Mmm... nu är det bara några få timmar kvar. Kvar tills mina tio sidor text på uppsatsen ska vara klara och inlämnade till handledaren. Jag måste säga att jag är ovanligt lugn. man skulle kunna tro att jag vid denna tidpunkt på dygnet skulle vara sönderstressad och helt vansinnig över det värdelösa jag har lyckats knåpa ihop. Å visst, det är inget revoulutionerande, och långt ifrån en fungerande text. men är det då verkligen meningen? jag hoppas att jag har förstått det rätt.. nämligen att hela grejen är för min handledare att få lite mer insikt i hur jag planerat att utföra detta arbete.

Jag takcar faktiskt att upplägget med uppsatsen är som det är, nämligen att vi kontinuerligt ska visa upp och få lite feddback på det vi gör. det hjälper mig att hålla igång. Om det inte skulle ha varit så, skulle jag nog fortfarande sitta och fundera på vad jag skulle skriva om. Obehaglig tanke, nu när jag verkligen börjar komma någonstans.

Fick en sån lustigt härlig känsla lite tidigare nu på eftermiddagen/kvällen. Mitt i mitt skrivande infann sig ett välbehag som jag inte är van vid, när jag sitter och gör något som jag vet någon ska läsa och granska kritiskt. jag börjar tycka att det är roligt nu. Spännande! spännande att pussla ihop olika tankar, ideér och teorier. Pröva dem tillsammans och eventuellt upptäcka något som resulterar med någon finurlig slutsats. Visst, är det lite knepigt ändå. men jag är ändå på god väg. och ettt visst lugn finns ändå, inför den kommande skrivperioden.

men smatidigt spökar mitt tålamod och mitt humör. Idag har varit en bra dag. men vem vet hur det ser ut redan i morgon när jag sitter med texten framför mig. för det går alltid att förbättra en text. den är långt ifrån färdig som sagt.

Så än ska jag nog sitta ett tag och låta mina kreativa tankar strömma lite. Det är lustigt att det oftwa är på kvällen som sådan kreativitet uppstår. vad beror det på tro? slappnar man av mer? kroppen å knoppen börjar varva ner efter dagen. man behöver inte fokusera på något särskilt.. man kan bara vara.  tja.. kankse det kanske. nåja.. sen så, om jag känner mig själv tillräckligt, så lär jag ju ändå inte somna förrän om sisådär två-tre timmar. Sömnproblem? njao.. jo, jag har nog det. Så pressen å stressen och lite annat i omlopp gör nog sitt på kroppen och knoppen. Men än är jag inte nedbryten av sömnbristen. konstigt nog.. fick dock ett smärre utbrott när jag vaknade fem i morse. vad är det som gör det så svårt att sova? det är inte något jag tidigare haft problem med. nåja.. inte så mycket att göra åt.

får väl jobba på nu då, medan flitets ljus fortfarande brinner.. natti

Veckan har gått fort. precis som förra inlägget har tiden tickat på. Å det i alldelens för snabb takt. jag har varit dagavild. Visste inte om det var onsdag eller torsdag idag. Men eftersom, har jag upptäckt.. torsdag. det betyder att jag har ytterligare fyra dagar på mig för att knåpa på mitt utkast, med idag inräknat.

Det känns att stressen börjar hopa sig. Berg å dalbanan är igång vad gäller humör och inställning. Ena stunden har jag en känsla av full kontroll och koll på allt, å i andra stunden råder det fullkomligt kaos. jag vet varken ut eller in. Det är ett evigt pyssel att få ihop allt till en sammanhängande helhet. elelr att ens veta vad som är relevant å bör vara en del i det hela, å vad som inte är det. Jag har i alla fall insett att det krävs viss diciplin å medvetenhet att lyckas framhöva de tunga å viktiga partierna, att lyfta fram dem på ett sätt som binder ihop allt, i stället för att det verkar som lösa trådar i ett evinnerligt trassel.

Det har dock varit en produktiv vecka. Jag har väl inte skrivit så mycket som jag borde. men jag får ofta en känsla av att jag måste skriva om allt om jag bara sätter mig å skriver. är nog bättre att läsa in mig, å låta det lägga sig på plats i skallen, så att jag kan se allt i en större helhet, där jag sedan fyller på med mer substansiell information, som är relevant i respektive sammanhang, när jag väl skriver.

Skallen börjar dock tröttna nu. Läsningen och de evinnerliga tankarna som kretsar kring uppsatsen har även smygit sig in vid det tillfälle då jag borde koppla bort det å slappna av, nämligen i sömnen. Ja, jag kan vakna om natten med färska ideér å tankar på hur vissa rubriker ska benämnas. när får jag vila? det komemr en tid, hoppas jag..

strax dags för hemfärd, å det ska bli riktigt underbart. skönt att få komma hem, se lite snö å inse att det faktiskt är vinter å jul snart. men tungt, att behöva sitta å knåpa ihop allt under både prestationsångest å julstressen.

En längtan ligger dock å väntar. jag är nyfiken på hur det i slutändan komemr se ut, å hur det kommer att arta sig. Kommer jag att lyckas med det jag vill, å kommer jag kanske en gång för alla känna mig nöjd å klar med något jag utför inom universitetets väggar? jag antar att det egentligen är helt upp till mig själv. å som jag jobbar nu, så finns det nog möjlighet till det. hoppas, hoppas! så länge den lilla flitiga myran är dicsiplinerad å motiverad ska det nog gå bra.

ja gär förvånad över min förmåga att nästan automatiskt utan att tänka på det går in i skriv- å bearbetningsprocessen av det jag läst varje dag.  Utan att tänka letar jag upp nåt på internet, kolalr igenom nån bok om lite mer kött på benen, eller skriver ihop små sammanfattningar om vad respektive del i uppsatsen ska betså av... det gör mig positivt överraskad på mi själv. en härlig känsla.

det är lustigt att man i en tid där pressen är stor å livet känns trögt å jobbigt, så finner man ofta de största glädjeämnena eller perioderna i livet. så är det i alla fall för mig. är det kankse för att man uppskattar de perioder som man får ägna sig åt nåt roligt? Då fyller de ut livet med sådant som fyller dig med än mer energi att göra det du måste. det är en väsentlig skillnad från att känna att dessa korta periioder av glädjeämnen ska vara det som är ditt mål hela tiden, det enda du uppskattar å inväntar. ja, för det blir verkligen som att man hela tiden väntar i så fall. Väntar på livet. i stället för att fylla livet.

Mmm... det är det jag sysslar med nu. jag fyller mitt liv med något mer. Något som får en betydelse i vardagen å för för mig som människa. det som jag gör nu utvekclar mig själv, som person. jag utvecklar mitt tänkande, som får en avgörande betydelse för hur jag ser på livet i allamänhet. å jag ser det man uppehåller sig med i vardagen som en viktig del av livet, som får inflytande på hur då känner sig, mår och relaterar till resten av världen.

eller nåt sånt.. märker att jag är i lite obalans med min utformning av detta inlägg. det kanske inte ger en sån helhetlig bild som jag brukar försöka åstadkomma när jag skriver. men det får vara vad det är. det är sån jag känner mig nu också, i vad jag gör å hur jag känner mig. Lite i obalans å tilltrasslad, men med hopp om att jag snart kan reda ut det hela å sticka fram något, som faktiskt är och uppfattas som något av de som får se det färdiga resultatet.

Jaa... tiden går. Den går alldelens för fort. En ny månad, julen närmar sig. Och med det även stressen och pressen. Julen har väl aldrig varit en högtid för avslappning och avkoppling. nej, då..

Jag är glad att jag i alla fall har kommit igång. Jag skriver och skriver, men tycks inte komma särskilt långt. Så känns det i alla fall. Särskilt när jag vet hur mycket som ligger framför mig. Dock så lyckas man, eller blir så illa tvungen att hela tiden strukturera om och planera upp uppsatsen i detalj innan man ger sig in i ordentligt skrivande. Det är faktiskt rätt skönt. Hittills kan jag urskilja tre huvud-delar. En där en historisk tillbakablick ska ge inblick i hur allt har kommit att bli och är, den andra med någon sorts snygg övergång med utgångspunkt i vad som inspirerade mig till detta. Från denna ska jag sedan forsätta med de diskurser jag har lokaliserat som delar i det stora hela, utvekcla dem, samt sätta dem i relation till varandra. Det ska så klart ge en fin helhetsbild som får läsaren att förstå hur allt är sammankopplat. Visst låter det enkelt? Önskar bara att det vore det också. sedan, utöver dessa delar så är det så klart inledning å med det som hör till samt en avslutande sammanfattning som ska finnas med.

suck.. jag är allvarligt lite orolig för det hela. För jag saknar fortfarande vissa delar av det material jag behöver för att kunna få någon sorts legitimitet i uppsatsen. Vad gör jag om jag inte får tillgång eller lyckas hitta det, som jag vet borde finnas i något skrymse å gömma sig.. orolig, som sagt. Men det borde lösa sig. Jag brukar ha turen på min sida när det gäller viktiga saker. Om den inte infinenr sig, så får ajg väl helt enkelt komma på något annan lösning..

Det känns som hela livet just nu börjar kretsa kring min uppsats just nu. Allt annat känns så avlägset. Samtidigt som det är betungande att ha så mycket att göra, en riktigt ordentlig utmaning, så är det spännande. Det är annorlunda från att sitta å läsa inför en tenta eller liknande. För just nu, läser jag enbart det jag väljer att läsa. Att min egna kreativitet är drivkraften och ledning i vad jag ska läsa och skriva om är en motoiverande faktor. Men sen så är det inte så mycket nytt nu, varför det känns lättare att läsa också. Mycket bstår i att läsa om gammal kurslitteratur och färska upp minnet.

Nåja, för att inte slösa bort alltför mycket tid, ska jag väl sätta mig ner vid böckerna igen och datorn, för att se om jag kan komma vidare i arbetet. Ju tidigare å ju mer jag skriver kommer bara att underlätta i slutet. Å då kanske jag kan njuta lite av julen i alla fall. Jag får hopaps på det!

Jag fick ett ordentligt uppvak idag. Bokstavligen! Det är dags att vakna nu. Det är dags, tiden är inne. Nu måste jag sätta igång. Men jag vill inte å kan inte. Det känns som en omöjlig uppgift. Alla tvivel å alla problem, alla hinder som jag vet ligger framför mig, jag vill inte möta dem. De känns som avlägsna monster som avsiktligt grävt stora gropar som jag kommer att ramla ner i utan möjlighet att ta mig upp ur. Hur ska jag egentligen gå tillväga? Jag vet inte hur man gör..

Alla frågor, å rädslan för vad som ligger framför mig, gör mig frustrerad. Jag gör alltid så här. Jag tror att om jag inte gör det, om jag inte tar tag i det, så kommer det att försvinna. Men det gör inte det. Det kommer bara pressas ihop mer å mer när jag skjuter det framför mig, å till slut kommer jag märka att det inte går längre, å då kommer det redan att vara försent. För nu handlar det inte om ett litet gymnasiearbete. Det handlar om mig, vad jag väljer att satsa på, å vad jag väljer att det ska bli.

Friheten i att få göra som man vill kan verka tilltalande. Men den lägger sådan press. När du äntligen får å ska göra ditt, det du önskar å ska bygga dig en karriär på (förhoppningsvis).. när det är vad du har framför dig, nej är mitt i, då blir prestationsångesten enorm. Man vill bara krypa ihop som en liten igelkott å hoppas att man inte syns. Det är skrämmande. Skrämmande, för att det är en del av mig själv, mina egna åsikter, funderingar och argument som ska lyftas fram å sedan bedömas. Om jag inte klarar testet, är jag dum då? Har jag inget intellekt? Nej, så klart inte! Men, det känns som om man står inför en avgöradne dom.

Jag börjar tveka på min egen förmåga. Risken att jag ger upp tron på mig själv är stor. Det är en stor utmaning att ge sig i kast med. Jag känner mig ensam. För jag är ensam i vad jag gör. Jag önskar ju att det fanns en till som gjode precis det jag gör, eller redan gjort det, så jag redan visste misstagen å hade klart för mig hur det i slutändan kommer att se ut. Men ajg ahr inget facit. Det är som med resten av livet.

Ja, resten av livet. En enda stor utmaning. Å då är jag faktiskt inte ensam. Det här är bara en annan sorts utmaning. Å det gäller att inte ge upp tron på sig själv. För om inte ens jag tror på det jag gör, varför ska jag då förvänta mig att någon annan ska göra det? På något sätt kommer jag att finna ett sätt att ta mig igenom detta. Jag vet, eller kan ana, vilken känsla som förmodligen också kommer att infinna sig när jag är klar.

Jag blir lite känslosam här där jag sitter.  Mycket beror på frustration, å stress. Men även en känsla av lugn å glädje, hopp å lust. Det finns så många möjligheter i livet. Å jag har valt en väg att gå. Alla ställs vi inför olika utmaningar å detta är en av de stora för mig. Jag önskar, hoppas å tror att jag kommer ta mig igenom å känna mig riktigt nöjd å glad å stolt över det jag gjort. Var jag ska finna styrkan är olkart, men den bör gå att lokalisera inom sig själv. Bara jag letar. Den kommer inte av sig själv, det gör inget i livet. Vi måste jobba å sträva å ha en bild av det vi vill uppnå å känna. Å jag har länge haft å känt styrka å stöd från många jag älskar här i livet.

Men jag måste säga, att det finns en som jag, av någon anledning, som jag inte riktigt kan förstå får mig att känna mig extra stolt, å får mig att vilja jobba på, å uppnå det jag vill. Jag tänker inte nämna honom. Jag behöver inte det, får jag vet att han ser mig, å hör mig ändå. Mitt hjärta säger mig det å då väljer jag ockå att tro på det. Jag gav mig själv å honom ett löfte minns jag, å det är det jag nu ska förverkliga. Jag kommer att lyckas med det. Det kommer jag att göra. Å faktiskt, hur kunde tidpunkten vara annat än bra för när allt ska vara klart?

Tiden är knapp. Dags att börja jobba...

Som vanligt märker jag att jag ligger efter. Efter i dagens utveckling å det moderna samhället som bara ökar å ökar hastigheten. Trodde detta med blogg, inte var så spritt å stort som det faktiskt verkar. Alla tycks ha en. Så varför inte jag också?

Har funderat ett tag, men tyckte att det kändes lite... tja, jobbigt. Jag är blir bara offer eller föremål för ännu en inne-grej, som alla andra gör. Jag blir ännu en i mängden. Men vänta nu, är jag inte redan det då? Som en blivande kulturvetare och humanist borde jag egentligen skratta åt alla försök att gå emot strömmen, eller inte falla in i den. Alla är vi delar av det stora hela. Vi påverkar och påverkas mer än vi tror och vill inse. Så varför inte bara släppa taget och låta livet ha sin gång? Le å vara glad..

För det här är ändå kul! Jag älskar att skriva! Även om jag vet med mig att min skrivstil inte är den bästa och följer den svenska grammatiken det närmaste. Det är också, eller delvis därför jag väljer att skriva här, i stället för den blogg som universitetet erbjuder. Det räcker väl att jag försöker hävda mina knappa akademiska kunskaper och mitt sätt att formulera mig på diverse tentor. Ska jag lägga ut mig frivillgt på en plats där vi studenter också kommer att mäta oss än mer med varandra och kritiskt granska varandras åsikter som speglas så mycket av det vi redan studerar? visserligen kan man lära sig mycket av och om varadnra, men... nej, jag behöver lite andrum. Jag behöver avstånd från det där. Få lite kontakt med resten av världen. Det är ju också där och dit jag är på väg i och med mina studier. Så om jag nu först hävdade att jag ville komma ifrån lite, bryta lite, så kankse jag ljög för mig själv. Det här är i allra högsta grad förknippat med mina studier, utan tvekan. Å det är också det som de närmaste inläggen faktiskt kommer att handla om.. för... det är en stor del av mitt liv nu, studierna.. men inte den enda..

Det är förresten på det sättet jag ofta ger utlopp för mina tankar å funderingar. Hellre skriver än pratar jag. Så, nu sitter jag här... redo att visa upp och dela med mig av mig själv ännu mer till världen än jag redan gör. Kommer bli roligt. Å på sätt å vis, så har jag ju redan börjat.. så.. läs å , ehm, tja njutning är det nog inte, men det lär märkas att jag har mycket i tankarna. å det kan vara rätt intressanta funderingar, som förhoppningsvis kan öppna upp för lite andra perspektiv på livet å allt som där hör till.

tjingeling!