ställen i livet.

Även om det också kan tyckas som att jag läst vid universitetet relativt kontinuerligt så har det ofta hänt att jag efter avslutade kurs hamnar bland helt nya människor. Att försöka etablera relationer med människor man bara träffar två gånger i veckan under fyra veckors tid är inte helt lätt. Det känns knappt värt det. Så har jag nog resonerat. Min medfödda blyghet sätter också hinder för detta, då jag, i alla fall tidigt under studierna, sällan tordes öppna munnen och dela med mig av mian tankar och funderingar på något aktuellt diskussionsämne vid alla otaliga seminarium.

Apropå den där blygheten... Den är ju något jag jobbat på sedan barnsben. Den har också förflyttat sig längre bak i medvetandet med tiden. Den är inte lika uppenbar och synlig längre. Men fortfarande så.... med den tror jag följer en rädsla för att begå fel av olika slag och att vilja göra "rätt" som jag nämnt ovan. Genom att hålla mig i skymundan så undgår jag risker med att begå fel. Fel som andra kan påpeka, och jag därefter skulle ta personligt och bryta ihop utav. En strategi har varit, och är nog fortfarande, att inte bli särskilt personlig utav mig tror jag. Däremot är jag duktig på att vara trevlig och glad, snäll och allt det där. Jag är duktig på att göra mig själv omtyckt. Men samtidigt så går jag lätt obemärkt förbi. Idag kan jag störa mig själv något otroligt på dessa karaktärsdrag som jag själv odlat.

Genom mina studier har jag dock upplevt en viss förändring. När jag började studera var jag som sagt rädd för att göra fel och yttra mig. Dåliga, eller nej, sämre resultat på tentor kunde verkligen förstöra flera dagar för mig och jag kunde gråta hejdlöst över fel jag begått. Jag skömdes. Dumt, kan tyckas, eftersom jag ändå klarat tentan. Det har tagit lång tid för mig att lyckas distansera mig personligen från det jag skriver på tentor eller säger på seminarium. Även om jag vet att det är det jag säger eller sättet att resonera på, även i skrift, inte alls har att göra med mig som person så har inte upplevelsen, eller känslan för att det är sant infunnit sig. Inte förrän på senare tid.

Nu har jag allt mer börjat upptäcka att mina tankar och det jag sedan säger och skriver inte alls är helt uppåt väggarna fel. Någonstans har ett självförtroende vuxit sig starkare. Eller snarare kanske självkänslan. varför inte både ock? Mycket är att tack för mina senaste ett och ett halvt år då jag började på detta masterprogram. Då hamnade jag ju återigen bland ett nytt gäng männiksor. Åter igen bland personer som befann sig på helt andra platser i livet. Jag var och är helt klart den yngsta av oss alla. Vid ett flertal tillfällen kunde jag nämne till några av mina klasskamrater hur avundsam jag kunde vara för att de tycktes ha kommit mycket längre än mig. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte, men de var alla så duktiga på att göra sig hörda, och tycktes inte ha några större bekymmer. Det var glädjande att vid ett tillfälle få höra av en kurskamrat att hon kunde känna så för mig, då jag var så ung fortfarande och hade så mycket tid på mig att finna en väg i livet. Hon kunde snarare känna sig stressad över att inte än ha den klar för sig och ha börjat plugga (igen).

Över tid har min kurskamrater, eller mina masterkamrater, hjälpt mig oerhört. Över tid har jag märkt hur de rådfrågar mig om saker, och tycker att mina tankar och funderingar är bra och värdefulla. Samtidigt ger de goda råd och tips som de själv kommer att tänka på som hjälper mig. Det utbyte jag upplevt har verkligen pushat mig framåt och jag känner verkligen att jag har utvecklats under min masters-tid. Jag hoppas att det inte är en falsk föreställning. För det har gett mig självförtroende för att jag ska klara min uppsats.

Det är lite tråkigt att jag inte läser fler kurser med dem längre. För det finns inga fler kurser att läsa längre. Det är bara skrivandet kvar. Dessutom befinner vi oss alla på olika institutioner nu och jag befinner mig åter igen bland nya männiksor som jag knappt känner... Det sura här är ju att de flesta studiekamrater jag träffar nu har följts åt sedan förra hösten, medans jag gjort annat. De har verkligen fått tillfälle att lära känna varandra, vilket märks tydligt. Det är inte lätt att vara "ny" i sådana sammanhang.

Men jag orkar inte bry mig längre i det. Så som jag började mina universitetsstudier, som en ensam student kommer jag att avvsluta dem. Utan nya vänner och sociala kontakter värdefulla för framtiden. Myten eller steriotypen av ett typiskt studentliv är något jag på inga sätt levt upp till. Å det kan jag uppleva som en av förlusterna. Eller inte som en förlust, utan det känns bara trist att det aldrig hänt. Det känns som att jag försummat den delen av att vara student.

Men jag vet inte om jag skulle kunna ha gjort det på ett annat sätt. Jag är jag. fortfarande... Men med lite större självförtroende och självkänsla för det jag gör och vem jag är. Jag vet och känner också att det finns en skillnad dem emellan. För nu för tiden kan jag bli besviken om kritiska kommentarer på vad skulle gjort bättre eller funderat på i till exempel mina texter (hemtentor, inlämningsuppgifter etc.) uteblir och det är idel positiva kommentarer. Vilket i och för sig också är roligt i stället för idel negativ kritik. 

Det känns extra skönt att jag känner så här just idag.. Det ger extra motivation inför denna avslutande tenta. Så dags att ägna sig åt den nu och få den klar.

Tjing allesammans!