Sommarfunderingar
Sommaren knatar på. Snart är den över. Å inte har jag då fått njuta av några längre perioder av sommar inte. Så är det. Det eviga gnället på detta väder, jag vet. Men det tycks ligga i ens natur att prata om just vädret, å framför allt att klaga på det. Nåja, det är visserligen inte helt galet dåligt väder. Det kanske är så att jag råkat jobba alla de soliga dagarna å fått vara ledig på de lite mindre soliga å varma dagarna. Just typiskt.
Men det gör inte så mycket. För då är man ursäktad om man tar en hel dag framför dumbruken. Eller? Inte för att jag varit fullt så sysslolös att dumburken är det som gällt jämt. Faktum är att det varit så mycket liv å rörelse den senaste tiden att det behövs sådana dagar då man stationerar sig i soffan eller gör nåt som inte kräver så mycket tankeverksamhet eller fysisk aktivitet.
Så i stället för att ge mig ut i den lite kyliga och fuktiga sommarluften, som snarare känns som höst, har jag därför ägnat mig åt lite bakning i stället. Denna gång blev det Chocolate chip cookies och Mandelkubb. Gott, gott! Jag ska göra mitt bästa, som med mjukkaksbaket, att inte sluka alla dessa godsaker på en gång. 
Än en gång ett lyckat försök i köket. Det förvånar mig. Särskilt när det gäller bakning. För precis som med matlagning så följer jag sällan recept. Jag komponerar egna. Det är alltid en risk när det gäller bakning eftesom annorlunda volymer av olika ingredienser kan få stora effekter på resultatet. Å eftersom jag egentligen inte kan särskilt mycket om olika råvarors egenskaper så är det kankse ett under att det itne blivit pannkaka av allt än. Jag drar därför slutsatsen att det går att komma ganska långt i sitt eget kök, genom att jämföra olika recept på det man ska göra på internet. I alla fall om man vet ungefär vad det är för resultat man är ute efter. Ibland går det även at hitta kommentarer från folk som testat olika recept, och det är ovärderligt när det gäller att skapa sitt eget recept. Då vet du ofta om en kaka blev för hård, för smaklös, för torr etc. Å då är det inte svårt att gissa sig till vad mer eller mindre man behöver av en viss ingrediens. Som sagt, så funkar det toppenbra! För mig i alla fall.
Förresten är det något magiskt med det där. Att baka, eller laga mat, eller måla å teckna, eller dansa, eller pyssla. Ja, allt som på något sätt är kreativt har jag svårt att hålla mig ifrån. Jag älskar att skapa. När jag väl står där och ska laga middag, eller blanda ihop en kaksmet, eller sätta pennan mot pappret, eller som jag nu också nyss lärt mig på egen hand, att väva band, så händer det nåt inom mig. Jag försvinner. In i en annan värld, där det nästan är omöjligt att nå mig för stunden. För jag håller på tills det är avklarat, eller tills energin och orken tar slut. Å då pratar jag itne om några tjugo minuters koncentration, utan det kan handla om timmar. Å när jag är där, på denna plats, är det bara jag och det jag gör som för stunden existerar. På något sätt är det en så otroligt skön känsla. Jag blir liksom så nöjd inombords. Man kanske kan prata om någon slags terapi som stimulerar mitt inre och också får kroppen att må otroligt bra efter denna form av aktivitet. För jag känner mig alltid lite mer levande efteråt. Lite gladare, lyckligare och fullkomligt nöjd och bekväm i mig själv.
Vetskapen om den effekt som dessa former av skapande har på mig, har jag därför nu på senaste tiden bestämt mig för att ta mig tid för dessa aktiviteter. Det är dags att ta penseln i handen igen. Kanske dags att göra klart den där tavlan som jag påbörjat för två-tre år sen nu. För att till exempel måla, skänker på något sätt lite mer mening i tillvaronför mig. Jag vet inte varför. Men det känns bara så. Å som vi så väl vet, är det nog bra för både oss själva och vår omgivning om vi tar lite mer tid för oss själva å vårt eget välmående. Livet blir så mycket roligare att leva då.
Kram till alla, särskilt familjen som jag saknar här i storstan.
Allt löser sig. Ibland tar det bara lite längre tid.
Nu har datordoktorn till bror undersökt min dator. Vips, så funkar allt som det ska! Det är som jag skrivit förut - det är han man ska vända sig till. Det bara så!
Så nu kan jag äntligen börja avnjuta min dator känns det som, utan att vara rädd för att den ska krascha rätt som det är. Det är bra. Särskilt när hösten snart väntar. För då kommer den till användning när studierna väl sätter igång.
JA! Jag har kommit in på det masterprogram som jag sökt. Det betyder två års heltidsstudier till. Vad jag blir då å vad jag kommer att kunna jobba med efter det? Ja, om jag det visste. Men det kommer definitivt att vara värt att få ha studerat något som man verkligen brinner för i fem år i slutändan. Vad det leder till får vi väl se framöver.
Visst kan det kännas lite småtungt i tanken att i slutändan ha studerat i stort sett lika länge som en läkare eller jurist och inte ha några garantier för ett arbete inom det man studerat. Å om man skulle få ett arbete så är det sällan ett välbetealt sådant. Det svider lite.
Jag kan avundas dem som tycks veta vad de vill syssla med å få en tryggad framtid genom ett klart definerad yrke. För det är säkert enklare att sata hårt och uppnå framgång om man själv vet vad man siktar mot å vill uppnå. Men jag är inte sån. Jag kan inte sätta sådana mål.
Ni som känner mig vet att uttrycken "Jag vet inte." eller "Det spelar ingen roll." används flitigt av mig. Men deras flitiga användande ligger nog mycket i att det tar lite längre tid för mig än för andra att komma fram till vilket val jag vill göra. Å när jag väl väljer, gör jag val som bara smalar av min ursprungliga valsituation så lite som möjligt. För då har jag fortfarande ett brett urval nästa gång det är dags.
Det är så mitt liv å framför allt min utbildningsväg har sett ut ända fram tills nu. Det betyder att jag blir tvungen att sätta kortsiktiga mål inför varje val jag gör. Det funkar bra för mig. Det känns oftast bra.
Men så kan, som ni förstår känslan av att det inte är det smartaste sättet att vandra fram i livet infinna sig. Det ger till synes inte störst utdelning. I alla fall inte kortsiktigt om jag jämför mig med min omgivning. Många där vandrar på en väg som är relativt väl utstakad och säkrad för en relativt trygg ekonomisk livssituation. Även om inte ekonomisk trygghet är det viktigaste i livet i form av "utdelning" så är det ofta ekonomin som skuggar och sätter förutsättningar för mycket i livet.
Jag ser inte pengar som det viktigaste i livet. Jag värdesätter helt klart att göra något jag trivs med framför vad det ger i plånboken. Men jag kan inte låta bli att känna avund över att alla mina års slit inte kommer att värderas lika högt och ge lika mycket ekonomisk utdelning.
Med dessa tankar kan jag därför ibland fundera på, om vad jag gör är till min egen fördel. Kommer det att blir bra till slut? Kommer jag få ett bra jobb som jag trivs med. Eller går jag med en menignslös hoppfullhet på att allt kommer att bli bra till slut? Med den romatiska illussion jag gärna omsluter mig av så gör jag allt för att intala mig själv att jag gör helt rätt som gjort och förtsätter att göra de val jag gör. För i det stora hela har inget gått snett hittills. Jag ångrar inte något av de val jag gjort på vägen hittills.
Men samtidigt så kan mitt sätt att välja vara menat för att upprätthålla någon form av trygghet i livet. Det är sakta, men säkert som gäller. För om jag skulle snava och ramla omkull så skulle min sakta mak i allmänhet kunna dämpa fallet så att det inte gör så förbaskat ont.
Med dessa ord så kan jag också fyllas med känslan av att mitt liv måste se förbaskat tråkigt ut. För lugnt å försiktigt kan associeras till tråkigt, å fart är å andra sidan är då fyllt av äventyr. Det låter klychigt å det är säkert det också. För nog vet jag att det inte behöver vara så. Men jag kan ibland känna mig väldigt tråkig i jämförelse med många andra som tycks rusa fram i livet. I denna kategori människor finns det säkert många som får ta många törnar och faller pladask många gånger. Men de får å andra sidan mycket skinn på näsan kan jag tro å lär sig att ställa sig snabbt och finna andra spännande fartfyllda spännande vägar i livet.
Allra mest får jag dessa tankar när jag runt omkring mig ser och hör om dessa otroligt imponernade männsikor som är på höjden av livet med en solklar väg framför sig kan tyckas. Å dessa människor är yngre än mig! Å jag ser ming själv itne som särskilt gammal. Livet har ju just börjat, å de har redan rusat förbi mig! Hur har de gjort? Hur har de lyckats? Jag avundas dem och gläder mig å deras vägnar på samma gång. För jag hade gärna varit där. I alla fall om jag tänker på så som jag ser dessa människor. Men det behöver så klart inte vara så som jag tror att dom har det. Det är säkerligen föreställningar å de har säkert offrat mycket och slitit hårt och kanske inte gått en sådan solklar väg som det ser ut.
Så, med allt omkring så återkommer jag till min hoppfullhet. Jag gör och fortsätter göra det jag för tillfället trivs med. Jag tror att det kommer att gå bra i slutändan. Om inte, så har jag i alla fall gjort något jag älskat i fem år å det är inte dåligt. Sen så behöver inte framtiden bli så dyster som jag målar upp den här. Man kan ha tur å lyckas få ett drömjobb med allt vad det innebär. Å det kan dyka upp när och där det är som minst väntat också. Under har ju hänt. Sen kan det ju också hända att jag efter fem år står där och vet pricis vad jag vill. Det kankse är fem år som jag behöver. Inte troligt att det kan hända när det gäller mig, men man vet ju aldrig.
Jag avslutar med min systers motto, som speglar mycket av den filosofi som får styra i livet framvöver :
"Allt löser sig. Ibland tar det bara lite längre tid."
För det kanske är det som gäller för mig i kontrast till dom som det redan har "löst" sig för.
Så nu kan jag äntligen börja avnjuta min dator känns det som, utan att vara rädd för att den ska krascha rätt som det är. Det är bra. Särskilt när hösten snart väntar. För då kommer den till användning när studierna väl sätter igång.
JA! Jag har kommit in på det masterprogram som jag sökt. Det betyder två års heltidsstudier till. Vad jag blir då å vad jag kommer att kunna jobba med efter det? Ja, om jag det visste. Men det kommer definitivt att vara värt att få ha studerat något som man verkligen brinner för i fem år i slutändan. Vad det leder till får vi väl se framöver.
Visst kan det kännas lite småtungt i tanken att i slutändan ha studerat i stort sett lika länge som en läkare eller jurist och inte ha några garantier för ett arbete inom det man studerat. Å om man skulle få ett arbete så är det sällan ett välbetealt sådant. Det svider lite.
Jag kan avundas dem som tycks veta vad de vill syssla med å få en tryggad framtid genom ett klart definerad yrke. För det är säkert enklare att sata hårt och uppnå framgång om man själv vet vad man siktar mot å vill uppnå. Men jag är inte sån. Jag kan inte sätta sådana mål.
Ni som känner mig vet att uttrycken "Jag vet inte." eller "Det spelar ingen roll." används flitigt av mig. Men deras flitiga användande ligger nog mycket i att det tar lite längre tid för mig än för andra att komma fram till vilket val jag vill göra. Å när jag väl väljer, gör jag val som bara smalar av min ursprungliga valsituation så lite som möjligt. För då har jag fortfarande ett brett urval nästa gång det är dags.
Det är så mitt liv å framför allt min utbildningsväg har sett ut ända fram tills nu. Det betyder att jag blir tvungen att sätta kortsiktiga mål inför varje val jag gör. Det funkar bra för mig. Det känns oftast bra.
Men så kan, som ni förstår känslan av att det inte är det smartaste sättet att vandra fram i livet infinna sig. Det ger till synes inte störst utdelning. I alla fall inte kortsiktigt om jag jämför mig med min omgivning. Många där vandrar på en väg som är relativt väl utstakad och säkrad för en relativt trygg ekonomisk livssituation. Även om inte ekonomisk trygghet är det viktigaste i livet i form av "utdelning" så är det ofta ekonomin som skuggar och sätter förutsättningar för mycket i livet.
Jag ser inte pengar som det viktigaste i livet. Jag värdesätter helt klart att göra något jag trivs med framför vad det ger i plånboken. Men jag kan inte låta bli att känna avund över att alla mina års slit inte kommer att värderas lika högt och ge lika mycket ekonomisk utdelning.
Med dessa tankar kan jag därför ibland fundera på, om vad jag gör är till min egen fördel. Kommer det att blir bra till slut? Kommer jag få ett bra jobb som jag trivs med. Eller går jag med en menignslös hoppfullhet på att allt kommer att bli bra till slut? Med den romatiska illussion jag gärna omsluter mig av så gör jag allt för att intala mig själv att jag gör helt rätt som gjort och förtsätter att göra de val jag gör. För i det stora hela har inget gått snett hittills. Jag ångrar inte något av de val jag gjort på vägen hittills.
Men samtidigt så kan mitt sätt att välja vara menat för att upprätthålla någon form av trygghet i livet. Det är sakta, men säkert som gäller. För om jag skulle snava och ramla omkull så skulle min sakta mak i allmänhet kunna dämpa fallet så att det inte gör så förbaskat ont.
Med dessa ord så kan jag också fyllas med känslan av att mitt liv måste se förbaskat tråkigt ut. För lugnt å försiktigt kan associeras till tråkigt, å fart är å andra sidan är då fyllt av äventyr. Det låter klychigt å det är säkert det också. För nog vet jag att det inte behöver vara så. Men jag kan ibland känna mig väldigt tråkig i jämförelse med många andra som tycks rusa fram i livet. I denna kategori människor finns det säkert många som får ta många törnar och faller pladask många gånger. Men de får å andra sidan mycket skinn på näsan kan jag tro å lär sig att ställa sig snabbt och finna andra spännande fartfyllda spännande vägar i livet.
Allra mest får jag dessa tankar när jag runt omkring mig ser och hör om dessa otroligt imponernade männsikor som är på höjden av livet med en solklar väg framför sig kan tyckas. Å dessa människor är yngre än mig! Å jag ser ming själv itne som särskilt gammal. Livet har ju just börjat, å de har redan rusat förbi mig! Hur har de gjort? Hur har de lyckats? Jag avundas dem och gläder mig å deras vägnar på samma gång. För jag hade gärna varit där. I alla fall om jag tänker på så som jag ser dessa människor. Men det behöver så klart inte vara så som jag tror att dom har det. Det är säkerligen föreställningar å de har säkert offrat mycket och slitit hårt och kanske inte gått en sådan solklar väg som det ser ut.
Så, med allt omkring så återkommer jag till min hoppfullhet. Jag gör och fortsätter göra det jag för tillfället trivs med. Jag tror att det kommer att gå bra i slutändan. Om inte, så har jag i alla fall gjort något jag älskat i fem år å det är inte dåligt. Sen så behöver inte framtiden bli så dyster som jag målar upp den här. Man kan ha tur å lyckas få ett drömjobb med allt vad det innebär. Å det kan dyka upp när och där det är som minst väntat också. Under har ju hänt. Sen kan det ju också hända att jag efter fem år står där och vet pricis vad jag vill. Det kankse är fem år som jag behöver. Inte troligt att det kan hända när det gäller mig, men man vet ju aldrig.
Jag avslutar med min systers motto, som speglar mycket av den filosofi som får styra i livet framvöver :
"Allt löser sig. Ibland tar det bara lite längre tid."
För det kanske är det som gäller för mig i kontrast till dom som det redan har "löst" sig för.
Nu så!
Snart somamrlov! Ska bara göra lite justeringar på min uppsats å skicka in till handledaren idag. Sen är det klart!! Härligt. Äntligen!! Äntligen ska jag få njuta av ledig tid, när jag väl har den. Ska bli skönt att få koppla bort plugget ett tag. Eller?
Jag tror att det är vetskapen av att få lite avlastning som gjort att jag helt plötsligt har så mycket annat för mig. Inte får jag ro inte. Kan tycka att jag tar mig för att göra lite för mycket på samma gång. För det räcker itne längre med att jag ska jobba dagarna i ända och ha haft uppsatsen hängandes över mig, utan nu ska jag helt plötsligt göra flädersaft, baka bröd å cykla fram å tillbaka över stan tills benen bara skriker "Vi orkar inte mer". Men jag har liksom inte tid att lyssna. Det är bara att trampa på.
För jag vill ju göra alla dessa saker. jag tar mig för. Å de tillför ju en hel del till den annars kanske så trista vardagen. Det är bra att variera sina dagliga aktiviteter. Det mår man bra av. Eller i alla fall gör jag det. Så därför kör jag på, ttots att kroppen å knoppen ibland skriker.
Ska jag tillåta mig själv att varva ner nån gång tro? Det kanske en god ide. Ska jag iten lyssna till kroppens och knoppens signaler på att den behöver vila? Jag antar det. Men när allt är så roligt helt plötsligt, varför ska jag då bara sitta å göra i stort sett ingenting? Känns just nu som ett slöseri med tid. Jag vill utnyttja den lediga tiden just nu i alla fall. Tid för vila kommer sen. Det är sommar, å då gäller gasen i botten mest hela tiden.
Men det är kanske det som kan blir lite farligt. Det är viktigt att ta tid till sig själv, bara för att värna om allt som pågår inuti. För livet är inte solsken jämt även om solen som skiner för stunden visar upp den sidan och väcker en önskan inom oss att följa det exemplet. Det vill säga att låta energin, glädjen och värmen inom oss flöda till fullo.
Efter en sådan hektisk period som jag genomgått skulle däremot ett riktigt åskväder vara på sin plats, där jag inte kan göra annat än sitta inne och jag själv blir "center of attention". För det är nog på tiden att rannsaka känslor och tankar som ända tills nu bara fått lägga sig på hög i väntan på att jag kan ta itu med dem.
Så därför ska jag ägna några minuter av denna dag till att ta ett varmt bad och bara njuta. Där ska jag sitta tills vattnet kallnat å fingrarna blivit till russin. För det behöver jag.
Å sen, då blir det en fräsch middag med citronmarinerad kyckling med färskpotatis å gröna bönor. Mums. Det blir uppladdningen inför kvällen som kommer att tillbringas med nerverna på helspänn it v-soffan när kvällen em-match mellen Sverige å Ryssland går av stapeln. Blir spännande.
Slutligen, lite bilder av vad som hittills präglat min sommartid.
Följande bilder kommer från mitt jobb. Det är i denna miljö jag kommer att spndera en stor del av denna sommar. Jag är lyckligt lottad. Det är verkligt fint å mysigt. Här finns stora möjligheter för att reflektera över livet.
Mamma var på besök för någon dag sedan. Hon var på en liten tripp för att hemta hem en ny hundmedlem. Med sig på färden hade hon fyra gullhundarhemifrån. Det var härligt att få träffa dem. Jag skanar att ha hudnar omkring mig. Det blir så när man är uppväxt med djur omkring sig i stort sett hela tiden. Så klart saknade jag mamockså. Det var härligt att få träffa henne! Mamma är alltid mamma.
Från vänster ser vi Loppan, Cindy, Spike å Flisa. Lyckades få en snygg bild på Spike själv också. Han är en av de stiligaste Pomeranians som jag vet. Han är så otroligt charmig ocskå så man kan inte låta bli att gilla honom. Visst är han snygg?
Jag har bakat mjukkaka också. De blev riktigt goda. Så där tunna och sega som jag bara älskar!! Får se hur länge jag lyckas hålla mig ifrån att svulla i mig allt bröd. Det är så svårt att låta bli. Men utan lite självkontroll så kommer magen att få lida. Man säger ju att man kan äta allt, bara man äter med måtta. Jag ska göra mitt bästa.
Somamrkramar till alla där ute!
Jag tror att det är vetskapen av att få lite avlastning som gjort att jag helt plötsligt har så mycket annat för mig. Inte får jag ro inte. Kan tycka att jag tar mig för att göra lite för mycket på samma gång. För det räcker itne längre med att jag ska jobba dagarna i ända och ha haft uppsatsen hängandes över mig, utan nu ska jag helt plötsligt göra flädersaft, baka bröd å cykla fram å tillbaka över stan tills benen bara skriker "Vi orkar inte mer". Men jag har liksom inte tid att lyssna. Det är bara att trampa på.
För jag vill ju göra alla dessa saker. jag tar mig för. Å de tillför ju en hel del till den annars kanske så trista vardagen. Det är bra att variera sina dagliga aktiviteter. Det mår man bra av. Eller i alla fall gör jag det. Så därför kör jag på, ttots att kroppen å knoppen ibland skriker.
Ska jag tillåta mig själv att varva ner nån gång tro? Det kanske en god ide. Ska jag iten lyssna till kroppens och knoppens signaler på att den behöver vila? Jag antar det. Men när allt är så roligt helt plötsligt, varför ska jag då bara sitta å göra i stort sett ingenting? Känns just nu som ett slöseri med tid. Jag vill utnyttja den lediga tiden just nu i alla fall. Tid för vila kommer sen. Det är sommar, å då gäller gasen i botten mest hela tiden.
Men det är kanske det som kan blir lite farligt. Det är viktigt att ta tid till sig själv, bara för att värna om allt som pågår inuti. För livet är inte solsken jämt även om solen som skiner för stunden visar upp den sidan och väcker en önskan inom oss att följa det exemplet. Det vill säga att låta energin, glädjen och värmen inom oss flöda till fullo.
Efter en sådan hektisk period som jag genomgått skulle däremot ett riktigt åskväder vara på sin plats, där jag inte kan göra annat än sitta inne och jag själv blir "center of attention". För det är nog på tiden att rannsaka känslor och tankar som ända tills nu bara fått lägga sig på hög i väntan på att jag kan ta itu med dem.
Så därför ska jag ägna några minuter av denna dag till att ta ett varmt bad och bara njuta. Där ska jag sitta tills vattnet kallnat å fingrarna blivit till russin. För det behöver jag.
Å sen, då blir det en fräsch middag med citronmarinerad kyckling med färskpotatis å gröna bönor. Mums. Det blir uppladdningen inför kvällen som kommer att tillbringas med nerverna på helspänn it v-soffan när kvällen em-match mellen Sverige å Ryssland går av stapeln. Blir spännande.
Slutligen, lite bilder av vad som hittills präglat min sommartid.
Följande bilder kommer från mitt jobb. Det är i denna miljö jag kommer att spndera en stor del av denna sommar. Jag är lyckligt lottad. Det är verkligt fint å mysigt. Här finns stora möjligheter för att reflektera över livet.
Mamma var på besök för någon dag sedan. Hon var på en liten tripp för att hemta hem en ny hundmedlem. Med sig på färden hade hon fyra gullhundarhemifrån. Det var härligt att få träffa dem. Jag skanar att ha hudnar omkring mig. Det blir så när man är uppväxt med djur omkring sig i stort sett hela tiden. Så klart saknade jag mamockså. Det var härligt att få träffa henne! Mamma är alltid mamma.
Från vänster ser vi Loppan, Cindy, Spike å Flisa. Lyckades få en snygg bild på Spike själv också. Han är en av de stiligaste Pomeranians som jag vet. Han är så otroligt charmig ocskå så man kan inte låta bli att gilla honom. Visst är han snygg?
Jag har bakat mjukkaka också. De blev riktigt goda. Så där tunna och sega som jag bara älskar!! Får se hur länge jag lyckas hålla mig ifrån att svulla i mig allt bröd. Det är så svårt att låta bli. Men utan lite självkontroll så kommer magen att få lida. Man säger ju att man kan äta allt, bara man äter med måtta. Jag ska göra mitt bästa.
Somamrkramar till alla där ute!
Dator-doktor sökes
Jag blir galen!! Galen på min dator. Köpte ny å fräsch dator efter jul, men den vill inte annat än att strula. Å eftersom jag kan nada om datorer så fortsätter strulet dag ut och dag in. Jag står handfallen. Jag vågar inte göra nåt, för jag vet inte vad som är fel. Det enda jag vet, är att jag är den möjliga marodören, på grund av min okunskap. Det är så otroligt frustrerande!
Mitt första problem var att jag fick problem att installera eller få mitt virusprogram att funka. När det väl var löst så fick jag problem att komma ut på internet. Å när det var löst har jag fått problem med att datorn stänger av sig själv mitt i vad som för mig tycks vara utan anledning. För det är inte när ett specifikt program körs eller så. Det verkar ske slumpmässigt. Ett nytt problem är att min mail inte funkar som den ska, å nu att bilder inte kan laddas upp, som till bloggen här t.ex. Vad är det för fel?! Kan några av problemen vara kopplade till några slags internetinställningar kanske? För byter jag miljö så att säga å pluggar in datorn funkar då mailen som den ska. Knasigt. Någon som vet?
Samtidigt som problemen bara hopar sig är jag så rädd att lämna ut datorn i någon annans händer, med förhoppningen att denna någon ska kunna lösa mina problem. Jag har svårt att lita på eller lita till att denna någon vet vad som måste göras. För jag upplever allt mer att alla har olika åsikter och teorier i datorfrågor. Å jag har inte lust att låta alla dessa teorier testar, då de kanske skulle strula till problemen allt mer, å göra det svåarare att lösa problemen, när datorn slutligen skulle hamna i rätt händer.
Den enda som jag brukar våga lite på är min bror, som jag alltid beundrat för hans förmåga att finna problemen å lösa dem, vad gäller datorer. Å det visar sig ofta att de inte var så svåra till att börja med. Men jag har inte min bror här! Han är för långt borta för att kunna hjälpa mig, så vad ska en handfallen liten människa som jag då ta mig till? Det känns lite övermäktigt att ta tag i att lära mig på egen hand. Jag skulle behöva en god lärare, som kan undervisa mig i vett och etikett kring datorer. Någon som lär mig att tolka syptomen på ett sätt där jag själv kan lösa enkla problem - lista ut vad de beror på. Ja, ni förstår. Nåja, den som lever får väl se.
Mitt första problem var att jag fick problem att installera eller få mitt virusprogram att funka. När det väl var löst så fick jag problem att komma ut på internet. Å när det var löst har jag fått problem med att datorn stänger av sig själv mitt i vad som för mig tycks vara utan anledning. För det är inte när ett specifikt program körs eller så. Det verkar ske slumpmässigt. Ett nytt problem är att min mail inte funkar som den ska, å nu att bilder inte kan laddas upp, som till bloggen här t.ex. Vad är det för fel?! Kan några av problemen vara kopplade till några slags internetinställningar kanske? För byter jag miljö så att säga å pluggar in datorn funkar då mailen som den ska. Knasigt. Någon som vet?
Samtidigt som problemen bara hopar sig är jag så rädd att lämna ut datorn i någon annans händer, med förhoppningen att denna någon ska kunna lösa mina problem. Jag har svårt att lita på eller lita till att denna någon vet vad som måste göras. För jag upplever allt mer att alla har olika åsikter och teorier i datorfrågor. Å jag har inte lust att låta alla dessa teorier testar, då de kanske skulle strula till problemen allt mer, å göra det svåarare att lösa problemen, när datorn slutligen skulle hamna i rätt händer.
Den enda som jag brukar våga lite på är min bror, som jag alltid beundrat för hans förmåga att finna problemen å lösa dem, vad gäller datorer. Å det visar sig ofta att de inte var så svåra till att börja med. Men jag har inte min bror här! Han är för långt borta för att kunna hjälpa mig, så vad ska en handfallen liten människa som jag då ta mig till? Det känns lite övermäktigt att ta tag i att lära mig på egen hand. Jag skulle behöva en god lärare, som kan undervisa mig i vett och etikett kring datorer. Någon som lär mig att tolka syptomen på ett sätt där jag själv kan lösa enkla problem - lista ut vad de beror på. Ja, ni förstår. Nåja, den som lever får väl se.
Phu...
Torkar svetten ur pannan. Vilka dagar det har varit. Samma energi som solen utrsålat och värmt upp luften med utanför fönstret har befunnit sig inuti mig nästan bokstavligen. För samtidigt som jag sett folk i massor som bara gassat och njutit av solen och det faktum att de fått sommarlov, har jag suttit å jobbat häcken av mig på sommarjobbet på dagarna och med studierna på kvällarna. Det är inte roligt, att anstänga sig själv till 100 % när allt man vill är ligga nere på 5-10 % eller nåt sånt. Det är så synd att somamren alltid får börja så här. Aldrig hinner man ta en kosntpaus å ladda batterierna. För när sommarjobbet börjar är fortfarande studierna igång för fullt.
De senaste dagarna har jag känt mig så otroligt stressad. inte känt att jag kan slappna av, när jag haft vetskapen om allt som måste göras nu-på en gång-med detssamma! Jag har inte känt mig värdig att sitta ner å ta det lugnt å ta några minuter för mig själv ordentligt i denna värme. I stället har frustrationen bara hopat sig inuti, till bristningsgränsen. Men jag har klarat mig. Inget sammanbrott. Men många djupa suckar och många sega, långdragna kvällar och nätter med tröstgodisskålen nära till hands. Det är så lätt att tycka synd om sig själv.
Men nu så kanske det äntligen börjar lugna ner sig. Det finns nog inte mycket som kan mäta sig med den förlösande känslan av att ha slitit som ett djur och helt plötsligt tar allt slut. Det är så otroligt skönt. Samtidigt så känns det olustigt. För helt plötsligt är man inte upptagen, och man har inte längre dom där måstena hängandes över en. Vad gör man nu?
Jag kan äntligen börja slappna av och ägna mig åt att planera roliga å härliga stunder om dagarna. Äntligen ska jag kanske få dela gemenskapen med alla som sitter å gassar i solen. Men ja, då är det ju så lagom dags för det dåliga sommarvädret att göra entré, så klart. Å sen så blir det som sagt ingen ordentlig paus. Även om studierna nu tar sitt upphåll så är sommarjobbet i full gång. Nåja, det ska bli skönt att kunna ägna sig åt en sak i taget nu i alla fall.
Kram
De senaste dagarna har jag känt mig så otroligt stressad. inte känt att jag kan slappna av, när jag haft vetskapen om allt som måste göras nu-på en gång-med detssamma! Jag har inte känt mig värdig att sitta ner å ta det lugnt å ta några minuter för mig själv ordentligt i denna värme. I stället har frustrationen bara hopat sig inuti, till bristningsgränsen. Men jag har klarat mig. Inget sammanbrott. Men många djupa suckar och många sega, långdragna kvällar och nätter med tröstgodisskålen nära till hands. Det är så lätt att tycka synd om sig själv.
Men nu så kanske det äntligen börjar lugna ner sig. Det finns nog inte mycket som kan mäta sig med den förlösande känslan av att ha slitit som ett djur och helt plötsligt tar allt slut. Det är så otroligt skönt. Samtidigt så känns det olustigt. För helt plötsligt är man inte upptagen, och man har inte längre dom där måstena hängandes över en. Vad gör man nu?
Jag kan äntligen börja slappna av och ägna mig åt att planera roliga å härliga stunder om dagarna. Äntligen ska jag kanske få dela gemenskapen med alla som sitter å gassar i solen. Men ja, då är det ju så lagom dags för det dåliga sommarvädret att göra entré, så klart. Å sen så blir det som sagt ingen ordentlig paus. Även om studierna nu tar sitt upphåll så är sommarjobbet i full gång. Nåja, det ska bli skönt att kunna ägna sig åt en sak i taget nu i alla fall.
Kram
Examen
Nu i dagarna kom det, examensbeviset. Det har inte gått upp för mig ännu att jag faktiskt tagit mig igenom tre års studier på universitet. Det känns inte riktigt, riktigt. Kanske för att jag fortfarande är rätt uppe i studierna. Den här examen är inte på något sätt ett avslut i liknelse med när jag gick ut gymnasiet. För då var det verkligen över när det var över. Men här och nu, så har studierna fortsatt, å papprena på min avklarade examen ligger i handen flera månader efter att allt är klart.
På grund av det har det aldrig känts värt att fira examen när jag väl insåg att det var klart.. Å nu, flera månader senare känns det helt galet att tänka på att fira något som sedan länge varit avklarat. För faktum just nu är att jag inte har tid. Det finns ingen tid för att få njuta och bara få känna hur skönt det är att vara klar med något, ha uppnåt något som en examen på universitetsnivå.
Så vetskapen av examen har inte inneburit anant än den pluggångest som alltid är närvarande. Känner mig lite avundsam på alla de studenter som kan skrika ut sin lycka och lättnaden över att tre års slit på gymnasiet äntligen är över. För mig är det inte så. Det har inte blivit någon kaka å tårta, inget party å god mat, inte att smala vänner å bekanta, släkt å familj. Helt ärligt, känns det lite tråkigt. För jag önskade att jag kunde få känna det en glädjens lättsamma stund då leenden och skratt fyller upp en inombords å dela den med de närmaste. Jag önskar att jag verkligen fick fira. Fira mig själv för vad jag lyckats med.
Men jag ska i alla fall här och nu försöka ge mig själv erkännande för mitt slit. Någonstans inuti så är det faktiskt så, att jag har gjort något stort. Jag har genomgått tre års slit, å jag har klarat det galant. Det gäller bara att hitta den där känslan som jag kanske någonstans har här inne, en känsla som jag förtjänar.
Så grattis Liv, du har varit otroligt duktig som har lyckats med att ta en examen på universitetsnivå. Alla gör inte det, kanske inte alla heller klarar det. jag önskar dig också lycka till med det du tar dig för i framtiden. För detta, det är bara ett steg på vägen av det liv som du själv valt att leva, och njuter av att leva. Det vet du. Du har hittat det som du vill göra. Det är bara att köra på!
På grund av det har det aldrig känts värt att fira examen när jag väl insåg att det var klart.. Å nu, flera månader senare känns det helt galet att tänka på att fira något som sedan länge varit avklarat. För faktum just nu är att jag inte har tid. Det finns ingen tid för att få njuta och bara få känna hur skönt det är att vara klar med något, ha uppnåt något som en examen på universitetsnivå.
Så vetskapen av examen har inte inneburit anant än den pluggångest som alltid är närvarande. Känner mig lite avundsam på alla de studenter som kan skrika ut sin lycka och lättnaden över att tre års slit på gymnasiet äntligen är över. För mig är det inte så. Det har inte blivit någon kaka å tårta, inget party å god mat, inte att smala vänner å bekanta, släkt å familj. Helt ärligt, känns det lite tråkigt. För jag önskade att jag kunde få känna det en glädjens lättsamma stund då leenden och skratt fyller upp en inombords å dela den med de närmaste. Jag önskar att jag verkligen fick fira. Fira mig själv för vad jag lyckats med.
Men jag ska i alla fall här och nu försöka ge mig själv erkännande för mitt slit. Någonstans inuti så är det faktiskt så, att jag har gjort något stort. Jag har genomgått tre års slit, å jag har klarat det galant. Det gäller bara att hitta den där känslan som jag kanske någonstans har här inne, en känsla som jag förtjänar.
Så grattis Liv, du har varit otroligt duktig som har lyckats med att ta en examen på universitetsnivå. Alla gör inte det, kanske inte alla heller klarar det. jag önskar dig också lycka till med det du tar dig för i framtiden. För detta, det är bara ett steg på vägen av det liv som du själv valt att leva, och njuter av att leva. Det vet du. Du har hittat det som du vill göra. Det är bara att köra på!
Skrivardag
Nu gäller det! Dags att knyta ihop säcken. För nu är det inte lång tid kvar. Uppsatsen måste bli klar. Usch.. det är svårt. Svårt att lyckas få ihop allt, å känna att jag har fått med allt som jag vill ha med. Det är som om jag ständigt fastanr på små punkter. Å det tar alldelens för lång tid för mig att ta mig runt dessa problem. Därför tar jag den här dagen i total besittning. Jag måste ta tag i problmeen, lösa dem på bästa sätt och verkligen skriva.
Förhoppningsvis ska jag slippa ett sammanbrott. Råkade ut för ett i förra veckan. inte kul. men det är samtidigt ett tecken på att jag verkligen jobbar. Tankarna åker fram och tillbaka, fingrarna skriver här och var. Men när det tar sex timmar att srkiva ett inledningsstycke, då kommer paniken..
har ingen titel än.. men ajg kan i alla fall avslöja vad det handlar om nu...
Förhoppningsvis ska jag slippa ett sammanbrott. Råkade ut för ett i förra veckan. inte kul. men det är samtidigt ett tecken på att jag verkligen jobbar. Tankarna åker fram och tillbaka, fingrarna skriver här och var. Men när det tar sex timmar att srkiva ett inledningsstycke, då kommer paniken..
har ingen titel än.. men ajg kan i alla fall avslöja vad det handlar om nu...
Slagordet är hälsa. Vi hör, läser, känner, ser och smakar i stort sett dagligen på ordet. Någon testar att äta biodynamiskt odlade sädeslag och någon annan går på yogakurs. En tredje kanske till och med testar akupunktur som behandling för sina besvär efter läkarens rekommendation.
Med detta sagt vill jag rikta uppmärksamheten mot tre aktuella aspekter som gör sig gällande inom detta hälsans område idag. Först och främst ser vi prov på nyandliga tankar och influenser som slagit rot i vår hälsas medvetande. För det andra har det utvecklats en populär marknad där hälsa är något vi bör investera våra pengar och vår tid i. För det tredje så ser vi idag en förändring i rätten till att definiera den hälsosamma människan. Naturvetenskapen står inte som herre på täppan i längre, utan har tvingats förhålla sig till vad hälsomarknaden tillsammans med de nyandliga influenser erbjuder där. Det finns idag flera hälsosamma alternativ att välja bland för individen som bryr sig om sin hälsa.
Mitt syfte är att närma mig relationerna mellan dessa tre aspekter. Mer specifikt ställer jag mig frågorna: Vilka nyandliga influenser har rotat sig i vår syn på hälsa idag och förmedlas på en hälsomarknad? Vad har denna utveckling fått för konsekvenser för legitimitet på hälsans område?
Som ett klister för att binda ihop dessa tre aspekter jag valt att fokusera på, kommer jag att exemplifiera med kinesisk filosofi och traditionell kinesisk medicin (TKM) i dagens Sverige. Hur de två begreppen används ses närmare på längre fram. Influenserna från Kina uppvisar typiska drag som är vanligt förekommande inom nyandlighet. De har etablerat sig och blivit populära på hälsomarknaden. Kinesisk hälsofilosofi och TKM används även alternativt eller komplementärt inom dagens sjukvård.
Håll till godo.. fortsättning följer!
Styrka
Det här är till dig. Till dig, för att jag beundrar dig. Jag beundrar din styrka och ditt mod. Modet att bryta dig ut. Ut, från din ensamhet.
Jag blev stel, kall och sammanbiten i samma stund som du beslöt dig för att krossa den tjocka isen. Jag kunde inte röra mig. Samtidigt kunde jag inte låta detta gå mig förbi. Jag var tvungen, oavsett hur rädd jag än blev för att bemöta detta. Jag ville inte. Rädslan grep tag i mig.
När isen brutits fylldes ögonen som en damm till bristningsgränsen. Ett ögonblick av total stillhet uppfyllde mig. Det var som lugnet före stormen. Jag tog ett sista stort andetag, som för att förbereda kroppen på vad som skulle komma. Det iskalla vattnets tryck bröt sedan igenom. Som en ilsken vårflod strömmade tårarna nerför kinderna. Med sig tog forsen allt. Kvar fanns nu kaoset.
Det var väl det här du var rädd för? Allt vad det skulle göra med oss? Det får tårarna åter igen att hopa sig.
Det gör så ont. Ont, att du tänkt på andra framför dig. Att du inte velat rycka upp oss ur den illusion som allt sedan dess präglat vår tillvaro. Samtdigt, nu, så glad att du inte lät det förbli så..
Jag vill inte att du ska vandra ensam längre.
Jag vill inte att du ska vara rädd längre.
Jag vill skrika, precis som du
Jag vill att alla ska veta, precis som du
samtidigt så..
Jag vill inte göra illa någon, precis som du
Jag önskar att du åter igen kan le och att du verkligen ler
Jag önskar att du åter kan skratta och att du verkligen skrattar
Jag önskar att du kan gråta, när du känner att du vill gråta
Det är din rätt
Jag önskar att du har strykan för att klara det
Jag önskar att du slipper vara någon annan än du. Slippa måla upp en fasad av en verklighet som inte finns.
Jag vill se dig, känna dig, komma nära dig, hålla om dig, bara få älska dig, så som jag vet att vi alla gör.
Jag önskar att allt var över.. att den brustna dammens vatten ska forsa klart så att vi kan känna lunget åter infinna sig. Jag önskar det för alla..
Låt inte dessa ord bara vara ord. Utan vet att...
Jag älskar dig
Snårskog
God morgon!
Eller ska jag kanske säga god förmiddag? nåja.. det är morgon för mig i alla fall. jag har alldelens just ätit en tallrik fil å två knäckemackor. Till det en varm coh kryddig kopp te. Det behövs en dag som denna, då det ruggiga vädret utanför fönstret kyler ner en. Både fysiskt och psykiskt. vart tog den heta somamrvärmen och solen vägen? Det var så underbat i förra veckan, då jag kunde sitta utanför min husvägg på en filt i bikini å samtidigt plugga. Det var njutning! Sommar, kom tillbaka!
men det kankse är lika bra med detta väder en stund till. Det känns itne som att jag missar något, när jag ändå måste sitta inne framför datorn dagarna i sträck. Det är uppsats för hela slanten resten av terminen. Det är tungt men ändå intressant och spännande. Tungt för att jag alltid känner att tiden inte räcker till då jag tycks ha ett arbetstempo i likhet med en snigels. Jag behöver lite mer "go". Hur ska detta gå? Uppsatsen ska alldelens strax vara klar för inlämning. I råga på allt så ska jag också jobba nu några dagar. För att hinna med allt, måste jag nog ta några kvällar till veckan att skriva på ocskå.. Tråkigt. men så blir det ibland. Terminen är snart över!
Har nu skickat in ansökan till amsterprogrammen. Nu ligger det inte i mina händer längre. Jag hoppas, hoppas att jag kommer in på det jag helst vill komma in på! Får hålla tummarna.
Av någon anledning har jag lite svårt nu för tiden att lyfta fram mina grubblerier. När jag väl sitter här å skriver lyckas jag inte hitta dem även fast jag vet att jag har massor i lager. Det har nog alltid varit och kommer alltid att vara en grubblare.
Det enda som jag kan komma att tänka på är familjen. Jag ska passa på att rikta lite tankar åt dem här. För ju äldre jag blir desto mer går det upp för mig att inget är så enkelt som det till en början såg ut. Jag älskar mina föräldrar villkorslöst. Faktiskt känns det så, å jag vill att de ska veta det. För jag upplever att jag haft en bortskämt lycklig barndom. Jag vet inte om de medvetet velat skänka mig lycka, eller om det bara blivit så. För nu när jag är lite äldre å kollar i backspegeln, kan jag ana de små brokiga stigar som mina föräldrar förmodligen vandrat på. Stigar som har varit snåriga att ta sig fram på å där livet inte alltid varit så enkelt. Jag kan längta tillbaka till att vara barn, då livet fanns här och nu och då jag slapp vara så uppmärksam å så medveten om alla ihoptrasslade garnystan. Nystan som bara blir mer och mer tjorviga och slutligen omöjliga att reda ut.
Vi är sällan medvetna om hur våra relationer till andra människor ser ut. Framför allt inte till dem som vi har allra närmast. Vi vet också ganska sällan hur vi själva påverkar andra runt om oss och vad de tror och tänker om oss. Försök bara lägga ord på hur du känner och varför du känner på ett visst sätt, agerar och tänker på ett visst sätt gentemot någon i vissa situationer, så upptäcker du ganska snart det virrvarr som kretsar kring vad som först kändes relativt naturligt.
Jag har alltid brytt mig. Brytt mig om mina föräldrar och syskon. Stundvis kan jag uppleva de ljusår som skiljer oss åt, då vi rent faktiskt lever vitt skilda liv. Jag kan önska att jag kunde krypa in under deras skinn och se vad de tänker, känner och upplever, så att jag kan förstå dem. För jag vill veta vad de går och har gått igenom.
Den där oförskämt lyckliga barndomen är över sen länge sedan. Jag har upptäckt att livet ser annorlunda ut än så. De hemlgiheter som döljer sig inom mina närmaste vill ajg få en glimt utav. Jag vill se deras tårar, deras sårbarhet och deras misstag. Jag vill se deras innersta. Jag kan till och med tycka att jag förtjänar det av den anledningar att jag håller dessa personer så nära mitt inre. Rädslan som ligger i den tysthet som många gånger bara ligger där som en skum dimma önskar jag kunde skingras. För vad betyder tystnaden. Att något fötjänas att döljas? Jag beundrar den styrka som ligger i att tystnader bryts. Hur dessa tystnader sedan tas emot när de bryts är sällan så skräckinjagande som vi först tror. Jag kan som sagt ana snårskogen, men vet inte riktigt vad den innehåller.
Visst finns det alltid sådant som man för sin egen eller ocskå andras räkning inte alltid ska berätta. Man behöver och ska kanske inte gå in på detaljerna. Men jag kan önska att jag i alla fall fick ramberättelsen framför mig, för att kunna skriva min egen historia som är så intimt förknippad med min familjs. För det gör mig så ont när jag inte förstår..
Låt mig förstå, låt mig veta vad som döljer sig inom er. För jag kan försäkra er om att det inte kommer att resultera i att alla mina känslor eller upplevelser jag hittills i livet haft rycks bort under mina fötter. Jag står stadigt på den trygga grund som ni byggt upp för mig och ni har gjort det så bra att inget kan rubba den, även om några byggstenar skulle visa sig se annorlunda ut än vad jag först trodde. Det liv jag hittills levt, upplever jag som min sanning och min verklighet. Jag har möjligheten att välja hur jag vill att den ska se ut och kännas i morgon.
Så var inte så rädd. För min största rädsla är att dimman ligger kvar och bara blir tätare och tätare så att vi till slut inte ser eller kan finna varandra. Jag vill att avstånden ska krympa, jag vill komma närmare. Rädslan för att bryta tystnaden blir i stället vad som splittrar, då det lika gärna kunda varit vad som förde oss samman. För i nuläget kan jag fälla tårar för att jag inte förstår. Jag vill i stället att tårarna ska vara förlösande och återskänka ett visst mått av den trygghet som min lyckliga barndom erbjöd. För jag vill känna den där lyckan igen.. Men den kommer inte av sig själv. Vi måste jobba på den för att få den först och sedan för att behålla den.
Det har inte varit min mening att få mitt liv och vad jag känner för min familj att se ut som ett minfält eller något sånt. Jag har dessa tankar om snår och dimmor och om garnystan som jag önskar bara försvann. De kan aldrig göra det till fullo. Å kanske är det lite spännande att ha små intriger här å var. Det hör nog oss människor till.
I mångt å mycket är jag som sagt lyckligt lottad. Å det är tack var min familjs intentioner att skänka kärlek och trygghet. Deras intentioner att skydda oss från livets faror. Jag vet tillräckligt för att föstå att livet inte är en dans på rosor å inte varit det för någon. Jag tycker att det blir svårare å svårare att veta vart jag ska i livet. Överlag känner jag att jag har fötterna på jorden. Jag önskar bara att min närmaste familj kunde befinna sig på samma plan där vi når fram till varandra och inte bara ger sken av en samlad lycklig familj utan även kunde vara det någonstans. För jag är åtminstone det. Lycklig. Å jag älskar er, min familj, för att ni gjort mig till den jag är idag.
Eller ska jag kanske säga god förmiddag? nåja.. det är morgon för mig i alla fall. jag har alldelens just ätit en tallrik fil å två knäckemackor. Till det en varm coh kryddig kopp te. Det behövs en dag som denna, då det ruggiga vädret utanför fönstret kyler ner en. Både fysiskt och psykiskt. vart tog den heta somamrvärmen och solen vägen? Det var så underbat i förra veckan, då jag kunde sitta utanför min husvägg på en filt i bikini å samtidigt plugga. Det var njutning! Sommar, kom tillbaka!
men det kankse är lika bra med detta väder en stund till. Det känns itne som att jag missar något, när jag ändå måste sitta inne framför datorn dagarna i sträck. Det är uppsats för hela slanten resten av terminen. Det är tungt men ändå intressant och spännande. Tungt för att jag alltid känner att tiden inte räcker till då jag tycks ha ett arbetstempo i likhet med en snigels. Jag behöver lite mer "go". Hur ska detta gå? Uppsatsen ska alldelens strax vara klar för inlämning. I råga på allt så ska jag också jobba nu några dagar. För att hinna med allt, måste jag nog ta några kvällar till veckan att skriva på ocskå.. Tråkigt. men så blir det ibland. Terminen är snart över!
Har nu skickat in ansökan till amsterprogrammen. Nu ligger det inte i mina händer längre. Jag hoppas, hoppas att jag kommer in på det jag helst vill komma in på! Får hålla tummarna.
Av någon anledning har jag lite svårt nu för tiden att lyfta fram mina grubblerier. När jag väl sitter här å skriver lyckas jag inte hitta dem även fast jag vet att jag har massor i lager. Det har nog alltid varit och kommer alltid att vara en grubblare.
Det enda som jag kan komma att tänka på är familjen. Jag ska passa på att rikta lite tankar åt dem här. För ju äldre jag blir desto mer går det upp för mig att inget är så enkelt som det till en början såg ut. Jag älskar mina föräldrar villkorslöst. Faktiskt känns det så, å jag vill att de ska veta det. För jag upplever att jag haft en bortskämt lycklig barndom. Jag vet inte om de medvetet velat skänka mig lycka, eller om det bara blivit så. För nu när jag är lite äldre å kollar i backspegeln, kan jag ana de små brokiga stigar som mina föräldrar förmodligen vandrat på. Stigar som har varit snåriga att ta sig fram på å där livet inte alltid varit så enkelt. Jag kan längta tillbaka till att vara barn, då livet fanns här och nu och då jag slapp vara så uppmärksam å så medveten om alla ihoptrasslade garnystan. Nystan som bara blir mer och mer tjorviga och slutligen omöjliga att reda ut.
Vi är sällan medvetna om hur våra relationer till andra människor ser ut. Framför allt inte till dem som vi har allra närmast. Vi vet också ganska sällan hur vi själva påverkar andra runt om oss och vad de tror och tänker om oss. Försök bara lägga ord på hur du känner och varför du känner på ett visst sätt, agerar och tänker på ett visst sätt gentemot någon i vissa situationer, så upptäcker du ganska snart det virrvarr som kretsar kring vad som först kändes relativt naturligt.
Jag har alltid brytt mig. Brytt mig om mina föräldrar och syskon. Stundvis kan jag uppleva de ljusår som skiljer oss åt, då vi rent faktiskt lever vitt skilda liv. Jag kan önska att jag kunde krypa in under deras skinn och se vad de tänker, känner och upplever, så att jag kan förstå dem. För jag vill veta vad de går och har gått igenom.
Den där oförskämt lyckliga barndomen är över sen länge sedan. Jag har upptäckt att livet ser annorlunda ut än så. De hemlgiheter som döljer sig inom mina närmaste vill ajg få en glimt utav. Jag vill se deras tårar, deras sårbarhet och deras misstag. Jag vill se deras innersta. Jag kan till och med tycka att jag förtjänar det av den anledningar att jag håller dessa personer så nära mitt inre. Rädslan som ligger i den tysthet som många gånger bara ligger där som en skum dimma önskar jag kunde skingras. För vad betyder tystnaden. Att något fötjänas att döljas? Jag beundrar den styrka som ligger i att tystnader bryts. Hur dessa tystnader sedan tas emot när de bryts är sällan så skräckinjagande som vi först tror. Jag kan som sagt ana snårskogen, men vet inte riktigt vad den innehåller.
Visst finns det alltid sådant som man för sin egen eller ocskå andras räkning inte alltid ska berätta. Man behöver och ska kanske inte gå in på detaljerna. Men jag kan önska att jag i alla fall fick ramberättelsen framför mig, för att kunna skriva min egen historia som är så intimt förknippad med min familjs. För det gör mig så ont när jag inte förstår..
Låt mig förstå, låt mig veta vad som döljer sig inom er. För jag kan försäkra er om att det inte kommer att resultera i att alla mina känslor eller upplevelser jag hittills i livet haft rycks bort under mina fötter. Jag står stadigt på den trygga grund som ni byggt upp för mig och ni har gjort det så bra att inget kan rubba den, även om några byggstenar skulle visa sig se annorlunda ut än vad jag först trodde. Det liv jag hittills levt, upplever jag som min sanning och min verklighet. Jag har möjligheten att välja hur jag vill att den ska se ut och kännas i morgon.
Så var inte så rädd. För min största rädsla är att dimman ligger kvar och bara blir tätare och tätare så att vi till slut inte ser eller kan finna varandra. Jag vill att avstånden ska krympa, jag vill komma närmare. Rädslan för att bryta tystnaden blir i stället vad som splittrar, då det lika gärna kunda varit vad som förde oss samman. För i nuläget kan jag fälla tårar för att jag inte förstår. Jag vill i stället att tårarna ska vara förlösande och återskänka ett visst mått av den trygghet som min lyckliga barndom erbjöd. För jag vill känna den där lyckan igen.. Men den kommer inte av sig själv. Vi måste jobba på den för att få den först och sedan för att behålla den.
Det har inte varit min mening att få mitt liv och vad jag känner för min familj att se ut som ett minfält eller något sånt. Jag har dessa tankar om snår och dimmor och om garnystan som jag önskar bara försvann. De kan aldrig göra det till fullo. Å kanske är det lite spännande att ha små intriger här å var. Det hör nog oss människor till.
I mångt å mycket är jag som sagt lyckligt lottad. Å det är tack var min familjs intentioner att skänka kärlek och trygghet. Deras intentioner att skydda oss från livets faror. Jag vet tillräckligt för att föstå att livet inte är en dans på rosor å inte varit det för någon. Jag tycker att det blir svårare å svårare att veta vart jag ska i livet. Överlag känner jag att jag har fötterna på jorden. Jag önskar bara att min närmaste familj kunde befinna sig på samma plan där vi når fram till varandra och inte bara ger sken av en samlad lycklig familj utan även kunde vara det någonstans. För jag är åtminstone det. Lycklig. Å jag älskar er, min familj, för att ni gjort mig till den jag är idag.
Sommar
ja, det känns verkligen nu som att den närmar sig och ibland som att den till och med är här. För en vecka sedan satt jag ute i solen och läste. Mycket härligt, men ajg fick lida för det efteråt.. Årets första bränna kan ofta bli lite för... bränd. Värst är det i nacken som igår inte ville sluta klia på grund av all hud som den fick för sig att ömsa. Men nu känns det bättre.
Solen skiner ute just nu också. Tänkte snart ta cykeln för en liten sväng, å få njuta lite medan solen är framme. För som det såg ut på vädret igår, så ska det inte vara så bra väder idag som det tycks vara ute nu. Jag måste med andra ord passa på.
Kanske att jag tar en springtur senare också om vädret håller i sig. Gjorde det förra veckan, och även om träningsvärken höll is ig i flera dag så var jag så stolt över min prestation. Jag trodde nämligen att det skulle vara en plåga att spinga, för det är det oftast. Men flåset hade jag förvänanstvärt med mig och springturen blev en ovanligt behaglig upplevelse. Det är definitivt värt att försöka upprepa.
Med sol och värme förljer glädje och energi. Är riktigt glad över hur min uppsats så här långt utvecklar sig. Jag hoppas verkligen att jag kan göra ett arbete som jag känner mig nöjd med. Som det känns och ser ut nu, så är jag på god väg åtminstone.
Nu återstår bara en viktig sak till att ta itu med, nämligen att skriva klart och skicka in ansökan för masterutbildningen som startar till hösten. Skall göra det nu iveckna. Sen är det bara att hålla tummarna för det bästa!
Deklerationen är inskickad, jobb-schemat för sommaren har anlänt och nu återstår bara att invänta sommaren. Under tiden så kan man njuta av vad naturen delar med sig så här års.
På Valborsnatten bestämde sig denna växt i fönstret för att blomma under några få timmar. Mycket vacker. Hann som tur var fånga den på bild. Någon som vet namnet på växten och blomman? Jag tycker det ser ut som någon sorts orkide. Men vad vet jag... Följande bilder togs i helgen i närheten av området där jag bor.
Nje, nu måste jag göra lite nytta. Som sagt, cykla. Därefter blir det böckerna ett tag och sedan så kanske, kanske en springtur..
Sol till alla!
Solen skiner ute just nu också. Tänkte snart ta cykeln för en liten sväng, å få njuta lite medan solen är framme. För som det såg ut på vädret igår, så ska det inte vara så bra väder idag som det tycks vara ute nu. Jag måste med andra ord passa på.
Kanske att jag tar en springtur senare också om vädret håller i sig. Gjorde det förra veckan, och även om träningsvärken höll is ig i flera dag så var jag så stolt över min prestation. Jag trodde nämligen att det skulle vara en plåga att spinga, för det är det oftast. Men flåset hade jag förvänanstvärt med mig och springturen blev en ovanligt behaglig upplevelse. Det är definitivt värt att försöka upprepa.
Med sol och värme förljer glädje och energi. Är riktigt glad över hur min uppsats så här långt utvecklar sig. Jag hoppas verkligen att jag kan göra ett arbete som jag känner mig nöjd med. Som det känns och ser ut nu, så är jag på god väg åtminstone.
Nu återstår bara en viktig sak till att ta itu med, nämligen att skriva klart och skicka in ansökan för masterutbildningen som startar till hösten. Skall göra det nu iveckna. Sen är det bara att hålla tummarna för det bästa!
Deklerationen är inskickad, jobb-schemat för sommaren har anlänt och nu återstår bara att invänta sommaren. Under tiden så kan man njuta av vad naturen delar med sig så här års.
På Valborsnatten bestämde sig denna växt i fönstret för att blomma under några få timmar. Mycket vacker. Hann som tur var fånga den på bild. Någon som vet namnet på växten och blomman? Jag tycker det ser ut som någon sorts orkide. Men vad vet jag... Följande bilder togs i helgen i närheten av området där jag bor.
Nje, nu måste jag göra lite nytta. Som sagt, cykla. Därefter blir det böckerna ett tag och sedan så kanske, kanske en springtur..
Sol till alla!
Energin flödar
Ja, då sitter jag här igen. Det känns som om jag knappt har hunnit skriva en hemtenta, förren det är dags för nästa. Tiden går så otroligt snabbt, så jag hänger knappt med. Men jag känner mig inte särskilt stressad över det. Jag känner snarare att inspirationen och motivationen strömmar genom kroppen och ger mig energi till att möta det jag för stunden har framför mig med ett brett leende på läpparna. Mycket härligt. Vårsolen och värmen som vädret delar med sig av är säkerligen medskyldiga till detta energiflöde genom kroppen. Snart sommar!! Jag längtar...
Men först, som sagt hemtena, och uppsats. Tanken var att ägna denna dagen åt just hemtenan. Vid denna tid såg jag framför mig att ha hunnit klart is tort sett en av de fyra tentafrågorna. men, ibland så spricker planerna lite grann. Dagen är visserligen itne slut, så än behöver jag inte konstatera att min plan var ett misslyckande. jag grämer mig dock inte allt för mycket ännu, att jag inte gjort vad jag önskade hittills. För även om jsut hemtena-plugget varit åsidosatt idag, så har uppsats-studierna faktiskt tagit upp en del tid.
Jag har äntligen insett att det är dags att ta tag i den där uppsatsen. Det har känts lite jobbigt att ta tag i den, särskilt när man ständigt har en massa annat plugg att utföra. Men nu, när väl tankarna kommit igång, så börjar det flöda rätt så bra. I alla fall inombords. Sakta men säkert tror jag mig närma mig mitt uppsatsämne. Jag tror jag väntar med att avslöja det fullt ut här och nu, eftersom jag säkert kommer att behöva tänka om lite, efter ett första möte med handledaren. Jag vet ju vad man ofta gör för fel i början, men det behövs ändå någon som pekar ut just var felet ligger. Särskilt när man försöker avgränsa sin uppsats i syfte, metod och frågeställningar.
Nu lämnar jag uppsats-ämnet för ett tag framöver. Bäst att koncentrera sig på vad jag faktiskt måste göra idag, nämligen hemtentan. det första två frågorna jag tar mig an berör något så simpelt som världen som social konstruktion, och förhållandet mellan nomos (normsystem) och cosmos (religiös världsbild), samt religionens legitimerande roll. Sedan går jag vidare med nästa fråga som berör sekularisering och hur religionens roll har förändrats i det moderna västerländska samhället. drä ska det diskuteras hur religionens förändrade ställning ger upphov till problem kring deras trovärdighet. Ja, det var det. Låter komplicerat, jag vet. det är det också. det är ämnen man kan diskutera i evigheter näst intill, men frågorna känns ändå simpla. För lärarna vill inte att vi diskuterar dem i en evighet, utan krymper samman våra svar på två sidor per fråga som högst. Det ger i stort sett bara utrymme för att lägga fram hur dessa saker framställs i de böcker vi läst. Därför ska jag nu börja med att läsa den bok, som ska ge svar på dessa frågor.
Tack för mig!
Men först, som sagt hemtena, och uppsats. Tanken var att ägna denna dagen åt just hemtenan. Vid denna tid såg jag framför mig att ha hunnit klart is tort sett en av de fyra tentafrågorna. men, ibland så spricker planerna lite grann. Dagen är visserligen itne slut, så än behöver jag inte konstatera att min plan var ett misslyckande. jag grämer mig dock inte allt för mycket ännu, att jag inte gjort vad jag önskade hittills. För även om jsut hemtena-plugget varit åsidosatt idag, så har uppsats-studierna faktiskt tagit upp en del tid.
Jag har äntligen insett att det är dags att ta tag i den där uppsatsen. Det har känts lite jobbigt att ta tag i den, särskilt när man ständigt har en massa annat plugg att utföra. Men nu, när väl tankarna kommit igång, så börjar det flöda rätt så bra. I alla fall inombords. Sakta men säkert tror jag mig närma mig mitt uppsatsämne. Jag tror jag väntar med att avslöja det fullt ut här och nu, eftersom jag säkert kommer att behöva tänka om lite, efter ett första möte med handledaren. Jag vet ju vad man ofta gör för fel i början, men det behövs ändå någon som pekar ut just var felet ligger. Särskilt när man försöker avgränsa sin uppsats i syfte, metod och frågeställningar.
Nu lämnar jag uppsats-ämnet för ett tag framöver. Bäst att koncentrera sig på vad jag faktiskt måste göra idag, nämligen hemtentan. det första två frågorna jag tar mig an berör något så simpelt som världen som social konstruktion, och förhållandet mellan nomos (normsystem) och cosmos (religiös världsbild), samt religionens legitimerande roll. Sedan går jag vidare med nästa fråga som berör sekularisering och hur religionens roll har förändrats i det moderna västerländska samhället. drä ska det diskuteras hur religionens förändrade ställning ger upphov till problem kring deras trovärdighet. Ja, det var det. Låter komplicerat, jag vet. det är det också. det är ämnen man kan diskutera i evigheter näst intill, men frågorna känns ändå simpla. För lärarna vill inte att vi diskuterar dem i en evighet, utan krymper samman våra svar på två sidor per fråga som högst. Det ger i stort sett bara utrymme för att lägga fram hur dessa saker framställs i de böcker vi läst. Därför ska jag nu börja med att läsa den bok, som ska ge svar på dessa frågor.
Tack för mig!
Nya tag
Jag undrar om jag har bränt ut min hjärna de senaste dagarna. För den har minst sagt varit upptagen med att försöka organisera allt som har tryckts in i den. Men organiseringen var inte allt. Den var nödvändig för att kunna komponera ihop de sex skrivuppgifterna som skulle lämnas in i tisdags. Det var ingen lätt uppgift att få ihop allt, å som vanligt önskar jag att jag hade gjort lite mer. Mig själv att skylla som vanligt, som inte riktigt lyckades hålla diciplinen på topp. Men det är i alla fall skönt att ha det gjort nu.
Men tro inte att jag får pusta ut för det. nej, jag hann inte ens ner från hästryggen innan det var dags att bege sig upp på den igen, om man kan säga så. För redan i måndags påbörjades en ny kurs. På första föreläsningen börjar jag gripas av pluggpanik, för tydligen fanns det en förväntan på att en av kursböckerna redan skulle vara genomläst. Ja, tjena! Nåja, det är inte hela världen. De menar inte riktigt så. Men de menar till att vi ska sätta oss in i böckerna med en gång. För denna kurs är minst sagt intensiv i sitt upplägg. Så nu kan jag bara inte låte tiden ticka utan att använda den till fullo.
Jag vet inte riktigt vad det är, men av någon anledning så har jag fått igång hela mitt maskineri. Motivationen och diciplinen är på topp. Jag har duktigt pluggat hela veckan. Jag känner mig till och med sporrad och förväntansfull att läsa under dagarna. Vad är det som gör att jag, så fort det handlar om metod och teori som dpå denna kurs, sitter med näsan i böckerna? För jag skulle inte påstå att jag är extra intresserad av dessa områden. Däremot är jag glad att jag till fullo går in för att lära mig dem sakerna. De tillhör mycket av grunderna för hur tidigare vetenskap och dagens vetnskap bedrivs.
Om jag för ett tag sen kände att jag hade mycket ett behöva göra, som tvång, så känns nu denna kurs, som egentligen är mer krävande än förra kursen, mer lättsama att ta mig an. En anledning till min nuvunna energi tror jag vädret får ta åt sig äran av. För sol å värme, får mig att må toppen. Så är det bara. Helst skulle jag vilja bo i ett land med ständig sol å värme. Får väl se vad framtiden utvisar.
Som en belöng för min goda insats mot mig själv på senaste tiden, så gick jag till frisören idag. Det blev inte riktigt som jag tänkte mig. Jag hade i förväg bara tanken på att göra något nytt och spännande, men samtidigt få behålla lite längd på håret. Men den tanken kastade frisören mer eller mindre i soporna. Det hade jag inget emot. jag lägger gärna mitt hår i en professionell frisörs händer. De kan bättre än mig. Det blev en total förändring, å jag hoppas att ingen gråter för att håret blev en aning, aning kortare. För fint blev det. Helnöjd.
Pressen ligger på
Tiden tickar på. Det går snababre och anabbare. Det både gläder mig och stressar mig. Jag längtar nämligen efter somamren. För ett tag sen såg det verkligen ut som att det gick åt rätt håll. Men nu, de senaste dagarna har snön ramlat ner från himlen, och lagt sig som ett tunt, vitt lager på marken igen. Suck.. jag gillar inte snö och inte vinter. Helst av allt skulle det få vara sommar året runt för min del. Så jag väntar tålmodigt på att temperaturen ska sitga och snön smälta bort igen.
Annars så är det vid denna tid alltid mycket att göra. Först och främst är det studierna. Just nu sitter jag med sex skrivuppgifter om nyandlighet och nya religiösa rörelser, som ska lämnas in på måndag. Det är ett oerhört intressant ämne, och min uppsats senare i vår kommer nog trilla in på detta ämnesområde misstänker jag. Det är bara så synd att som ofta när man studerar, så får man inte mycket tid att stanna upp, när man hittar små godbitar. Jag känner ofta att jag liksom tvingas springa så snabbt jag bara orkar genom böckerna. Å tvyärr, så missar jag alla detaljer då. I mål, är jag helt slutkörd, i stället för att kunna dela med mig av vad jag sett och bekantat mig med under springturen. Jag skulle behöva så mycket mer tid för att vekrligen hinna ta del av allt jag vill. Det eggande intresset jag har får aldrig riktigt tillfälle att, tja, stimuleras. I stället känns böckerna som ett illa tvång, att mödosamt och snbbat rassla sig fram igenom. Inte alls njutbart, spännande och lärorikt. bara tungt och jobbigt.
Nej, jag ska inte beklaga mig mer över studierna. I stälelt ska jag låta mig inspireras lite av mitt föregående inlägg. det är bara att ta tag i saken och jobba på.
Det är även dags att skiska in ansökningar för hösten. Det gruvar jag mig också för. Jag vill ignet hellre än att bli antagen till det program som jag suktat efter i ett år redan. Men oron kan itne låta bli att suga tag i mig. För jag vet faktiskt inte om jag kommer att bli antagen. Ingen antagningstatistik finns det heller att vända blickarna mot, för att få en aning om hur just jag ligger till. Jag får helt enkelt hålla tummarna, för det bästa.
Annars har det pås enats tiden varit en riktigt god tid. Det har ju varit påsk. Det var en lugn påsk, som det oftast är för mig. Inte så mycket ståhej och resa hit och dit. För mig är det i mångt och mycket som vilken helg som helst, men med ett svepskäl att få ställa sig i köket och kocka lite. Jag tog initativet för en smaskig påskmiddag. Sammanlagt var vi fem personer som avnjöt en tre rätters. Det var trevligt och riktigt gott. Men, tyvärr gick ju inte allt precis som aag ahde tänkt eller önskat mig. Nåja... Jag skyller på bristen av verktyg i köket som kunde ha gjort det hela till vad jag önskat. Bättre lyckat nästa gång kanske. För många innebär nog påsken en massa god mat i magen, som kanske inte alltid är allt för välgörande för kroppen. Men ibland ska man få njuta, det tycker jag. Så länge det inte är en vana att alltid äta som under påsk, så funkar det nog. Jag tror ändå inte att det var maten som var boven i dramat för min del. Det där godiset.... ajaj, vad det är svårt att avstå.
Kramar
Annars så är det vid denna tid alltid mycket att göra. Först och främst är det studierna. Just nu sitter jag med sex skrivuppgifter om nyandlighet och nya religiösa rörelser, som ska lämnas in på måndag. Det är ett oerhört intressant ämne, och min uppsats senare i vår kommer nog trilla in på detta ämnesområde misstänker jag. Det är bara så synd att som ofta när man studerar, så får man inte mycket tid att stanna upp, när man hittar små godbitar. Jag känner ofta att jag liksom tvingas springa så snabbt jag bara orkar genom böckerna. Å tvyärr, så missar jag alla detaljer då. I mål, är jag helt slutkörd, i stället för att kunna dela med mig av vad jag sett och bekantat mig med under springturen. Jag skulle behöva så mycket mer tid för att vekrligen hinna ta del av allt jag vill. Det eggande intresset jag har får aldrig riktigt tillfälle att, tja, stimuleras. I stället känns böckerna som ett illa tvång, att mödosamt och snbbat rassla sig fram igenom. Inte alls njutbart, spännande och lärorikt. bara tungt och jobbigt.
Nej, jag ska inte beklaga mig mer över studierna. I stälelt ska jag låta mig inspireras lite av mitt föregående inlägg. det är bara att ta tag i saken och jobba på.
Det är även dags att skiska in ansökningar för hösten. Det gruvar jag mig också för. Jag vill ignet hellre än att bli antagen till det program som jag suktat efter i ett år redan. Men oron kan itne låta bli att suga tag i mig. För jag vet faktiskt inte om jag kommer att bli antagen. Ingen antagningstatistik finns det heller att vända blickarna mot, för att få en aning om hur just jag ligger till. Jag får helt enkelt hålla tummarna, för det bästa.
Annars har det pås enats tiden varit en riktigt god tid. Det har ju varit påsk. Det var en lugn påsk, som det oftast är för mig. Inte så mycket ståhej och resa hit och dit. För mig är det i mångt och mycket som vilken helg som helst, men med ett svepskäl att få ställa sig i köket och kocka lite. Jag tog initativet för en smaskig påskmiddag. Sammanlagt var vi fem personer som avnjöt en tre rätters. Det var trevligt och riktigt gott. Men, tyvärr gick ju inte allt precis som aag ahde tänkt eller önskat mig. Nåja... Jag skyller på bristen av verktyg i köket som kunde ha gjort det hela till vad jag önskat. Bättre lyckat nästa gång kanske. För många innebär nog påsken en massa god mat i magen, som kanske inte alltid är allt för välgörande för kroppen. Men ibland ska man få njuta, det tycker jag. Så länge det inte är en vana att alltid äta som under påsk, så funkar det nog. Jag tror ändå inte att det var maten som var boven i dramat för min del. Det där godiset.... ajaj, vad det är svårt att avstå.
Kramar
Skriva, skriva
ja, ibland kan det känns så tungt och svårt att göra just det, skriva. När det gäller att skriva av sig, som här, så har jag sällan några större problem. Alllt bara flyter på. men när det blir viktigare, när det handlar om uppsatser, hemtentor eller andra skrivuppgifter, så går det emot. Verkligen emot. Jag älskar att skriva. Men av olika anlednignar så går det bara inte, vid de tillfällen som jag måste prestera. Det är oerhört frustrerande. Det tar bara stopp. Varför?
Jag tror jag vet varför. Det är en historia som nog mest är en psykisk upplevelse inom mig än en ren sanning. Jag vill i alla fall tro och hoppas det. Men jag minns så tydligt alla skolår, där jag prov efter prov på svenskalektionerna, aldrig riktigt lyckades. Svenskan var mitt sämsta ämne. Jag klarade bara inte grammatiken, eller ordningsöfljder, bisatser etc. Alla prov som jag fick tillbaka, var fullständigt nerklottrade av anvisningar för hur allt egentligen skulle se ut. Lärarna försökte säkert, men jag fattade aldrig riktigt. Jag gör det inte ännu. Det var och är fortfarande väldigt frustrerande. Delvis på att mitt svenskabetyg fick haka på alla mina andra toppbetyg. Det var min svarta prick i registret så att säga. Även om det inte var hela världen, så var det tungt att aldrig nå ändå upp, trots att jag verkligen försökte. Alla mina anstärngningar gav aldrig utdelning, som de annars alltid gjorde i de andra ämnena.
Detta ämne, svenskan, slår hårdast emot mig idag. För att skriva korrekt, blir knappast mindre viktigt ju högre upp man kommer i den akademiska världen. Min största oro för framtiden är därför hur jag ska klara det. Kommer jag att klara det? Ska jag våga satsa? Jag tvekar stundvis. Jag tvekar på min förmåga. Jag liksom snärjer in mig i tankar som enbart handlar om skrivprocessen, i stället för själva arbetet runt omkring. Jag tvekar inte så mycket på min analytiska förmåga. För den finns där, den är lättare att arbeta på. Men den blir tyvärr lidande om jag inte hänger mig åt skrivandet också. Det märker jag särskilt av när jag har en uppgift att ta itu med. I stället för att ta tag i den i god tid, med att börja skriva och därmed sätta igång tankeverksamheten kring det jag ska skriva om, skjuter jag upp allt längre och längre tid. Ända tills allt jag kan göra är att intensivskriva ihop något som saknar både god struktur och korrekt språk, liksom den analytiska delen.
Det syns klart och tydligt att boven idramat kanske inte är det där svenskabetyget. utan det är snarare mig själv. Fruktatn över att det ska gå dåligt när jag skriver leder till att jag skriver dåligt. Och återigen får jag det konstaterat när uppgiften åter är i min hand. Det blev inte så bra, som jag hade hoppats. Återigen blir jag besviken. Jag kan inte låta bli att se alla dessa uppgifter, både små och stora som misslyckanden från min sida. Jag gjorde inte mitt bästa, jag la inte ner tillräckligt med tid och engagemang. Det frustrerar mig, eftersom ajg vanligtvis i det mesta adnra runt omkring mig är väldigt högpresterande. Jag vill alltid göra mitt bästa. Känslan av att ha gjort något och verkligen vara stolt och nöjd över resultatet är nästan ovärderlig. jag hoppas verkligen att jag kan ta mig i kragen nån gång, innan jag ahr grävt en allt för stor grop för mig själv.
För det är ju inte helller som att det går dåligt. jag klarar mig galant med allt. Men jag vill ju inte bara klara mig. Jag vill ju vara på topp. Jag vill kunna göra mer, göra något viktigt och verkligen kunna använda mig utav allt jag lärt mig. Jag gillar inte att göra saker halvdant.
Nåja. Jag försöker i alla fall. Även om jag lagt ner några minuter på min frustration gentemot mig själv jsut nu, så ska jag ta tag i det. Idag i alla fall. För jag sitter nämligen med en sådan där uppgift nu. Och jag vill verkligen att den ska bli bra. Det ska den bli!! Det är bara att rycka upp mig, å kämpa lite. Allt i livet går inte på räls.
Jag tror jag vet varför. Det är en historia som nog mest är en psykisk upplevelse inom mig än en ren sanning. Jag vill i alla fall tro och hoppas det. Men jag minns så tydligt alla skolår, där jag prov efter prov på svenskalektionerna, aldrig riktigt lyckades. Svenskan var mitt sämsta ämne. Jag klarade bara inte grammatiken, eller ordningsöfljder, bisatser etc. Alla prov som jag fick tillbaka, var fullständigt nerklottrade av anvisningar för hur allt egentligen skulle se ut. Lärarna försökte säkert, men jag fattade aldrig riktigt. Jag gör det inte ännu. Det var och är fortfarande väldigt frustrerande. Delvis på att mitt svenskabetyg fick haka på alla mina andra toppbetyg. Det var min svarta prick i registret så att säga. Även om det inte var hela världen, så var det tungt att aldrig nå ändå upp, trots att jag verkligen försökte. Alla mina anstärngningar gav aldrig utdelning, som de annars alltid gjorde i de andra ämnena.
Detta ämne, svenskan, slår hårdast emot mig idag. För att skriva korrekt, blir knappast mindre viktigt ju högre upp man kommer i den akademiska världen. Min största oro för framtiden är därför hur jag ska klara det. Kommer jag att klara det? Ska jag våga satsa? Jag tvekar stundvis. Jag tvekar på min förmåga. Jag liksom snärjer in mig i tankar som enbart handlar om skrivprocessen, i stället för själva arbetet runt omkring. Jag tvekar inte så mycket på min analytiska förmåga. För den finns där, den är lättare att arbeta på. Men den blir tyvärr lidande om jag inte hänger mig åt skrivandet också. Det märker jag särskilt av när jag har en uppgift att ta itu med. I stället för att ta tag i den i god tid, med att börja skriva och därmed sätta igång tankeverksamheten kring det jag ska skriva om, skjuter jag upp allt längre och längre tid. Ända tills allt jag kan göra är att intensivskriva ihop något som saknar både god struktur och korrekt språk, liksom den analytiska delen.
Det syns klart och tydligt att boven idramat kanske inte är det där svenskabetyget. utan det är snarare mig själv. Fruktatn över att det ska gå dåligt när jag skriver leder till att jag skriver dåligt. Och återigen får jag det konstaterat när uppgiften åter är i min hand. Det blev inte så bra, som jag hade hoppats. Återigen blir jag besviken. Jag kan inte låta bli att se alla dessa uppgifter, både små och stora som misslyckanden från min sida. Jag gjorde inte mitt bästa, jag la inte ner tillräckligt med tid och engagemang. Det frustrerar mig, eftersom ajg vanligtvis i det mesta adnra runt omkring mig är väldigt högpresterande. Jag vill alltid göra mitt bästa. Känslan av att ha gjort något och verkligen vara stolt och nöjd över resultatet är nästan ovärderlig. jag hoppas verkligen att jag kan ta mig i kragen nån gång, innan jag ahr grävt en allt för stor grop för mig själv.
För det är ju inte helller som att det går dåligt. jag klarar mig galant med allt. Men jag vill ju inte bara klara mig. Jag vill ju vara på topp. Jag vill kunna göra mer, göra något viktigt och verkligen kunna använda mig utav allt jag lärt mig. Jag gillar inte att göra saker halvdant.
Nåja. Jag försöker i alla fall. Även om jag lagt ner några minuter på min frustration gentemot mig själv jsut nu, så ska jag ta tag i det. Idag i alla fall. För jag sitter nämligen med en sådan där uppgift nu. Och jag vill verkligen att den ska bli bra. Det ska den bli!! Det är bara att rycka upp mig, å kämpa lite. Allt i livet går inte på räls.
Länge sen
Tiden har minst sagt hunnit gå sen senast jag skrev. Har länge funderat på att lägga ner bloggen. men samtidigt känns det lite trist att radera ut det som på något sätt är en del av mig, allt som ajg skrivit hittills. Tanken har varit om jag ska börja om, med en ny blogg. Men jag har bestämt mig för att låta denna vara och helt enkelt förtsätta. Det går ju att ta till andra knep för att markera något nytt. För det första att skriva något nytt och för det andra kanske jag kan göra om utessendet lite. Men jag får se om jag orkar med det.
Det har hunnit hända en del på ett år, som ni kankse förstår. men jag tänker inte ens börja med att göra något utlägg om det året. Det kommer säkert att visa sig med tiden vad som har varit de stora händelserna. Sen är det inte så att det är vad jag gör om dagarna som får mig att skriva, utan som ni säkert märkt, handlar det mest om tankar och känslor som flyter omkring inom mig. Visserligen tar dessa saker oftast avstamp i vardagen, i de saker jag gör och vad som händer runt omkring mig. Det är omöjligt att skilja dem från varandra.
Just nu upplever jag en hel del frågeställningar inom mig. De är utmanande både för kropp och själ. Det gäller bara att veta hur man ska hantera dem på bästa möjliga sätt. Men jag känner mig stark inför det. Starkare än på länge. Men visst, finns det stunder, som alltid, då jag bara önskade att allt kunde få vara lungt och stilla som en spegelblank sjö. Men livet ser inte ut så, inte för någon. Det är väl det jag märker mer och mer. Det får mig att undra över hur man ska förhålla sig till allt och alla, för att själv inte dras med ner, eller upp för mycket av alla andras liv. För någonstans ska det väl handla om dig själv? Inte enkelt det där. För hur mycket man än vill så är man alltid engagerad och involverad, påverkas av och påverkar dem runt omkring sig. Det behöver väl inte heller vara dåligt? Jag skulle inte vilja leva ett sådant liv, utan det. Går det över huvud taget? Ända sedan vår första stund på jorden har livet handlat om relationer till andra människor. Det är spännande tankar sånt där. Ibland kan det vara så svårt att finna en balans mellan sig själv och allt det andra. var går gränsen för mig och dig? Den är inte helt lätt att urskilja alla gånger.
Jag ska inte grubbla mer på detta just nu. I stället ska jag återgå till mina studier som jag fortfarande sysslar med. För tillfället är religionshistoria på schemat. Kankse att detta ämne kan hjälpa mig med svaren på mina frågor. Förmodligen inte. Jag har lärt mig vid det här laget, att ju mer man försöker komma till klarhet, desto mer frågor får man.
Det har hunnit hända en del på ett år, som ni kankse förstår. men jag tänker inte ens börja med att göra något utlägg om det året. Det kommer säkert att visa sig med tiden vad som har varit de stora händelserna. Sen är det inte så att det är vad jag gör om dagarna som får mig att skriva, utan som ni säkert märkt, handlar det mest om tankar och känslor som flyter omkring inom mig. Visserligen tar dessa saker oftast avstamp i vardagen, i de saker jag gör och vad som händer runt omkring mig. Det är omöjligt att skilja dem från varandra.
Just nu upplever jag en hel del frågeställningar inom mig. De är utmanande både för kropp och själ. Det gäller bara att veta hur man ska hantera dem på bästa möjliga sätt. Men jag känner mig stark inför det. Starkare än på länge. Men visst, finns det stunder, som alltid, då jag bara önskade att allt kunde få vara lungt och stilla som en spegelblank sjö. Men livet ser inte ut så, inte för någon. Det är väl det jag märker mer och mer. Det får mig att undra över hur man ska förhålla sig till allt och alla, för att själv inte dras med ner, eller upp för mycket av alla andras liv. För någonstans ska det väl handla om dig själv? Inte enkelt det där. För hur mycket man än vill så är man alltid engagerad och involverad, påverkas av och påverkar dem runt omkring sig. Det behöver väl inte heller vara dåligt? Jag skulle inte vilja leva ett sådant liv, utan det. Går det över huvud taget? Ända sedan vår första stund på jorden har livet handlat om relationer till andra människor. Det är spännande tankar sånt där. Ibland kan det vara så svårt att finna en balans mellan sig själv och allt det andra. var går gränsen för mig och dig? Den är inte helt lätt att urskilja alla gånger.
Jag ska inte grubbla mer på detta just nu. I stället ska jag återgå till mina studier som jag fortfarande sysslar med. För tillfället är religionshistoria på schemat. Kankse att detta ämne kan hjälpa mig med svaren på mina frågor. Förmodligen inte. Jag har lärt mig vid det här laget, att ju mer man försöker komma till klarhet, desto mer frågor får man.
Redan? ojoj..
Tiden går så otroligt fort. Får för mig ibland att jag ryckt loss för många lappar i kalendern när jag slår upp den. Eller att datum och tid är felinställda på både dator och telefon.. å överallt annrs också. Är det redan slutet på maj, dvs, snart juni, snart sommar? Jag hinner inte med själv känns det som. Ändå måste jag väl det på något sätt. Å jag tycks fixa det. Förvånad är jag. Inte bara över att tiden går så snabbt, utan också vad all tid har inneburit och fört med sig. Det känns skönt samtidigt som lite trist att det går så fort. Det har både för och nackdelar.
Fördelen att sommaren är nära, otroligt ära.. för nära! Jag har lyckats få jobb över sommaren på Skansen här i Stockholm, vilket är jättespännande! Det var tur, för det var det enda jobbet som jag hade sökt. Ingen aning om vad jag skulle gjort annars. Men lite chockad blev jag över att jag ska börja så snart. 1 juni är första arbetsdagen. Sista är 31 augusti. Blir härligt med slantar i plånboken, men tyvärr inte så pass mycket ledig tid som jag hade hoppats på. Men det kanske går att stuva om lite i schemat här å var. Saken är bara den att jag innan jag börjar jobba vill ha läst på lite mer om min miljö och vad de i den främst vill förmedla till gästerna. Jag känner mig ju långt ifrån en expert, varför det är viktigt att läsa på å fördjupa mina egna kunskaper. Det blir dock svårt att förbereda mig i god tid med att läsa på, då jag nu samtidigt måste plugga inför min sista tenta denna termin. Det är synd, för jag önskar att jag kunde göra ett gott intryck redan i början på arbetsperioden. Nu kanske det inte blir så.. Det gör mig nervös. Jag tänker nog på det allt för mycket tror jag. Jag behöver säkert inte oroa mig egentligen, för arbetskamraterna verkar väldigt trevliga och överseende också. Man är ju trots allt ny.
Hösten med sina stressmoment börjar skymtas vid horisonten också. Var ska jag ha min tio-veckors-praktik? Blev inte klokare av att kolla på rapporter gjorde av andra som gjort samma grej som mig. Det gav mig inga aha-tankar om vad jag kan göra. Kanske främst med tanke på att socialantropologerna inte var de vanligaste praktikanterna. Får lov att ta kontakt med studievägledaren. Kanske han har några tips? Nåja. Jag vill inte ägna allt för många tankar åt det hållet just nu. Jag har ju som kanske framgick ovan en hel del annat att fokusera på.
Jag måste ta tah i kropp å hälsa nu också. Varit för mycket av det goda på sistoone. det känns... på kläderna! att det ska vara så svårt? Jag blir lite besviken... Stundvis är jag flitig å duktig, men efter ett tag så bryter sig gärna gamla vanor in igen. Det är frustrerande. Ska försöka äta bättre å röra mig mer nu . Hört det förut? nej då, det har säkert ingen gjort! Springa, som förra sommaren får det bli... Nackdelen bara att jag avskyr det. Tur då att det blir mycket cykla också. Förmodligen blir det mest cykla. Det är nämligen färdmedlet hela somamren till å från jobbet! blir ca en timme per dag då åtminstone, de dagar jag jobbar. vilket är typ varje dag i sommar känns det som! ;O
nej, i stället för att slösa mer tid här nu, ska jag sätta min ner å plugga ordentligt nu någon timme. Sen kanske jag tar mig i kragen å viker tvätten också. Lite synd... är så fint väder idag. hade velat göra nåt roligt ute.. Kommer väl fler fina dagar?
Fördelen att sommaren är nära, otroligt ära.. för nära! Jag har lyckats få jobb över sommaren på Skansen här i Stockholm, vilket är jättespännande! Det var tur, för det var det enda jobbet som jag hade sökt. Ingen aning om vad jag skulle gjort annars. Men lite chockad blev jag över att jag ska börja så snart. 1 juni är första arbetsdagen. Sista är 31 augusti. Blir härligt med slantar i plånboken, men tyvärr inte så pass mycket ledig tid som jag hade hoppats på. Men det kanske går att stuva om lite i schemat här å var. Saken är bara den att jag innan jag börjar jobba vill ha läst på lite mer om min miljö och vad de i den främst vill förmedla till gästerna. Jag känner mig ju långt ifrån en expert, varför det är viktigt att läsa på å fördjupa mina egna kunskaper. Det blir dock svårt att förbereda mig i god tid med att läsa på, då jag nu samtidigt måste plugga inför min sista tenta denna termin. Det är synd, för jag önskar att jag kunde göra ett gott intryck redan i början på arbetsperioden. Nu kanske det inte blir så.. Det gör mig nervös. Jag tänker nog på det allt för mycket tror jag. Jag behöver säkert inte oroa mig egentligen, för arbetskamraterna verkar väldigt trevliga och överseende också. Man är ju trots allt ny.
Hösten med sina stressmoment börjar skymtas vid horisonten också. Var ska jag ha min tio-veckors-praktik? Blev inte klokare av att kolla på rapporter gjorde av andra som gjort samma grej som mig. Det gav mig inga aha-tankar om vad jag kan göra. Kanske främst med tanke på att socialantropologerna inte var de vanligaste praktikanterna. Får lov att ta kontakt med studievägledaren. Kanske han har några tips? Nåja. Jag vill inte ägna allt för många tankar åt det hållet just nu. Jag har ju som kanske framgick ovan en hel del annat att fokusera på.
Jag måste ta tah i kropp å hälsa nu också. Varit för mycket av det goda på sistoone. det känns... på kläderna! att det ska vara så svårt? Jag blir lite besviken... Stundvis är jag flitig å duktig, men efter ett tag så bryter sig gärna gamla vanor in igen. Det är frustrerande. Ska försöka äta bättre å röra mig mer nu . Hört det förut? nej då, det har säkert ingen gjort! Springa, som förra sommaren får det bli... Nackdelen bara att jag avskyr det. Tur då att det blir mycket cykla också. Förmodligen blir det mest cykla. Det är nämligen färdmedlet hela somamren till å från jobbet! blir ca en timme per dag då åtminstone, de dagar jag jobbar. vilket är typ varje dag i sommar känns det som! ;O
nej, i stället för att slösa mer tid här nu, ska jag sätta min ner å plugga ordentligt nu någon timme. Sen kanske jag tar mig i kragen å viker tvätten också. Lite synd... är så fint väder idag. hade velat göra nåt roligt ute.. Kommer väl fler fina dagar?
Glädjefyllda tider
Det kanske är dags, för det var ett tag sen. Mycket har hunnit hända på de månder som passerat sen jag senast skrev här. Jag har varken tid eller utrymme att ta upp allt här. Å jag vill nog inte det för den delen heller. Men det jag vill dela med mig av är i högsta grad väldigt positivt. Livet tycks ha tagit en annan vändning den senaste tiden. Å det var nog väldigt länge sen jag kände mig så glad, upprymd å full av energi. Jag känner mig lätt i sinnet å kroppen. Svårt att besrkiva, men det är härligt. Men jag tycks inte riktigt fatta det själv. Att underskatta mig själv är det minsta jag gör. Ett exempel får illustrera vad jag menar.
Hade för några veckor sen en salstenta, som jag rätt sent bröjade plugga inför. Kände mig väldigt oförberedd å det kändes som att min första omtetna låg å väntade på mig. Jag gjorde så gott jag kunde påt tenten, men började redan när jag gick där förbereda mig mentalt på det resultat som skulle skickas hem i brevlådan. Igår kom det. Jag vågade inte öppna brevet. Jag lade det framför mig på bordet å tittade på det å försökte föreställa mig å önska att jag hade klarat det. fem olidliga minuter passserade. Till slut insåg jag vilket plågeri ajg utsatte mig för, å rev upp kuvertet. Försiktigt drog jag fram högen med papper som innehöll mina svar och mitt resultat. "Nej!", tänkte jag. Det stod inget resultat på omslaget. Betydde det att jag inte hade klarat det? Jag vände blad för att kolla på svaren å hur de blivit betygsatta. Där låg ett papper med den sammanlagda summan å betyget. "Va!? Jag måste se fel!" Av 30 möjliga poäng hade jag skrapat ihop 25, vilket betydde VG. Hur gick det till? Fråga mig inte, men jag var tvungen kolla flera gånger inann jag insåg att det faktiskt var sant. Hur kunde jag vara så övertygad om att bli underkänd å få VG. Är det som jag nämnde ovan, bristande insikt om mina egna kunskaper å min potential, eller är det fel på svårighetsgraden på kursen? Jag vill ju tro det förstnämnda, å väljer att tro det. Det ger mig lite extra självförtroende! Å det är väl aldrig fel?
Sen är ju våren å somamren i stort sett här! Det är helt underbart. Jag älskar ljus å värme!! Satt i helgen å bara njöt av solen. Lyckades få lite härligt röd färg på kinderna. Fräknarna börjar också komma fram. Ett sant vår- å sommartecken!! Det finns ett anant tecken på att sommaren snart är här. Å det är alla de fester som dras igång överallt. Nu sitter det lappar över hela lappis om fester här å där. Folk får inte nog. Å vi i korridoren är inte sämre. Det har värit fest här nästan varenda helg!! Skoj att vår korridor har vaknat till liv lite. Äran för detta går till våra nyinflyttade till stor del. Härligt gäng vi är nu allesammans. Ni har fått igång nästan allesammans här tro jag! Eller är det kanske solen å värmen som lockar fram alla ur vinterdvalan?
Slutligen en liten tråkig nyhet. I somras fick jag vara med å välkomna en underbar hund-tös till världen. Lilla Fjant. Sist å minst av sina kullsyskon gjorde vi allt för att ge henne en ärlig chans att få leva i denna värld. Hennes första tid på jorden tillägnades hon extra omtanke och närhet från alla i familjen å besökare. Hon vann allas hjärtan med sin charm. Kärleken hon fick uppleva kom till uttryck i hennes energi och lekfullhet. Ingen kunde motsåt henne. Hon fann sedan sitt hem med Molly å Kjell. Jag är säker på att deras tid tillsammans var udnerbar. Hela hennes personlighet smittade av sig å den stund av lycka hon upplevde å hjälpte till att skänka andra kommmr aldrig att falla i glömska. Men samtidigt så fanns nog rädslan och misstänksamheten där. Naturen var henne emot från första början. Men vi trodde kanske att hon hade lyckats besegra det öde hon förmodligen hade mött om vi inte hjälpt henne från första början. Nu har hon fått somna in. Kroppens funktioner visade sig inte fungera som de skulle. Vi är många att sörja å sakna henne. Hennes tid på jorden var kort. Men full av mening. Hennes livfullhet å viljestyrka har fyllt många med glädje å skratt. Å hur hon valde att förvalata sin tid, visar på vad som kanke är viktigast av allt här i livet. Njut av det, låt det inte gå förbi, utan lev det med glädje å gör vad du kan för att få känna å lycka. Det sprider sig till andra. Den känslan som förmedlas genom din lycka å glädje kommer att leva kvar hos de som mött den, långt efter att du har gått vidare till en annan värld. Jag ska ta vara på det, som du har gett å förmedlat till oss Fjant! Bilden nedan på Fjant, har jag hämtat från Johanna.
Hade för några veckor sen en salstenta, som jag rätt sent bröjade plugga inför. Kände mig väldigt oförberedd å det kändes som att min första omtetna låg å väntade på mig. Jag gjorde så gott jag kunde påt tenten, men började redan när jag gick där förbereda mig mentalt på det resultat som skulle skickas hem i brevlådan. Igår kom det. Jag vågade inte öppna brevet. Jag lade det framför mig på bordet å tittade på det å försökte föreställa mig å önska att jag hade klarat det. fem olidliga minuter passserade. Till slut insåg jag vilket plågeri ajg utsatte mig för, å rev upp kuvertet. Försiktigt drog jag fram högen med papper som innehöll mina svar och mitt resultat. "Nej!", tänkte jag. Det stod inget resultat på omslaget. Betydde det att jag inte hade klarat det? Jag vände blad för att kolla på svaren å hur de blivit betygsatta. Där låg ett papper med den sammanlagda summan å betyget. "Va!? Jag måste se fel!" Av 30 möjliga poäng hade jag skrapat ihop 25, vilket betydde VG. Hur gick det till? Fråga mig inte, men jag var tvungen kolla flera gånger inann jag insåg att det faktiskt var sant. Hur kunde jag vara så övertygad om att bli underkänd å få VG. Är det som jag nämnde ovan, bristande insikt om mina egna kunskaper å min potential, eller är det fel på svårighetsgraden på kursen? Jag vill ju tro det förstnämnda, å väljer att tro det. Det ger mig lite extra självförtroende! Å det är väl aldrig fel?
Sen är ju våren å somamren i stort sett här! Det är helt underbart. Jag älskar ljus å värme!! Satt i helgen å bara njöt av solen. Lyckades få lite härligt röd färg på kinderna. Fräknarna börjar också komma fram. Ett sant vår- å sommartecken!! Det finns ett anant tecken på att sommaren snart är här. Å det är alla de fester som dras igång överallt. Nu sitter det lappar över hela lappis om fester här å där. Folk får inte nog. Å vi i korridoren är inte sämre. Det har värit fest här nästan varenda helg!! Skoj att vår korridor har vaknat till liv lite. Äran för detta går till våra nyinflyttade till stor del. Härligt gäng vi är nu allesammans. Ni har fått igång nästan allesammans här tro jag! Eller är det kanske solen å värmen som lockar fram alla ur vinterdvalan?
Slutligen en liten tråkig nyhet. I somras fick jag vara med å välkomna en underbar hund-tös till världen. Lilla Fjant. Sist å minst av sina kullsyskon gjorde vi allt för att ge henne en ärlig chans att få leva i denna värld. Hennes första tid på jorden tillägnades hon extra omtanke och närhet från alla i familjen å besökare. Hon vann allas hjärtan med sin charm. Kärleken hon fick uppleva kom till uttryck i hennes energi och lekfullhet. Ingen kunde motsåt henne. Hon fann sedan sitt hem med Molly å Kjell. Jag är säker på att deras tid tillsammans var udnerbar. Hela hennes personlighet smittade av sig å den stund av lycka hon upplevde å hjälpte till att skänka andra kommmr aldrig att falla i glömska. Men samtidigt så fanns nog rädslan och misstänksamheten där. Naturen var henne emot från första början. Men vi trodde kanske att hon hade lyckats besegra det öde hon förmodligen hade mött om vi inte hjälpt henne från första början. Nu har hon fått somna in. Kroppens funktioner visade sig inte fungera som de skulle. Vi är många att sörja å sakna henne. Hennes tid på jorden var kort. Men full av mening. Hennes livfullhet å viljestyrka har fyllt många med glädje å skratt. Å hur hon valde att förvalata sin tid, visar på vad som kanke är viktigast av allt här i livet. Njut av det, låt det inte gå förbi, utan lev det med glädje å gör vad du kan för att få känna å lycka. Det sprider sig till andra. Den känslan som förmedlas genom din lycka å glädje kommer att leva kvar hos de som mött den, långt efter att du har gått vidare till en annan värld. Jag ska ta vara på det, som du har gett å förmedlat till oss Fjant! Bilden nedan på Fjant, har jag hämtat från Johanna.
Vilsen
Ja, ibland drabbas jag av den känslan.. att jag är vilsen. Vilsen å ensam, i en stor värld, som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Det är en öveväldigande känsla. Magen knyter sig, å skallen spänner sig, av alla de tankar jag då tycks släppa lös i mitt inre. Där stormar de, ända tills jag känner mig helt utmattad.
Det är tungt. Men också rätt så befriande. Motsägelsefullt jag vet. men kankse inte mer än nåt annat egentligen. Jag önskar bara att jag någon gång skulle kunna få allt inom mig att verkligen komma till ro. Men nånting säger mig att den dagen itne är här än på ett bra tag. Jag har nog rätt så mycket mer i livet att upptäcka å ställas inför för att redan känna mig tillfreds. Alla pusselbitar är långt ifrån lagda. de är väl förmodligen inte heller redo att läggas. men tänk om de jag redan lagt skulle vilja sitta där de sitter? det skulle vara skönt att efter varje storm, inte behöva försöka pussla ihop allt igen, för att få allt som jag tror mig ha kristallklart begripligt. jag orkar helt enkelt inte börja om från början varenda gång. är det inte lite slöseri med tid?
Eller så är det kankse så som livet är menat. att hela tiden behöva ifrågasätta sig själv å sina val i livet. kanske. val, val, val.. det som vi alltid ställs inför. det har alltid varit mitt stora problem. jag kan inte välja. Jag låter andra vara föredömen. Då slipper jag andras misstag. men lär mig heller inte mina egna. det kan vara mitt stora misstag. att välja att inte välja gör förmodligen att jag nånstan aldrig egentligen gör det som är rätt för mig själv. jag lägger mitt livs pussel efter andras mallar. denna dåliga vana, som jag alltid, vad jag kan minnas, ägnat mig åt, gör det också extra svårt att försöka göra de allra minsta val. Är det då så konstigt att dessa stormar uppstår? förmodligen inte. för någonstans finns det nog något som driver mig att försöka finna mina val, å min innersta vilja här i livet. någonstans har man en sanning inom sig, som man bör leva upp till för att vara helt lycklig. kanske...
Hur som helst.. Efter ett tag lägger sig stormen å jag hittar oftast tillbaka till där jag befann mig före den bröt ut. jag inser att jag ändå inte kan förändra det som ligger bakom mig. å jag har fortfarande möjligheten att förändra mig. å att kanske lyckas limma fast de bitar jag redan lagt, så jag slipper gå igenom dem om å om igen. å kanske lär jag mig fortsättningsvis att kunna göra de enklaste val.
Men det skrämmer mig. lustigt va? att vara rädd för sig själv å sitt innersta i allra största bemärkesle. men tänk om det inte lever upp till de förväntningar som jag har på mig själv... nej, vänta nu. de skulle ju var mina förväntningar som jag skulle finna, i stället för de jag kanske trott jag haft, å försökt leva upp till, utan att känna mig nöjd. men jag är rädd för vad alla andra skulle tycka å tänka. jag antar att jag i själva verket tar alldelens för hårt på andras åsikter än mina egna. å så ska det inte vara. jag vet bara inte hur jag ska gå tillväga för att göra en sån förändring som jag mest av allt skulle bhöva. jag vet inte var jag ska börja..
Det här tåls att sovas på. Hoppas att vakna upp utvilad å med allt på sin rätta plats igen..
Ett nytt år
Det var ett tag sen, jag vet. Men jag är lite sån.. allt går i berg och dalar. kan tänkas att jag borde ha mycket att säga, nu också. Å, visst det har jag. men jag lovar, jag ska inte plåga er med ett sju mil långt inlägg bara för det. Man behöver inte ta allt på en gång. så, denna gång blir inlägget kanske bara tre mil långt. Å så tar jag de resterande om några dagar, eller veckor. vem vet? det låter väl bra?
Anledningen till detta inlägg är flera. Ett av dem är för jag gick en sån.. hemlängtan. Ja, efter bara någgra veckor här nere. Men, det brukar också vara värst med längtan i början. Av någon anledning önskar jag nu att jag vore hemma. Det är ju vintermarknad. Jag är dock lite förvånad över min längtan efter den. För mig har marknaden aldrig varit en höjdare. Det är alldelens för mycket som händer runt omkring. För mycket låtsas. För mycket överkommunicering av allt som Jokkmokk är och kan erbjuda. Det är saker som framhålls som skiljer sig hästlängder från det vardagliga Jokkmokk. Ändå, trots den känslan jag har, så saknar jag det. Det är ändå nånting som är så speciellt. Kanske att man som jokkmokksbo får tillfälle att se de positiva delar som Jokkmokk har att erbjuda. Jag har också trots allt växt upp med denna årligt återkommande marknad. Jag har nu missat den för andra året i rad. Det känns. Tror att gränsen går vid två-tre gånger som jag vill missa den. Bör ha varit liknande när jag bodde utomlands, men jag kan inte minnas hur jag kände då. Så nästa år får jag se till att närvara. Å då vill jag nog börja utforska allt det som jag alltid missat med den. Jag har gett upp tanken på att vara social å träffa gamla vänenr vid ett sådant tillfälle. Ingen har nämligen ändå tiden. Å jag gillar tid.
Jag har upptäckt, att jag är en extrem tidsoptimist. jag har ingen som helst förmåga att beräkna hur lång tid saker å ting behöver ta.. Därför kommer jag förmodligen få lite bakläxa av min seminarielärare på min inlämningsuppgift till igår.. Får se nästa vecka, när han kommer tillbaka. Han är nämligen bortrest. Han har åkt till Jokkmokks vintermarknad. Vilket sammanträffande va?! Varlden är allt bra liten ibland.
Tycker i övrigt att religionen är oerhört intressant. Gillar stämningen och lättsamheten, den positiva anda som lärarna skickar ut. Det skiljer sig oerhört från socialantropogins lärare. Nåja, får väl se ju längre tiden går på denna termin om det här visar sig att religion är nåt för mig. Det känns onekligen så. Fast just nu är jag mest förvirrad. men det är nog lite vad lärarna vill. Förvirringen består i att allt man trott kastas ommull, och man inser hur trångsynt och fel man har i sina uppfattningar. eller, kanske inte nödvändigtvis fel, men de underförstådda antaganden man har sträcker sig inte särskilt mycket längre än näsan, fast man trodde att man hade en hel och fullkommlig uppfattning. vädigt spännande.
I övrigt flyter livet på. Lite segt stundvis. men så är det då å då. Försöker som vanlgit komma i bättre form. Inser nu att jag har hållt på i ett år.. visst är jag i bättre form nu än för ett år sedan. Men jag är mest frustrerad över att jag inte kan hålla motivationen uppe. Hur ska jag lära mig det? har gett upp att fokusera på maten i allt för stor mån. Försöker genom menyplaner för veckan se till att jag äter ordentligt. riktig mat. det är lätt att jag fuskar, å äter något snabbt. Det är lustigt, för jag älskar att laga mat har jag upptäckt. det är ungefär liknande känsla som när jag sitter å ritar å tecknar. det har också vissa likheter. Fördelen med att laga mat, är att jag måste bli klar med maten innan jag kan äta den. Det är inte riktigt så när jag målar. Har en påbörjad målning här på mitt rum, som jag knappt kommit halvvägs på, under ca ett å ett halvt år. jag måste lära mig att avsluta saker.
Har förresten lyckats bra med mitt nya nyårslöfte. det är ett typiskt sådant. ett "sluta äta godis-löfte". men jag drar det inte till extremiter. det enda jag sagt mig själv, är att jag inte ska köpa godis, men får äta. Då håller jag ätandet under mer kontroll. Det är svårt att glufsa i sig om folk bjuder. då tar man en eller två.. eller tre.. å sen får det vara bra. Sen så blir man inte lika manisk när man äter med andra. Jag vet hur det blir om jag köper själv. då finns det ingen hejd. det går riktigt bra med mitt löfte. Kommer säkerligen att tumma på det lite ibland. men bara vid särskilda tillfällen. Det borde vara klart nu i alla fall, att jag brutit den hemska vanan att köpa å äta, bara för att. det där hemska suget, har också lagt sig. I stället har jag börjat äta mer frukt. mycket bättre eller hur?
Nu har jag också investerat i en intressant bok, som handlar om Ayurveda. Får se om den kan lära mig något om min o/balans. Å min oförmåga att riktigt lyckas med det jag tar mig för. Jag får se framöver vad den ger mig. Jag tycker i alla fall att det är oerhört intressant. I stället för att plugga igår kväll så sträckläste jag boken. Men pga mitt dåliga minne måste jag läsa om allt igen för att memorera det.
Nåja, slut för denna gång. får nu se vad den här dagen för med sig! kramar allesammans!
Anledningen till detta inlägg är flera. Ett av dem är för jag gick en sån.. hemlängtan. Ja, efter bara någgra veckor här nere. Men, det brukar också vara värst med längtan i början. Av någon anledning önskar jag nu att jag vore hemma. Det är ju vintermarknad. Jag är dock lite förvånad över min längtan efter den. För mig har marknaden aldrig varit en höjdare. Det är alldelens för mycket som händer runt omkring. För mycket låtsas. För mycket överkommunicering av allt som Jokkmokk är och kan erbjuda. Det är saker som framhålls som skiljer sig hästlängder från det vardagliga Jokkmokk. Ändå, trots den känslan jag har, så saknar jag det. Det är ändå nånting som är så speciellt. Kanske att man som jokkmokksbo får tillfälle att se de positiva delar som Jokkmokk har att erbjuda. Jag har också trots allt växt upp med denna årligt återkommande marknad. Jag har nu missat den för andra året i rad. Det känns. Tror att gränsen går vid två-tre gånger som jag vill missa den. Bör ha varit liknande när jag bodde utomlands, men jag kan inte minnas hur jag kände då. Så nästa år får jag se till att närvara. Å då vill jag nog börja utforska allt det som jag alltid missat med den. Jag har gett upp tanken på att vara social å träffa gamla vänenr vid ett sådant tillfälle. Ingen har nämligen ändå tiden. Å jag gillar tid.
Jag har upptäckt, att jag är en extrem tidsoptimist. jag har ingen som helst förmåga att beräkna hur lång tid saker å ting behöver ta.. Därför kommer jag förmodligen få lite bakläxa av min seminarielärare på min inlämningsuppgift till igår.. Får se nästa vecka, när han kommer tillbaka. Han är nämligen bortrest. Han har åkt till Jokkmokks vintermarknad. Vilket sammanträffande va?! Varlden är allt bra liten ibland.
Tycker i övrigt att religionen är oerhört intressant. Gillar stämningen och lättsamheten, den positiva anda som lärarna skickar ut. Det skiljer sig oerhört från socialantropogins lärare. Nåja, får väl se ju längre tiden går på denna termin om det här visar sig att religion är nåt för mig. Det känns onekligen så. Fast just nu är jag mest förvirrad. men det är nog lite vad lärarna vill. Förvirringen består i att allt man trott kastas ommull, och man inser hur trångsynt och fel man har i sina uppfattningar. eller, kanske inte nödvändigtvis fel, men de underförstådda antaganden man har sträcker sig inte särskilt mycket längre än näsan, fast man trodde att man hade en hel och fullkommlig uppfattning. vädigt spännande.
I övrigt flyter livet på. Lite segt stundvis. men så är det då å då. Försöker som vanlgit komma i bättre form. Inser nu att jag har hållt på i ett år.. visst är jag i bättre form nu än för ett år sedan. Men jag är mest frustrerad över att jag inte kan hålla motivationen uppe. Hur ska jag lära mig det? har gett upp att fokusera på maten i allt för stor mån. Försöker genom menyplaner för veckan se till att jag äter ordentligt. riktig mat. det är lätt att jag fuskar, å äter något snabbt. Det är lustigt, för jag älskar att laga mat har jag upptäckt. det är ungefär liknande känsla som när jag sitter å ritar å tecknar. det har också vissa likheter. Fördelen med att laga mat, är att jag måste bli klar med maten innan jag kan äta den. Det är inte riktigt så när jag målar. Har en påbörjad målning här på mitt rum, som jag knappt kommit halvvägs på, under ca ett å ett halvt år. jag måste lära mig att avsluta saker.
Har förresten lyckats bra med mitt nya nyårslöfte. det är ett typiskt sådant. ett "sluta äta godis-löfte". men jag drar det inte till extremiter. det enda jag sagt mig själv, är att jag inte ska köpa godis, men får äta. Då håller jag ätandet under mer kontroll. Det är svårt att glufsa i sig om folk bjuder. då tar man en eller två.. eller tre.. å sen får det vara bra. Sen så blir man inte lika manisk när man äter med andra. Jag vet hur det blir om jag köper själv. då finns det ingen hejd. det går riktigt bra med mitt löfte. Kommer säkerligen att tumma på det lite ibland. men bara vid särskilda tillfällen. Det borde vara klart nu i alla fall, att jag brutit den hemska vanan att köpa å äta, bara för att. det där hemska suget, har också lagt sig. I stället har jag börjat äta mer frukt. mycket bättre eller hur?
Nu har jag också investerat i en intressant bok, som handlar om Ayurveda. Får se om den kan lära mig något om min o/balans. Å min oförmåga att riktigt lyckas med det jag tar mig för. Jag får se framöver vad den ger mig. Jag tycker i alla fall att det är oerhört intressant. I stället för att plugga igår kväll så sträckläste jag boken. Men pga mitt dåliga minne måste jag läsa om allt igen för att memorera det.
Nåja, slut för denna gång. får nu se vad den här dagen för med sig! kramar allesammans!
Bergsbestigning
Efter lugnet kommer stormen. Eller? Man tror att man har kommit någonstans, men helt plötsligt, så.. paniken griper tag i en. Det brister både här å där, måste utvecklas, omstruktureras å... tja. även fast man har kommit en bit på väg, så känns det i princip som att börja om från början.
Det är som att bestiga berg i tät dimma. du tror att du har kommit en bra bit på vägen. men när dimman börjar skingras upptäcker du hur mycket du egentligen har kvar. suck. du vill bara lägga dig ner å dö. du hade hoppats att det snart skulle vara över. men den långa färden har bara börjat. och det är ju inte som att man får mer energi av att klättra uppför ständigt. det ända du ser, det enda du tänker på är hur mycket du har kvar, och hur tugnt det är. men kanske kommer det någon avsats då du får möjlighet att pusta ut? å efter det så har du kanske fått upp någon sorts kondis, så att resten av biten blir lättare, eller åtminstone känns lättare. då får du också möjlighet att fokusera på allt anant också. upptäcka den gripande vackra utsikten och allt det andra som här berget till. du kommer att upptäcka allt det goda som det för med sig. du kommer till ett stadium där du hittar tillbaka till varför du gav dig in i det hela. det är drömmen, och känslan som lockar. känslan av att äntligen lyckas med det du drömt om. Snart, kommer du ha fixat det.d u kommer att ha klarat det du tog dig för att göra och vad kan mäta sig med det?
jag hoppas verkligen att mitt eget pepp-talk kan ha ett uns av sanning i sig. för jag vill gärna se det positiva i allt slit. jag vill tro, och hopaps att det kommer ett tillfälle då ngåon sorts tillfredsställelse kan infinna sig. ett tillfälle där allt känns på god väg, och då jag vet att, även om stigen uppför är kantad av hinder så fortsätter den, och slutar på toppen av berget. och det är dit jag ska.
jag skulle ha svårt att hantera en situation, då jag inte kan ta mig vidare och nå dit jag vill. då skulle hela resan ha varit förgäves. eller? man kan tro det. men nog har man säkert lärt sig mycket på vägen ändå. ibland, eller rätt ofta går det inte som man vill. så egentligens kan och ska man kanske inte se det som misslyckanden, även om det uppsatta målet inte nås. för alltid för det med sig något. något att reflektera över, begrunda och ta till sig. något som utvecklar dig som människa. det är också du själv som väljer hur du ska hantera det. du kan välja att se det som ett misslyckande, något att ångra, ett slöseri med tid. men det gör dig knappast gladare eller klokare eller mer uppfylld som människa. vi har alltid en möjlighet att förhålla oss till något på olika sätt.
även om jag inte har "misslyckats" än, eller ens har en tanke på det, så försöker jag att ha en positiv och öppen inställning till hur det kan bli i slutändan. det förbereder mig sjävl på eventuella missöden längs vägen. ajg känner mig mer förberedd inför vad som kan komma att hända. visst, skulle jag bli oerhört besviken, och ledsen och uppleva känslor av "misslyckande". men det är nog en ganksa normal reaktion. men det gäller att inte gräva ner sig i det, utan se saken i andra ögon och med andra perspektiv. för inget är rent svart eller vitt. vi barar tror att världen är beskaffad så.
så mycket som vi människor förhåller oss till och sluter oss till, är rena illusioner. illusioner om hur verkligheten, sanningar och världen är beskaffad. Vi är så övertygade om att det är värdsliga sanningar, att det är svart eller vitt , att vi också får svårt att se eller ens tänka oss in i andra banor. så att det inte finns något svart eller vitt, borde vara och uppfattas som en lättnad. det ger möjligheter till andra perspektiv och infallsvinklar. det ger hopp om att vi alltid kan och förmodligen redan nu gör något betydelsefullt för oss själva, någon eller till och med flera andra. Man ska inte underskatta människan och våra oerhörda möjligheter att anpassa oss och förhålla oss till livet. det finns inte ett sätt att leva. möjligheterna är oändliga. därför så tjänar det bara gott att låta "misslyckanden" vara en del av ditt livs lärande. se det i sin helhet, eller som en del av något större, och försök eller be om råd, för att bryta den illusion av det misslyckande du har gjort, och se det som något konstruktivt. se det som något som öppnar upp för andra möjligheter och inte avskärmar dina möjligheter eller din prestationsförmåga. låt inte din illusion bryta ner dig själv, bara för att illusionen säger dig att du har misslyckat. du har uppnått något helt annat. vad det är? jaa... det är ditt nya projekt och din nya väg att utforska förmodligen..
lycka till!
till både mig själv och alla andra, i livets hårda och oändliga skola! :)
Det är som att bestiga berg i tät dimma. du tror att du har kommit en bra bit på vägen. men när dimman börjar skingras upptäcker du hur mycket du egentligen har kvar. suck. du vill bara lägga dig ner å dö. du hade hoppats att det snart skulle vara över. men den långa färden har bara börjat. och det är ju inte som att man får mer energi av att klättra uppför ständigt. det ända du ser, det enda du tänker på är hur mycket du har kvar, och hur tugnt det är. men kanske kommer det någon avsats då du får möjlighet att pusta ut? å efter det så har du kanske fått upp någon sorts kondis, så att resten av biten blir lättare, eller åtminstone känns lättare. då får du också möjlighet att fokusera på allt anant också. upptäcka den gripande vackra utsikten och allt det andra som här berget till. du kommer att upptäcka allt det goda som det för med sig. du kommer till ett stadium där du hittar tillbaka till varför du gav dig in i det hela. det är drömmen, och känslan som lockar. känslan av att äntligen lyckas med det du drömt om. Snart, kommer du ha fixat det.d u kommer att ha klarat det du tog dig för att göra och vad kan mäta sig med det?
jag hoppas verkligen att mitt eget pepp-talk kan ha ett uns av sanning i sig. för jag vill gärna se det positiva i allt slit. jag vill tro, och hopaps att det kommer ett tillfälle då ngåon sorts tillfredsställelse kan infinna sig. ett tillfälle där allt känns på god väg, och då jag vet att, även om stigen uppför är kantad av hinder så fortsätter den, och slutar på toppen av berget. och det är dit jag ska.
jag skulle ha svårt att hantera en situation, då jag inte kan ta mig vidare och nå dit jag vill. då skulle hela resan ha varit förgäves. eller? man kan tro det. men nog har man säkert lärt sig mycket på vägen ändå. ibland, eller rätt ofta går det inte som man vill. så egentligens kan och ska man kanske inte se det som misslyckanden, även om det uppsatta målet inte nås. för alltid för det med sig något. något att reflektera över, begrunda och ta till sig. något som utvecklar dig som människa. det är också du själv som väljer hur du ska hantera det. du kan välja att se det som ett misslyckande, något att ångra, ett slöseri med tid. men det gör dig knappast gladare eller klokare eller mer uppfylld som människa. vi har alltid en möjlighet att förhålla oss till något på olika sätt.
även om jag inte har "misslyckats" än, eller ens har en tanke på det, så försöker jag att ha en positiv och öppen inställning till hur det kan bli i slutändan. det förbereder mig sjävl på eventuella missöden längs vägen. ajg känner mig mer förberedd inför vad som kan komma att hända. visst, skulle jag bli oerhört besviken, och ledsen och uppleva känslor av "misslyckande". men det är nog en ganksa normal reaktion. men det gäller att inte gräva ner sig i det, utan se saken i andra ögon och med andra perspektiv. för inget är rent svart eller vitt. vi barar tror att världen är beskaffad så.
så mycket som vi människor förhåller oss till och sluter oss till, är rena illusioner. illusioner om hur verkligheten, sanningar och världen är beskaffad. Vi är så övertygade om att det är värdsliga sanningar, att det är svart eller vitt , att vi också får svårt att se eller ens tänka oss in i andra banor. så att det inte finns något svart eller vitt, borde vara och uppfattas som en lättnad. det ger möjligheter till andra perspektiv och infallsvinklar. det ger hopp om att vi alltid kan och förmodligen redan nu gör något betydelsefullt för oss själva, någon eller till och med flera andra. Man ska inte underskatta människan och våra oerhörda möjligheter att anpassa oss och förhålla oss till livet. det finns inte ett sätt att leva. möjligheterna är oändliga. därför så tjänar det bara gott att låta "misslyckanden" vara en del av ditt livs lärande. se det i sin helhet, eller som en del av något större, och försök eller be om råd, för att bryta den illusion av det misslyckande du har gjort, och se det som något konstruktivt. se det som något som öppnar upp för andra möjligheter och inte avskärmar dina möjligheter eller din prestationsförmåga. låt inte din illusion bryta ner dig själv, bara för att illusionen säger dig att du har misslyckat. du har uppnått något helt annat. vad det är? jaa... det är ditt nya projekt och din nya väg att utforska förmodligen..
lycka till!
till både mig själv och alla andra, i livets hårda och oändliga skola! :)