Jag har svårt att sova. Det kan ha att göra med att jag fysiskt aktiverar mig för lite om dagarna. Men jag skyller hellre på att mina hjärna och mina tankar går på högvarv. Något som känns positivt. Även om jag så klart vill sova. Men med inga särskilda tider att passa, så går det ju att sova lite när jag vill. Det går och jag kan det, men jag gör det inte.  För sover ska man ju göra på natten och inte på dagen, eller?

Igår hade jag mitt andra möte med min jobbcoach. Än en gång känner jag mig peppad och på toppenhumör, både under och efter mötet. Det där med motivation ska inte underskattas! Det är guld värt. Det var så kul igår, om än knepigt att sitt ner och spetsa mitt CV till max. Det känns skönt att märka att jag varit ute på rätt spår. Och det är lite roligt när jag blir ställd mot väggen med frågor som "varför är den här egenskapen du nämner bra?" och "hur kan den här egenskapen mätas?". Kan vara tänkvärt för alla att ta sig en funderare på sådana frågor. Inget är självklart i sig. Det borde ju jag som socialantropolog förstått instinktivt!

Det känns på något sätt som att självförtroendet sakta men säkert byggs upp efter hand. Och vet ni vad? Jag börjar älska den här processen jag befinner mig i nu. Jakten på att få ett jobb börjar kännas riktigt kul!

"Lev varje dag som om det vore den första av många!" Det är mitt nya motto. Liknar mitt tidigare "lev varje dag med en tron på en morgondag". Vad jag menar med att leva varje dag som om den vore den första, är att det inte är någon större mening med att stå och blicka bakåt och älta det förflutna. I stället ska man se varje ny dag som en möjlighet till att upptäcka världen på nytt, lära sig nya saker och växa som människa. Desutom måste det, likt mitt motto "lev livet med tron på en morgondag" finnas en förväntan och förhoppning om att det kommer fler dagar. Utan en sådan tilltro finns inget syfte med att drömma eller att sätta upp mål, eller ställa krav på sig själv och sin omvärld.

Jag förkastar allt som heter att leva varje dag som om den vore den sista, som jag vet att så många gillar att dra till med då och då. Men hur tänker man då? Vad jag hör är er inte tanken om att ta tillvara på "här och nu" som nog många menar, utan jag hör en inställning som gör det enkelt att finna ursäkter till vad man gör och inte gör, där man kan fly verkligheten. Utan att tänka längre än här och nu eller utanför sitt eget ego, så bygger man upp ursäkter för att inte behöva ta sitt ansvar och konsekvenserna av sitt förhållningssätt till livet och omvärlden. Det kan inte jag acceptera. 

Liv är tillbaka!