Igår jobbade jag min sista dag. Eller tja, det är/var säkert inte min sista dag egentligen, men fr.om. nu, idag, har jag ingen anteckning i almanackan som helt garanterat är en jobbdag. Jag vet inte nsäta dag jag jobbar helt enkelt. Idag är alltså... min första dag, då jag kan och faktiskt känner mig som en arbetslös. Det är inte en angenäm känsla...

Det knyter sig i magen på mig. Det är lite så där som att jag mår halvt lite illa. Jag sover dåligt. Å inte blir det bättre av att de förbaskade grannarna (FORTFARANDE) renoverar och sätter igång med buller å bång varje morgon. Det gör det heller inte lättare att få ro att sätta sig framför datorn å försöka lista ut var, hur och när jag kan hitta, söka och få ett jobb.

Jag har varit på arbetsförmedlingen vid två tillfällen så här långt. Båda gångerna har det känts väldigt positivt. Tills jag kommit hem och insettt att jag faktiskt inte vet något om hur jag ska göra för att gå vidare eller ta mig vidare. Första gången fick jag ju veta att jag befann mig lite mellan två stolar. För gammal för att räknas som ungdom, fortfarande för ung för att räknas som vuxen. Men NU, är jag vuxen enligt deras system. Det känns ju bra att veta, att jag nu kan omfattas av deras system och att åtgärder för att hjälpa mig eller lotsa mig mot jobb kan vidtas.

Andra mötet, trodde jag att jag skulle få kalrhet i allt. Det var ett motiverande och trevligt besök, men jag står ås tampar på samma ställe fortfarande. Jag trodde att vi vid det här laget skulle upprättat en handlingsplan för mig, gett mig tillräcklig info för att veta hur jag ska få en jobbcoach, samt få se vilka möjligheter till praktikplatser det finns och som kan passa mig. Men icke..

Nu har jag i alla fall skickat iväg ett mejl med alla dessa funderingar å hoppas på svar.

Under tiden så har jag faktiskt så sent som i förrgår skickat iväg en intresseanmälan till ett jobb där de faktiskt söker en antropolog. Jag hoppas att de hör av sig därifrån. Därav min mage som känns orolig. För när jag skickar iväg intressanmälningar eller ansökningar känns det lite som att gå med i ett lotteri. Fast omvänt. I stället för att ha köpt en lott, har jag lämnat ifrån mig en lott. Sedan hoppas jag på att just min lott ska dras ur någon märklig hög där alla andra som också vill vara med i lottdragningen finns med. Chansen för jobb känns därmed liten. Men den finns där. Å vem vet, plötsligt händer det? Jag håller tummarna!