Utmanad.
Var skönt med det sista seminariet på kursen.. Men nu är det då dags för att skriva uppsats. Har inte skänkt några större tankar åt denna uppsats än. men nu börjar det hetta till. Den ska var inne i nästa vecka. Å bara för att jag alltid har något härligt flyt så lyckades jag i går kväll vaska fram något att arbeta med. Som skolad i antropologi har jag en förkärlek för att ta exempel från verkligheten, å denna gång blir inget undantag. Kursens röda tråd har varit kroppen, å då på alla tänkbara sätt. Så jag började där... Satt å surfade lite, läste lite tidningar å vips, hade jag klickat mig in på Allt om barn. Vad finner jag? Jo en massa bilder! på magar. Bilder som mödrar lagt upp och som visar deras mage under och efter graviditeten. Varför? Enligt Allt om barn så är..
"Tanken med AlltomBarn.ses bilder på magar är att kvinnor ska må bättre och känna sig nöjdare med sina kroppar, om de får se verkligheten. Inte bara de retuscherade platta kändismagar. Vi visar alla sorters magar, platta, randiga och plufsiga."
Jag kunde inte låta bli att fascineras av detta. Å jag tänkte därför ta detta fenomen som utgångspunkt i min uppsats å koppla det till en del av den litteratur vi läst, som också berört mycket om kvinnor och graviditet. Ska bli spännande å se vad jag kan upptäska för spännande saker här!!
På bussen hem, fick jag dock en till idé, som hade varit otrologt spännande att fördjupa sig i. Nämligen hur vi som människor drar gränser kring liv och död. Här är de moraliska dilemman och de motsägelserna som uppenbarar sig i vissa situationer som väckt mitt intresse. Särskilt med dagens teknologiska framsteg blir det svåra frågor att närma sig.
Känns bra att tankarna i alla fall är i gungning. Men nog om det..
Blev ett rejält gym-pass idag. Tänkte gå igår, men allt plugg svalde all min tid och ork. Dessutom hade jag fruktansvärd träningsvärk i ländryggen efter afro-passet i tisdags. Kände mig tvungen att gå på gymet idag, eftersom jag kämpar med att hålla igång mig själv fysiskt. Å så fort jag bara bestämt mig, så är det inge problem. Det gäller bara att packa väskan, så är jag redo! Så direkt efter seminariumet begav jag mig. Tänkte att det var bäst att vara där tidigt idag, eftersom de har gratisdagar på mitt gym nu i veckan. Tanken, var god, å nog så klipsk. Det var lagom med folk där då.. Men ändå betydligt fler än vad det brukar vara vid den tiden. Just idag kämpade jag på extra mycket. Blir så när min gyminstruktör själv är där. Man måste ju visa att man är duktig! Å det känns som om man blir lite övervakad.. Här är det diciplinering á la Foucault på högsta nivå!! haha..
Kände mig extra nöjd efter dagens gympass. Dels för att jag gav allt, å dels för att jag själv fick agera instruktör åt några första-gymmande tyska tjejer. Tror de blev glada när jag hjälpte dem att förstå sig på maskinerna. Jag blev i alla fall glad över att kunna bistå med lite hjälp, när jag märkte att de var lite vilsna. Det är aldrig lätt att vara på ett gym för första gången. Jag själv tyckte det var läskigt. Kan fortfarande tycka det, när det är dags för något nytt. Jag är rädd för att göra fel å därmed se dum ut. För att inte tala om att man faktiskt kan göra illa sig. Så när jag själv önskar att någon grep in å hjälpte mig när jag gör nåt tokigt, så måste jag ju föregå med gott exempel. Jag tycker fakitskt att det är alldelens för få som gör det. Till och med instruktörerna (när de är på plats) kan jag tycka är lite för passiva i detta. Men det är svårt. För ibland ser det ut som att folk vet vad de håller på med, å då är det inte så lätt att gripa in. Men just i detta fall, idag, var det ingen fråga om saken med dessa tjejer. Så nu har jag gjort dagens goda insats!
Detta blir ett långt inlägg. Har nämligen blivit utmanad av Ylva. Jag älskar såna här saker. Å nu minns jag att Gabriella hade nån liknande grej till mig för ett ganska bra tag sen. Får kanske ta tag i den också... hihi.. Hur som helst.
Regler för denna lista: Länka till den som utmanat dig/där du hittade listan, svara på frågorna, och (om du vill) utmana fem andra bloggare! Det kan också vara lämpligt att meddela dem att de är utmanade.
Tre yrken du drömde om när du var yngre?
1. Teckna för Disney
2. Arkeolog i Egypten
3. Äga en godisaffär
Tre yrken du skulle vilja prova på?
1. Arbeta som en äkta antropolog
2. På senast tiden har jag varit nyfiken på hur det är att jobba med manikyr. Även om det aldrig är något jag skulle försöka förverkliga. Eller, vem vet?
3. Roman-författare kanske hade varit kul?
Tre yrken du inte skulle vilja ha?
1. Kock- även om jag älskar att laga mat. Dåliga erfarenheter och berättelser skrämmer bort mig från yrket.
2. Spärrvakt på SL. En allt för vanlig framtid för många akademiker här i Stockholm, har jag för mig. Vilken karriär! Jag sitter kanske där en vacker dag.
3. Värst vad svårt detta var.. vet inte..
Tre språk du skulle vilja kunna?
1. Svenska! först å främst...
2. Franska
3. Hebreiska
Tre länder du vill besöka (som du inte tidigare varit i), och varför?
1. Egypten. Min mamma, pappa och två systrar har nyligen flyttat dit. Dessutom har Egyptens historia fascinerat mig något oerhört när jag var liten.
2. Israel. Vill hälsa på min pojkväns släktingar.
3. Är nyfiken på sydamerika, men vet inte vilket land..
Tre platser/områden i Sverige du skulle vilja besöka (som du inte tidigare varit på)?
1. Hmm.. Skåne, kankse..
2. Göteborg, ska vara fint har jag hört.
3. Nej, vet ni vad. Är helt oinsatt i vad Sverige har att erbjuda... vet inte alls vart jag skulle vilja åka.
Tre svenska platser/områden du varit på och vill återvända till?
1. Jokkmokk. Av ganska självklara anledningar. Barndomshemmet
2. Umeå. Staden är vacker å har en härlig atmosfär. Å nu bor halva släkten där dessutom.
3. Åhh!! svårt. vet inte
Tre platser i Sverige du skulle kunna tänka dig att flytta till?
Svårt! Jag hamnar ändå aldrig där jag tror. Vem trodde på att jag skulle till Stokcholm? Inte jag! Får se vart ödet för mig. jag ahr ett öppet sinne. Relativt, i alla fall.
1. ?
2. ?
3. ?
Tre talanger du önskar att du hade?
1. Sång
2. Akrobatik (vad jag nyligen kommit på)
3. Agera, spela teater.
Tre saker som alltid finns i ditt kylskåp?
1. Havremjölk
2. Avokado
3. Danskt rågbröd
(Tillsammans med flingor/musli, rökt kalkon, gurka och en kopp te är mina dagar räddade! Det är standard hos mig.)
Tre hundraser du skulle vilja prova på/kan tänka dig att ha, som du inte har/har haft? (Endast för hundmänniskor eller wanna be's.)
Jag har växt upp med hundar å har därigenom betat av några raser. eftersom jag själv aldrig ägt nån av dem själv, får jag väl ta nån av dem?
1. Min nummer ett är jag fortfarande på jakt efter. Har inte hittat den hunden än.
2. Australian Shepard
3. Pomeranian
Tre "saker" du önskar att du var bättre på än vad du redan är?
1. Skriva akademiska texter.
2. Ta initativ
3. Måla/teckna
Tre (icke hundrelaterade) "ämnen" du skulle offra delar av din fritid för att lära dig mer om?
1. Kroppen. på alla sätt å vis
2. Mat
3. Måla/teckna
Tre saker du skulle köpa till dig själv om du hade 10.000:- "över"?
1. Just nu ligger en resa till Egypten högst på listan
2. En middag på någon av de restauranger jag gärna hade besökt.
3. Eller.... ännu bättre! kanske en romatisk weekend?! Hade varit härligt
För att utmana någon då? Gabriella, Linnea, Nadine, Elin och Ida.
Nej.. Tiden flyger iväg. Dags att värma på middagen. Blir rester på hemlagad pytt i panna idag. Smarrens! kram
Rörande berättelser
Dagens läsning kändes också tung. Men den berörde mig stundvis enormt. Ilska, frustration och ledsamhet på samma gång. Ja, stundvis har jag kämpat för att hålla tillbaka tårarna som velat välla fram. Å även om jag lät dem göra det, så skulle det inte göra nån skillnad. I alla fall inte för stunden.. Inte i de männiksornas livsöden och historier. Ibland känner man sig bara så hjälplös. Så vad är då detta som fått mig att reagera så?
Om jag inte misstar mig så var det inte länge sedan ämnet börördes på någon löpsedel, nämligen organhandel eller organtrafficking som det kallas. När min kurskamrat berättade om att hon drömde mardrömmar om att hennes döttrar blev utsatt för stöld av sina inre organ, anade jag inte vad som väntade mig i ldagens läsning. Jag trodde jag visste. Jag har nämligen läst om ämnet tidigare. Jag har bl.a. tidigare läst om fattiga människor som säljer sina njurar till mer välbärgade människor och de osmtändigheter som omger detta. Men nu, idag, fick jag mer än jag var beredd på.
Vad som berörde mig mest var en sydafrikansk mammas berättelse. Hennes son hade råkat ut för en olycka, nämligen hamnat i skottlinjen mellan två gäng. Händelsen utspelade sig i den turbulenta perioden alldelens innan appartheid upphörde. Den unge 17-åriga killen fördes till polisstationen, där mamman fann honom med en allvarlig skottskada i bröstet. När ambulansen sent anlände konstaterades det snabbt att den unga mannen förmodligen inte skulle klara sig. Mamman, uppmanades av polisen att gå hem, för att dagen efter komma tillbaka för att hämra kroppen och förbereda begravningen. Hon ville förgäves följa med sin döende son i ambulansen, men avvisades. Dagen efter fick honv eta av polisen att kroppen fanns att hämtas på bårhuset. Där fick hon veta att kroppen inte varr edo att lämnas ut än. Först två dagar senare fick hon möjlighet att återse sin sons , nu, döda kropp. Filten som täckte kroppen var full av blod. Huvudet hade två djupa hål på var sida om pannan, ända in till benet. mmama prtesterade. Hennes son hade ju blivit dödad av ett skottsår i bröstet, vad var detta? Varför var hans ansikte svullet, och vad var det för fel på hans ögon? Hon frågade vad som hade hänt, men den ansvarige förnekade att något var fel. När hon hotade om att änmla händelsen, skrattades hon rakt upp i ansiktet. Hon fick senare veta att hennes sons ögon hade avlägsnats och att hans inre organ hade avlägsnats för att tittas närmare på, för att sedan ha stoppats tillbaka i kroppen. Men hon kunde omöjligt veta om det var hans organ som stopapts tillbaka i kroppen. Till detta, fick hons enare veta att hennes sons hornhinnor hade avlägsnats från ögonen och donerats till två mottagare. Ögonen vägrade den ansvarige sedan att återlämna. De fanns i förvar i ett kylskåp. Det hela slutade med att hennes son fick begravas utan hans ögon.
Vad som förmodligen utspelade sig, var att även andra organ hos hennes sons kropp avlägsnades för donation. Allt utan hennes medgivande eller vetskap. Det finns rapporter om många fler fall där kroppar skändats på detta vis. Det, i samband med att få, om ingen i den stad det utspelade sig i Sydafrika, i alla fall, då på denna tid, kändes vid någon som mottagit ett donerat organ. Inte i deras kretsar i alla fall. Men en koppling finns. Mändger av unga syd-afikanksa mörkhyade pojkar, eller kroppar som blivit av med sina organ, i samband med att vita medelålders genomgick transplantationer.
Man kan tro att det slutar här. Men kvinnan i berättelsen har engagerat sig sådana här frågor. Hon är fullt övertygad medveten om att detta sker än idag, av ren vana...
Det är för mig så frustrerande.. Att vissa kroppar, beroende på dess utseende, här hudfärg, (för den unga killen var så klart mörkhydad, som de andra rapporterade skändade kropparna) betraktas som reservdelar för vissa andra kroppar, då här, ljushyade kroppar.
Att vi inte kommit längre? Att det snarare blivit värre. Det är inte bara rasism det handlar om. Detta är politik på högsta nivå. Inte bara för sydafrika. Utan kopplingen går att finna internationellt, över hela världen, där organ, stjäls, säljs, påstås säljas. Att människovärdet suddas ut, till att bara beröra vissa människor.. De med pengar. Människor är vi inte.. Utan kroppar... Kroppar med prisbestäda varor, våra organ. För det är inte i en annan del av världen, skild från dig detta sker. En annan berättelse talar om en kvinna som vaknar upp från en relativt simpel operation i USA, för att sedan få klart för sig att... ooops.. en njure råkade försvinna också..
Det är i sådana här tillfällen jag blir ännu mer övertygad. Övertygad om vad jag läser, å det jag vill rikta in mig på... Tror jag (Eftersom jag bara tror, å aldrig vet nåt säkert). Berättelser! That's it! Vilken styrka de har.. Styrka i att påverka oss som lyssnar, eller läser. Har du tänkt på det? Att det är genom berättelser av olika slag vi allt som oftsta gör oss själva förstådda och förstår oss själva? Berättelser är förmodligen det främsta, (men inte det enda) kommunikativa medel som vi människor nyttjar.
Ego
Jag började med att ta mig ur min slashasiga pyjamas. Sedan gick jag helt in för en riktig lång, varm dusch. Jag älskar känslan av de varma strålarna som sakta men säkert mjukar upp hel kroppen. Det är en av mina favoritstunder. För där är jag... Helt ensam, helt själv, bara jag å min kropp. Det är ett sånt tillfälle som helgas. Då är jag bara. För under tiden som vattnet rinner utmed min kropp låter jag det samtidigt skölja bort alla tankar jag för tillfället låter uppta mig. De rinner av mig, följer med vattnet, ut i avloppet, bort ifrån min varelse. Dessa stunder vill jag aldrig ska ta slut. Så det är inte ovanligt att duscharna blir vääääldigt långa.
Efter detta tof jag mig även tiden att fixa håret å sminka mig ordentligt, för att sedan leka fotomodell. Löjligt kanske. Men, för det första tycker jag det är roligt att ta kort, å för det andra - ska man vara ego, så ska man!! Sedan var tanken att något av korten skulle få var med i dagens nästa projekt..
Å det ser ni som brukar vara inne å läsa min blogg förhoppningsvis, vad det är. Ja, jag tog mig an lite blogg-design! Inte helt enkelt, eftersom allt med datorer är helt bortom vad jag behärskar. Har gett dett amed designen några mindre ambitiösa försök, för att alltid ge upp. Men nu gav jag mig inte! Är riktigt stolt över vad jag åstadkommit, å känner mig lite småmallig! hihi..
Dagen bjöd inte på så mycket mer. Lagade palt, vilket var urgott. Velat äta det länge! Lyckades också undvika paltkoman som brukar följas tätt av sådan mat.
Enda nackdelen, var att det inte blev något gym igår, som jag hade tänkt. Men man måste ju vila kroppen ibland. Dessutom kankse det är en idé att låta träningsverken gå ur kroppen. Kankse blir det gym i morgon i stället då? Kan vara en idé.
Men nu är det dags att rusa. Jag ska nämligen iväg för att se på hockey, vilket kommer att bli en ny upplevelse för mig. Spännande!!
Balans i vardagen
Å vad mer bjuder dagen på. Nada? Det är fredag för tusan. Sådana dagar ska vara sköna. Jag borde känna, äntligen!! Men, nej. I stället är min vanliga känsla: "Jaha, vad ska jag göra för att få den här helgen att gå?". Det är precis så som jag känner inför vardagen. Ingen skillnad alltså. Allt för ofta spenderas helgerna med slappigt tv-tittande. Inte för att det är nåt fel på det. Men jag blir riktigt rastlös efter ett tag av allt detta tv-tittande. Å det känns på nåt sätt så meningslöst.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till, för att känna att livet känns lite mer roligt å spännande. För just nu är allt bara piss. Just idag alltså, just nu. Å det trots att världen ser så underbart vacker å fartfylld ut varifrån jag kan blicka ut över den, nämligen från min fantastiska utsikt här hemma. Men kanske är det det som gör mig så frustrerad? Nämligen att alla andra tycks ha det så härligt underbart.
Jag tror att jag känner mig.. lite låst. Låst i min egen värld, mina egna rutiner, eller icke-rutiner. Det är det som gör att dagarna känns som att de passerar utan att de levs. Hur gör jag för att komma ur detta? Hur ska jag göra för att känna att jag lever, å att mitt liv visst är fyllt av en massa underbart? Beror det helt enkelt på att jag har det för underbart? Så att jag inte längre ser eller uppmärksammar det? Så kan det nog vara.
Kanske att jag behöver lite mer drama? Men, nej. Jag är inte den som söker drama. Jag snarare undviker det. Det är inte min grej. Å när det väl är lite drama, blir jag helt slutpumpad på all energi jag har. Vilken paradox. Men är det inte ett av de typiska dragen hos såna som mig, vågar? Strävan efter balans och jämnvikt i en värld där det ena alltid lyckas eller misslyckas med att väga över åt än det ena, än det andra hållet.
Är det det jag saknar? Den efterlängtade balansen, där allt bara stämmer i varje givet ögonblick? Måste jag försonas med tanken på att det rent faktiskt inte är möjligt? För balansen vilar inte i den yttre världens manifestationer, utan hur jag själv väljer att förhålla mig till det jag står inför? Balnasen vilar... i mig.. bara jag vill? Känns som att jag svävar in på det andliga området här. Å det gör mig ingenting, jag gillar sånt. Fascineras av det. Å det kankse ligger lite sanning i det för mig. För vari ligger min fascination för balansövningarna på yogan egentligen? Det är ju dem som jag älskar allra mest! Att hålla balansen!
Aktivitet
Nog för att jag nog får min dos av att fundera å dela med mig av dessa genom studierna. Jag är fortfarande helt underbart lycklig över mina studier. jag hade inte kunnat välja bättre väg att gå tror jag. Inför varje ny kurs brusar hela jag upp av spänning. Hur spännande låter inte nuvarande kurs?
"Om kroppen - socialisering, förändring och aktuella debatter". När jag sedan ivrigt letar fram kurslitteraturen blir jag bara ännu mer energisk! Det är underbart roligt att med all sin nyfikenhet läsa och fördjupa sig i ämnen som sterlilisering bland unga kvinnor i Brasilien, eller om plastikoperationer bland kvinnor i Brasilien. Inte att förglömma ögonlocksoperationer hos företrädesvis kvinnor med asiatiska drag eller asiatiska kvinnor. Dessutom berörs det under kursen ämnen som tatueringar, muskelbyggare ? ( nej, vad heter det? män som bygger så stora muskel som möjligt syftar jag på.. finner inte ord!), motsatta kroppsideial ( för oss) i Niger, begreppet "phat" i hiphop-kulturen, unga kvinnors kamp mot anorexia med narratologisk metod, den svarta kvinnorkroppens historia, renhet och dess samband till moral i koloniseringsprocessen i Sudan, strippdansösers arbete, samt... organdonation. ja, bara för att nämna en del av ämnena! :)
Nej, nog om studierna. Kommer i princip just från universitetet, å det är därför jag är liiiite speedad på studier just nu. Även om jag fick utmärkt tillfälle att tömma ur mig allt på poweryogan jag också hunnit med idag. Älskar poweryoga! Det är utmanande för kroppen, i alla fall min kropp, å jag mår alltid så underbart efteråt! Det är utmärkt att kombinera denna lite mer lugna träningsform med resten av min träning. Som det för övrigt går riktigt bra med för tillfället. Jag har åtminstone kommit igång ordentligt nu i veckan. Därav min inaktivitet här. Jag har varit aktiv på andra håll. Tjoho!
I måndags var jag å testade spinning för första gången. Hjälp! Det var rena rama döden, kan jag säga! Riktigt, riktigt, riktigt tungt. Så tungt att världen blev suddigt å det började svartna för ögonen vid stretchingen efteråt. Ja, svimning, på väg!! Tur att vi just då skulle sätta oss ner, för annars tror jag att jag hade druttat raklång ner i golvet.
Konstigt nog, hade jag ingen träningsverk dagen efter, vilket ledde till att jag kände mig i form för ett till träningspass vid lunchtid dagen efter. Då blev det muskelcore, vilket var härligt tungt. På eftermiddagen tog jag årets första träning på gymet. Tog det liiite lugnt, eller... i alla fall tillräckligt för att träningsverken skulle smyga sig på dagen efter. Den var inte nådig, men dock inte lika hemsk som senast jag hade träningsverk. Jag kunde ju i alla fall gå normalt denna gång.
Igår blev det poweryoga, vilket var lite småtungt, med tanke på träningsverken. Med tanke på att yoga är relativt lugnt så körde jag på med ett pass av Bodyvive efteråt. Den något utdaterade musiken till trots var det ett effektivt pass för konditionen å styrkan. Å det var här som den underbara känslan som träning kan ge började göra sig påmind. Trots att benen å armarna värkte, gav jag mig tusan på att kämpa. Samma sak hände idag då benens muskler brände till av mjölksyra vid dagens statiska yoga...positioner ? (heter det så?). Detta är en ny upplevelse för mig. Den tunga känslan som infinner sig i kroppen då, skulle tidigare gjort att jag slutat, eller gett upp. Men nu ger den mig en oanad kämparglöd. I stället för att modet rasar när något är tungt eller svårt i träningen så tänds vid den växande mjölksyran en glöd. som med viljan växer sig till en brinnade kraft, eller energi. En vilja att vinna över mjölksyran, att ignorera den. Att vinna över min egen kropp! Känslan efter att ha vunnit en sådan kamp efteråt, är nästan helt ovärderlig!! Det är helt fantaskist!
Men, nu så.. Dags att fylla på energideåerna. Blir mer gym i morgon.
Nytt år - nya utmaningar
Jag tänkte inte försöka sammanfatta det år som gått allt för detaljerat. jag har inte orkat med någon mer omfattande reflektion av året som gick. Det har varit fullt av både gott och ont. Eller jag kanske inte ska kalla det gott och ont, även om det som livet fört min väg har känts både gott och stundvis gjort ont. Det goda och onda är delar av livet. Säkerligen kommer år 2009 ocksa att bjuda på dem båda.
Delvis bär jag väl med mig mycket av 2008 in i mitt 2009. Det är tyvärr inte så att bara för att ett nytt år tar sin början, så slutar 2008 att ha inflytande på mitt liv Jag bär med mig 2008 in i 2009. Det är en förutsättning för att mitt 2009 ska kunna utspela sig.
Jag hoppar över det där med nyårslöften i år. I alla fall delvis. Jag tror nämligen att en anledning till att så många avlägger nyårslöften är för att göra upp med sitt gångna år (eller livet i största bemärkelse kankse?) och besvikelsen över att året inte blev som man själv riktigt ville. Kanske är det bra att tänka ett steg längre. I stället för löften mot sig själv som grundar sig i dålig självkänsla och dåligt självförtroende, för att inte tala om dålig självdiciplin, så kanske vi borde börja nya året med att sätta upp utmaningar för oss själva. Är det något som du skulle vilja göra eller prova på, som du ännu inte vågat t.ex? Är inte det lite mer spännande än att "lova" dig själv att "aldrig mer äta godis", bara för att du känner att du tycker att du åt alldelens för mycket godis förra året? De tär kankse en värdefull tankestälalre i alla fall.
Jag kan inte låta bli att börja spekulera i vad mitt stundande år kommer att föra med sig? Det började i alla fall inte dåligt med att delar av familjen flyttade utomlands. Så ett besök hos dem är en av mina "utmaningar". Den utmaningen ser jag redan fram emot och längtar efter.
I övrigt så känner jag bara på mig att detta år blir bra. Jag ska försöka anstränga mig för att se till att det bllir så..
Skickar en hälsning till hundhimlen... Saknar dig redan.. Det gör ont när jag tänker på dig, för att jag är en egoist och saknar dig. Men jag vet att du har det bra. Gjorde därför mitt bästa för att lämna dig mett ett leende, trots att det brände något enormt inom mig. Visst häslar du till resten av gänget, som jag bad om? Du vet vilka!
Tålamod
Det är nog inte en av mina bättre kvaliteér.
För en si sådär tio minuter sen kom nämligen utbrottet. Å det var dotorn som fick svälja all min frustration. Å min stackars partner på andra sidan av datorskärmen. När ljudknappen helt plötsligt började leva sitt eget liv, gick det inte längre. Sladdar rök å tårarna sprutade.
Vet inte vad det är med ljud och mig. Men jag är otroligt känslig. Om nåt skrapar eller knäpper eller som nu, när ljudet går upp å ner som en berg och -dalbana i högtalarna, då skriker hela kroppen: "Make it stop!!". Att tortera mig skulle nog inte vara nån vidare konst. Efter några minuters oregelbundet ljud skulle jag kapitulera fullständigt.
Kanske är det något jag ärvt av min mor. Att smyga ut på nätterna i tonåren var ingen enkel match. Inte för att jag nånsin gjorde det. Men om jag skulle ha gjort det, skulle det inte gå obemärkt förbi. I sömnen hör nämligen mamma om någon går på grusvägen några meter från vårt hus. Å på senare tid har jag börjat bli lika känslig. Vid minsta regntapprande på fönstret, då är det öronproppar som gäller, för att jag över huvud taget ska kunna sova.
Det är nog otroligt psykist det där. Två års leverne i en lägenhet med oregelbundet knäppande, satte sina spår. Där var det frustrationen riktad mot min hyresvärd, som aldrig ycktes kunna höra dessa ljud. "Du måste ha otroligt bra hörsel", var vad jag fick höra. Pyttsan!! Fler kan intyga att ljuden inte bara fanns i värld hos såna med bra hörsel, eller i min vilda fantasi.
Varje kväll som jag lade mig för att slappna av och komma till ro i sängen, å ljuden uppenbarade sig, byggdes således ilskan mot min hyresvärd upp. Å enda filtret för att hålla det borta, var öronproppar. Å som de problem jag har med att överhuvud taget få in öronproppar i mina öron... Ja, de tog ut sin rätt.. Skavsår å ont i öronen? Va, ska man inte ha det så? För mig var det normalt...
Var så otroligt glad när jag flyttade. Allt var frid å fröjd.. Tills regnet kom.. Upptäckte att två års öronproppande satt sina spår. Öronproppar är således givet på mitt nattduksbord, de gånger jag inte kan somna, eller vaknar av knapprandet. Å vid denna årstid är det nog med öronproppar än utan som gäller. Lite jobbigt. Men jag har vant mig..
Finns det nån form av terapi man kan gå för att bearbeta detta? haha!!! Ja, nåsntans kan jag inte låta bli att skratta. För lite skrattretande är det...
Ja, jag må kankse ha speciella öron. För det slutar inte här. Ljudnivåer är likaväl något som jag kan reagera ganska starkt på. Inte för högt ljud i hörlurarna eller i telefonen. Det går inte. Typ samma sak där, kroppen reagerar starkt.
Att lyssna på musik på en stereo eller liknande går dock ganska bra. Så länge ingen går å vrider upp å ner, eller byter låt stup i kvarten. Då kommer det där störande hacket å oregelbundenheten å spelar på mina nerver.. Men där är jag kanske inte ensam..
För att inte tala om när man går ut för att dansa. jag älskar att dansa. Men musiken är i regel så hög, att dans är det enda alternativet när man väl går ut... För musiken är så hög att man itne längre kan konversera. Att skrika funkar knappt. Jag ryggar i alla fall starkt tillbaka när folk skriker in i mina öron. Men å andra sidan kankse det är ett medvetet knep av alla uteställen. För kan folk inte prata, så dansar de förhoppningsvis. Å efter ett antal danser blir det barenför att svalka törsten. Å de som inte dansar, får inte så mycket till val än att spendera kvällen till stor del i baren.. Mycket klirr i kassan med andra ord.. SÄmre blir det med det sociala umgänget...
Saknar förresten att gå ut å dansa.. var länge sen nu..
Förresten... Har nu suttit å klurat flera timmar fram å tillbaka, för att kkomma fram till hur man kan göra bloggen lite snyggare. Efter några timmar igår, å några i dag, så gav jag upp.. Jag lyckas inte riktigt förstå.. Datorer å tillhörande är verkligen inte min grej. Jag fattar inte riktigt. Nån som kan agera lärare? Min förmåga att vara relativt självlärd och envis på "vill själv" eller "vill förstå" möter här starkt motstånd..
kram
Alltid familjen
Inser nu att det snart är dags. Dags för några av dem att åka iväg, mot nya äventyr. Det gör att den här julen känns speciell. För jag vet inte när vi sen kommer finnas samlade igen. Det känns lite sorgligt. Å det känns extra viktigt för mig att värdesätta de få dagarna jag nu kommer att få med dem alla. För med allt omkring så älskar jag dem alla villkorslöst, å jag vet att de gör likaså. Det är det som gör att det alltid känns så bra, där hemma.. tryggheten. vetskapen att de alltid står upp för en.
Inte för att det alltid är så lätt. Det ska gudarna veta. Ibland kan jag inte undgå att fälla nån tår här och var för mina föräldrars räknings skull. Jag förstår inte riktigt hur de fixar det. Men å andra sidan kanske det är den där... kärleken, som gör det möjligt. Gör det möjligt för dem att gå den där balansgången. Balansgången mellan att ifrågasätta våra val i livet kritiskt, samtidigt som de alltid ställer upp när vi väl har gjort våra val, även om de inte faller dem i smaken. Jag tror inte att det är helt rätt.
Snarare, vet jag att det inte är lätt. Under mina senaste år har jag mer och mer börjat upptäcka det. Till skilnnad för en genomgående ljus tillvaro i livet, upptäcker jag hur livet är fyllt av mörka, läskiga vrår. Dessa vrår är inte alltid vackra, men... de är en del utav livet. Å det är dessa som våra föräldrar ständigt går å bekymrar sig för. De ser dem.. kankse långt före vi själva gör det. De ser... de tyder tecken. Å sen får de kämpa med att finna lösningar på våra problem. Det är vad de vill i alla fall. Antagligen för att vi barn är en förlängningen av våra föräldrars liv. Å vad som händer i våra liv får alltså betydande genomslag i deras liv.
Å visst kan det vara tvärtom också. Det är kanske därför den där tåren kommer då och då. Jag kan bara ana vad föräldrar får genomstå genom sina barn.. å det är tillräckligt för att få mig att duka under.
Sen är det något speciellt med syskon också. Jag älskar mina syskon något otroligt. Jag tror inte de vet hur mycket. Den där tåren... som ett uttryck för vad jag anar mig att föräldrarna genomgår är lika mycket den oro jag bär på över vad mina syskon genomgår i sina liv. Här är frustrationen och maktlösheten närvarande. Jag vill helst av allt bara rycka bort allt det som gör ont, så att de, liksom jag kan få slippa det. Men jag brottas med att inte nå fram... att inte nå in, på djupet.. att inte kunna göra något... hjälplöshet kort sagt.
Men nånstans, mitt i allt detta... vi syskon har nånting. Det går inte att sätta ord på. Men relationen mellan oss är något alldelens särskilt. Så speciell att till och med andra har lagt märke till den. Jag har aldrig sett vår relation som annat är att det är så som syskon ska vara... men, det är uppenbarligen något utöver syskonskap vi delar. Något speciellt, som jag inte vill ha ogjort. Så vad det än är, låt oss behålla det...
Livet kan te sig väldigt ensamt stundvis. Å jag har lite av en sådan period just nu. På nåt sätt har den sociala tillvaron på senaste tiden slagits i spillror. Å jag kan inte anant än att tycka synd om mig själv, vilket gör mig arg. För jag tror åtminstone att jag är en fin människa, med mycket att ge.. men, nåsntans på vägen tycks jag misslyckas med detta.. eller? det måste i alla fall var nånting jag gör fel. Å det är, eller har varit en livslång resa för mig att försöka reda ut vad det är.. å jag har inget svar än.. i sådana stunder är jag fortfarande en tolvårig ung tjej som öppnar sitt hjärta för mammam å säger hur tungt det är att hon inte har några vänner. Lösningen då, var att stänga in sig med de egna tankarna å känslorna. Men jag vill inte göra det igen... Men allt detta är en helt annan historia. Vad jag ville komma till är...
.... att det är så skönt att veta... att hur ensamt livet än kan te sig... så finns de alltid där.. Familjen.. Alltid.
December
Att det var första advent nu i söndags gick mig helt förbi. Synd. För det brukar vara en dag för riktigt mys. Jag drömmer å längtar efter de stunder då det innebar pynt å tända ljus hemma. Med glögg å julmust, pepparkakor å lussekatter. kanske hembakat till å med. Å sen ska vi inte glömma skyltsöndagen i sig. Ut i kylan på snötäckta gator, bland julglada människor. En gång var jag en av dem som flitigt stog ute i kylan å sålde hemgjorda mjukkakor för att spara pengar till nån skolresa (som jag för övrigt aldrig for på). Å även om jag klagade då, så är jag ltie glad att ha gjort det. Det var nåt alldelens extra att få vara en del av allt det där, julglädjen.
Men här är det annorlunda. Aldrig varit på nån skyltsöndag här. Aldrig blivit tända ljus å mys. Inte på samma sätt. Men inget kanske kan tävla med känslan av "hemma" ändå. Hur som helst så saknar jag det.. å jag har en växande längtan i kroppen efter att själv få ställa mig å baka lussekatter å pepparkakor, nybakat bröd, å njuta av varm glögg å tända ljus. Gärna nåt trevligt familjespel till det.. Men jag får nog fortsätta att längta. För även om jag kan å vill baka här å nu, så finns varken tiden eller munnarna att mätta. Jag vill inte ta på mig ansvaret att äta allt bak! Det är nog med mat som stundar denna måndad. Jag får tålmodigt vänta tills jag beger mig hem. För där går det åt, det vet jag. Å om nu ingen annan där hemma har tid, mitt i all julstress, så kommer jag ha tiden!! Så det så!!
Julstressen gör sig dock påmind.. Eftersom jag totalt missat att julen närmat sig med storsteg så ligger julklapps-inköpet på efterkälken. Det är inte bra det.. För jag har ännu inte känt att jag haft tid å fundera på vad var å en ska få. Hur ska jag lösa detta problem, som jag ändå nånstans ser som ett nöje? det är roligt att handla klappar till andra.. så länge man har nån aning om vad folk vill ha eller vad jag vill ge bort.
Nej... ska försöka ta tag i den här dagen nu, innan den också tar slut. Studierna skriker efter min uppmärksamhet. Å jag vill bara skrika tillbaka på dem! vill iiiiinte... jodå.. känns bara lite småtungt ibland.
Tjing!
Hemma
Bjuder på lite bilder på nya hemmet, som jag trivs otroligt bra i! Kanske inte världens bästa bilder. Men jag skryter inte heller över att vara någon vidare bra fotograf. Skulle säkert blivit bättre att fota på kvällen, i stället för i motljus under dagen. Men det får duga ändå!!
Börjar med vardagsrummet:
Sovrummet:
Köket: Jag älskar att äntligen ha ett riktigt kök!!! Dock har jag inte lyckats få upp köksfläkten ännu. Men det kommer!
Nästan så att jag skulle klippt ihop dessa bilder på något sätt. Men mina kunskaper brister...
Balkongen. Observera! Ciggaretterna är mamma å pappas verk! Jag sysslar inte med sånt trams.. :) 
Detta är min utsikt! Från 12:e våningen. Ser t.om läktarna i Råsunda stadium. Inte dåligt... Om man gillar fotboll..
Kramar!
Kaos...
I torsdags började det. Eller det var då som det verkligen började kännas att det var dags.. .. för flytten! Vi fick efter lite om och men ut nycklarna till lägenheten å vi kunde börja flytta lite lådor. Nåja.. efter den kvällen så är mitt tidsbegrepp som bortblåst. Vet inte vad som gjordes vad vilka dagar.. Men nu börjar jag hitta tillbaka till världen igen. Jag tror att det är onsdag i dag i alla fall?!
Från i fredags har det sedan flyttats lådor å möbler från "gamla" lägenheten till den "nya". I samma veva sattes det igång med att riva tapeter i sovrum och vardagsrum, slipas, spacklas, slipas, dammsuga, tvätta väggar å tapetseras. Å när jag säger att det gjordes samtidigt, så menar jag verkligen det. Som vanligt tidsoptimist. Trodde allt jobb med tapetsering å flytt av lådor skulle ta till på söndag.. Å med det involverat ett besök på Ikea. Blev i ställer klar med tapetsering måndag natt kl två. Nåja..
Ett tips till alla som ska tapetsera: Välj kvalitetstapeter!! Sovrummet tog säkert tre gånger så lång tid än vardagsrummet, som också är större till råga på allt.. Å det berodde enbart på krångliga tapeter som ville leva sitt eget liv! Jaja.. Nu är man en erfarenhet rikare på det. Å jag är mycket, mycket, mycket nöjd över resultatet!!
Måste bara tillägga att det aldrig hade blivit så bra å så fint, om jag inte haft underbara papsen på plats. Jag är evigt tacksam för hans insats. Kan bara tänka mig hur slut han måste varit efter denna helg. Inte många timmars sömn, å absolut ingen rast å ro. Å tack mamma också, tapetseringsexperten, som om hon vore här säkert skulle lyckats hålla mitt upplagda tidsschema.. Det är kanske för att jag bara varit med om att mamma styr å ställer över tapetseringen som jag trodde att vi skulle bli klara till på söndag?! Säkert. Jaja... nu behöver hon itne komma till undsättning, även om hon erbjöd sig. Tack ändå. Men vi fixade det ju! Galant! Eller hur papsen?!
Igår bar det så av till Ikea, äntligen. Dags för inköp av nytt möblemang. Inte en helt billig historia, men, men. Ska det vara fint, får man lida pin... Å det har vi nu verkligen gjort i några dagar. Så till den grad att när minsta lilla motgång uppdagar sig, så rinner tålamodsbägaren över å stressen å pressent ar ut sin rätt. Många djupa "jag ger upp"-suckar har det tyvärr blivit.
Som när vi igår var på Ikea å kollat allt i förväg, så att det vi ville ha skulle finnas, å så fanns inte en fåtölj vi skulle ha. Eller den fanns, men den var liiiiiiite för högt upp för att nå. ^itne kunde de ta ner den åt oss heller. Det var inte roligt. Blev således ytterligare tid som spenderades på idel samtal med Ikea-personalen. Men med en välvillig själ, gick allt bra. Ikea, som jag kallar henne rimligt nog(bara för att vi under dagen hörde någon ropa "Ikea!" till en i personalen för hjälp, å hon lystrade meddetsamma, som om hon faktiskt hette så) ; skulle personligen se till att fåtöljen plockades ner från hyllan å lades till i vår hemkörning av varorna.
Ett andra "jag ger upp" kom senare på kvällen då vi skulle skruva tillbaka alla kontakter på väggarna. Vi hade märkt under tapetseringen att en kontakt av nån anledning fortfarande var strömförande.. Så vi var försiktiga när vi skulle sätta tillbaka den. Men. Poff! Jaha... Där gick några proppar! Kolsvart!!! I nästan hela lägenheten... Kul, inte! Särskilt när vi hade tänkt sätta oss framför tv:n inom tio minuter för lite lugn å ro. Det fick vi tydligen itne. Istället blev det att försöka hitta vilken/vilka prppar som gått.. Hittade turligt nog en hel propp på proppskåpet som vi kunde utnyttja. Insåg att det är sådana saker som man förmodligen alltid borde ha hemma. Ska skriva upp det på inköpslistan, så man slipper stå där i mörkret en vacker dag å svära över att man itne har några proppar..
Det senaste att få mitt tålmod att tryta var i förmiddags då jag skulle gå å be husvärden (eller vad det nu heter) skicka hit vaktmästaren för att kontrollera det lite svarta eluttaget, som jag numera är livrädd för.. Jag tog mig inte ut... Zachi är duktig på att låsa efter sig. Å där stod jag! Länge..... försökte alla möjliga sätt att vrida å vinkla nyckeln, men icket. Det gick inte! Jaha.. jag fick helt enkelt be Zachi komma hem från jobbet å låsa upp åt mig! Å så försäkte vi tillsammans låsa å låsa upp med min nyckel. Å självklart!! Inte var det några problem. det enda som jag tydligen inte testat var att sticka in nyckeln så långt som det bara går, å bara vrida om. Det hade aldrig slagit mig som möjligt. Nåja.
En vacker dag så kommer vi väl att skratta åt allt detta. Men vi lär behöva lite distans först.. Jag är dock ganksa övertygad om att mannen i huset är klar med tapetsering nu.. För alltid. Tror inte han var så imponerad... hihi.. men nu ska vi göra oss hemmastadda på riktigt. Å det har vi nog gjort alldelens snart! Bara packa upp, å ner med lådor i källaren.. Å bygga ihop lite möbler. Det ska bli kul. Efter sex i kväll ska möblerna komma. Jag är lite ivrig!! Hihi...
Åter igen! tack papsen för allt! Du är bäst! Hoppas du tyckte det var liiite trevligt att hälsa på mig mitt i kaoset. Ja, du hann ju till råga på allt träffa kusinen, å jag fick träffa lite tremänningar som jag inte visste att jag hade. Det var mycket trevligt!!
Nu ska jag återgå till att packa upp å greja!
Kram!!
Tillbaka..
Men vi får som sagt se. Det är en övning det här. Så det gör förhoppningsvis inget om det inte är perfekt. Men när alla andra tycks formulera riktigt bra projektskisser så går man lite prestationsångest. Så är det.
Även om jag inte är nöjd, så känner jag nåonstans att jag har gjort en bättre prestation textmässigt än vad jag tidigare gjort. Så det verkar som om all "övning" sen tidiagre ger färdighet. För denna skiss känns i alla fall bättre än vad många av minda andra texter brukar göra.
Men nu släpper jag det. Dags för lite avkoppling. Lite lugn å ro.. Lite egentid. Den tar jag genom att dra iväg en sväng. Dags för gym! Där kan jag kankse få ltie utlopp för veckans frustration som bubblat inom mig.
Sen ska jag ägna mig åt lite packning. Eventuellt lite kreativt skapande också. Jag har något på gång, som kommer att bli en överaskning för någon en kort tid framöver.. Jag hoppas att detta kommer göra den eller dem det berör varma i hjärtat.. Återkommer med mer detaljer när gåvan är klar.. För jag förstår att nyfikenheten väcktes nu..
Då så.. Dags att ta tag i dagen, innan den tar slut! ut i rusket!
Kram alla!
Happy-Livvan är tillbaka idag...
Frustrerad!
Sitter just nu med en h*vetes projektskiss. Som ska var klar till helgen, för att sedan granskas av både lärare å studiekamrater. Å jag har hittills inte kommit nånstans! Vilket betyder att vad jag än komemr att nåpa ihop kommer bli rena pannkakan. Är det nåt allvarligt fel på mig som aldrig tycks klara av nånting som jag vill? Det tar liksom totalstopp! Nån intressant idé eller tanke dyker upp här å var, men längre går det inte. Då dyker alla problem upp!! Å då menar jag ALLA!! Hur ska jag gå vidare? Allt känns bara som en enda stor klump.. Jag förstår inte hur alla andra lyckas.. jag avundas dem..
Min tanke eller idé som jag hittills jobbar på kretsar kring övervikt.. Tog bra länge för mig att komma på att man skulle kunna göra en studie om det. Ja, som om det inte gjort några då? Jodå.. men kanske inte en sån här studie.. Men så, som sagt. Uppstår problemen, eller frågorna. Vad då övervikt? Tja, jag har nånstans, som många andra snappat upp fixeringen kring våra ideal och åtminstone en stor mängd kvinnor som börjat "kampen mot övervikten". Ja, så då har jag åtminstone avgränsat mig till kvinnor och ideal. Men vad är övervikt? ska jag då rikta in mig på sjukvårdens definitioner av övervikt och fetma? Tja, visst. det är väl intressant, med de som sökt hjälp å fått det, självklart. Men jag är nog mer inne på de som utför eller utfört någon slags personlig "kamp". Å då blir "övervikt" kanske snarare något subjektivt. Å då har jag definitivt inte lyckats avgränsa mig.. men sen finns ju alla de som kankse vet om att de är kraftigare, eller överviktiga, men inte har den "kampen". Ja, det är också intressant att se på. Okej... så om jag vill ha alla dessa former av övervikt med i en studie, hur ska jag förhindra att jag hamnar i fällan att studera de som lider av låt säga bulemi eller anorexi? För vad som definitivt är i fokus, å av intresse är just förhållandet man har till sin kropp och då hur ens erfarenheter och upplevelser i sin kropp uttrycks och kommuniceras, hur man skapar mening, eller kanske känner avsaknad av mening, genom de personliga berättelser som människor delar med sig utav.
Så nu, vidare till mina andra problem. Nämligen önskan om att utgå från berättelser. Kan inte bli särskilt specifik här, eftersom jag är så otroligt förvirrad när det kommer till vilka perspektiv som jag skulle använda, vilka teorier och metoder som funkar. Tycks hamna i fällan med att vilja använda allt möjligt. å det går inte. men jag vet helt enkelt inte vilka eller vilken teori som går ihop med vilken eller vilka metoder. det är totalstopp... jag har bara massa ord å termer som snurrar i skallen, som: fenomenologi, berättelser, kroppen, förkroppsligande, intertextualitet, ideal, social konstruktion etc. Känns som varken tid eller ork finns för att sätta mig å gå igenom allt detta. å säkert mer därtill. det tar nämligen aldrig slut, känns det som..
Å det är väl just det.. att det känns så övermäktigt, som får mig att vilka slita mitt hår, slänga datron å böckerna i väggen å bara tycka synd om mig själv... För jag vet inte, det är bara så, jag vet inte hur jag ska göra! Jag vet inte hur man gör...
"Lite" nytt..
Just idag så sitter jag inne, i soffan med pyjamas på. Känns inte så jätteroligt. Särskilt inte när solen lyser å himlen är klarblå ute. Vill egentligen ut i friska luften!!
Men som sagt, så sätter studierna hinder för det. Har hittills suttit å letat nåt kort filmklipp på nätet inför en uppgift som ska lämnas in skriftiligt i morgon och redovisas muntligt på fredag. Var mycket svårt för mig att välja något som jag kände att jag kunde göra det det är tänkt att vi ska göra med detta klipp. Men nu så! Valt är valt! Nu gör jag det bästa utav det... Om jag kan..
De är duktigt på att slänga utmaningar på oss. För nu är det nämligen tänkt att jag ska använda detta klipp och applicera, eller pröva en massa, eller minst två komlicerade begrepp från litteraturen som vi också ska ha läst.. Littertur som omfattar 250 sidor cirka, kanske. Å då talar jag itne om nån roman som man lsäer rätt slätt upp å ner. Jag vet inte med er, men bara termer och begrepp som "iconic gestures", "spatio-temporal ontologies" och "self as narrative" får hjrnan att slå kullerbyttor. Men när jag väl vet vad det menas med detta, så blir det säkert bra. Denna veckas ämne är definitivt intressant, alla svårigheter till trots. De ord jag just slängt ur mig har nämligen något att göra med emotioner och narrativitet.
Förutom allt plugg så knatar livet på. har äntligen tagit mig för att aktivera mitt liv med lite mer innehåll. I måndags gick jag å köpte gym och gruppträningskort!! Nu är jag igång igen. Känns bra. Måndagen började jag lätt med lite motion på rullband. Gårdagen bjöd på lite poweryoga. Men oj, vad stel jag blivit. Minns tiden när dans stod på schemat å stelhet tydligen inte fanns. Inte om jag jämför med nu i alla fall. Nåja.. Senare idag ska jag gå på introduktion till gymmet. En timme med en instruktör, som förhoppningsvis kan ge mig ett spännande, motiverande träningsprogram för bästa resultat.. Vad det nu är för resultet jag är ute efter.. hmm.. Mestadels vill jag nog börja använda kroppen mer, helt enkelt. Träna upp mina muskler. Jag har nämligen börjat känna av värk i rygg, eller svank på senaste tiden när står upp vid längre tillfällen. Så nu blir det rygg å magträning gissar jag!! Lite bättre kondis rent allmänt skadar nog inte heller.
Jag hoppas verkligen att jag kommer att hålla igång med träningen nu. Det är så lätt att ha mycket motivation de första två veckorna. Sen brukar jag börja, ja, kanske ge upp. Jag vet itne varför, men ganska snabbt kommer jag till ett stadium då jag känner att det liksom inte händer nånting. Å då känns tränignen meningslös. Jag vet inte vad eller hur man ska göra för att hålla igång.. Nog om det.
Nu är det snart dags för flytt!! Ser fram emot det. Har inte än insett hur nära det är. Drygt två veckor. Men min flytt känns ganska mesig om man jämför med familjen som också de kom på att de ska flytta rätt som det var. De tar i lite mer när det gäller sådana saker. Om några månader bara går deras flyttlass.. Å det går ända till Egypten. Ja! Så där ja!! Så det kan gå. Jag blir bara liiiiite avis. Att flytta utomlands är min stora dröm!! Å hade jag varit några år yngre så hade jag än en gång fått uppleva ett av livets stora äventyr, få förunnat: Nämligen att bo å leva i ett annat land, som är något annat än Sverige. Å sen att det är Egypten. Jag ve titne hur många timmar jag ägnat åt Egyptens tidiga historia, mytologi etc. Det var ett av mina största intressen som barn. Jag vill bli expert på Egypten. Finns väl nåt som heter egyptolog till å med, eller? Det ville jag bli! Eller arkeolog, å gräva ut gravar i Egytpen, typ.
Nej, jag får allt nöja mig med att bokstavligt talat flytta till grannhuset! Men jag är ändå glad för deras skull. Å jag hoppas att jag kommer kunna åka å hälsa på familjen nere i Egypten. Kanske till våren när de installerat sig lite?
Men eftersom det blev så hastigt allt detta, med Egypten... Nyfiken undrar.. Hur blir det med pappas hemresa nu i okt-nov, som det var tänkt? Får jag nån visit av honom, eller blir det raka vägen hem till familjen? Jag förstår om det vore bäst så.. Men jag har sett fram emot att få träffa papsen. Var länge sen nu.. Får väl se hur det blir.
Men nu så.. lite käk kanske, å sen en djupdykning i litteraturen.
Kram
Lite höstbilder: På andra bilden syns mitt snart, nya hem..
Mycket
Den senaste tiden har jag inte kunnat låta bli annat än att dra ner mig själv till samma dunkal sinnesstämning som hösten förmedlar. Den är vacker i sig, men döljer ett allvar. För med hösten så går naturen ner i varv, fen dör sakta, eller snarare förbereder sig för den långa vinterdvalan. Jag önskar att jag själv också kunde göra det, jag känner att jag vill det, som sagt. Men alla måsten runt omkring förhindrar mig frrn att få göra det. Å då känns alla de där måstena som ett ton av sten som jag bara inte kan slänga av mig. Jag kan inte varva ner, för då rämnar allt runt omkring mig.
Det är en tid där jag av ren viljekraft, motvillgit uthärdar omgivningen. Jag upplever att studierna känns motiga, för att jag inte hinner allt jag vill, å vad jag gör känns inte tillräckligt bra. Det hjälper heller inte att lärarna för en gångs skull tycker att jag gjort en bra insats. För jag upplever inte själv att jag gör det. Jag känner alltid att jag kan och borde göra mer än jag gör. Hopplöst känns det. Jag känner mig hopplös. Ibland får jag kämpa för att hålla tillbaka mina tårar som i sig är ett svar på min inre frustration. Å den i sin tur, får mig bara att ilsket blänga på mina texter som ligger framför mig och bara väntar på att jag ska sträcka mig efter dem och börja vända bladen. Bladen, som inte bara är några få sidor, utan hela böcker. Hur ska jag fixa det, tänker jag. Jag blir arg i de stunderna för att det känns som att jag av tre och ett halvt års studier inte kommit någonstans, att jag inte lärt mig nånting. I alla fall inte det som jag förväntar mig och upplever att jag borde lärt mig, eller klara av efter all den tiden. Studierna känns som en evig jakt efter en dröm om mig själv, som jag inte längre har tid att jaga. För den jakten borde på nåogt sätt vara över. Jag tycker att jag borde ha fått fast i mig själv, lärt mig själv, hur jag ska fixa detta. För det är nu det gäller.
Det är svårt. Jag antar att denna tankehärva i sig är lite av en ond cirkel. Å den är istunder som dessa svår att bryta. För mitt inre skriker: jag vill inte!. Jag vill inte ta tag texterna å böckerna för jag tror att jag ändå inte kommer att fatta någonting. Jag får aldrig tillräckligt med tid för att fatta. Eller så är det snarare så att jag inte tar mig tillräckligt med tid för att fatta. Jag vet inte. Kanske kan det vara så. Än en gång: jag beskyller mig själv för allt. Jag tar på mig skulden för att mitt intellekt inte klarar det jag önskar. Allt är mitt eget fel. Jag känner mig urusel, helt enkelt, som att jag inte klarar nånting och aldrig kommer att bli nånting.
Jag åfr kämpa för att påminne mig om att jag faktiskt har klarat mig galant i tre och ett halvt års tid. Det är en annan sak att jag inte är nöjd med vad jag presterat under den tiden. Så hur ska jag gå tillväga för att försonas med mig själv?
Det är itne ovanligt att jag i stunder då något särskilt känns jobbigt också låter det flyta ut och påverka allt annat i livet. Denna gång är det heller inget undantag. Hela livet känns lite halvruttet. Först vädret som itne bjuder in till att man villg öra nånting över huvud taget. Att sitta inne med en varm koppt e, framför tvn känns inte som något eftersträvansvärt. Det känns meningslöst. Särskilt när jag vet att jag har annat, viktigare för mig som jag borde göra. Som att ägna mig åt studierna. Men vad är det för liv att sitta rätt upp å ner å bara läsa, läsa, läsa, å försöka mig på att skriva något som bara blir uselt? Å om jag inte gör det, eller vill gå ut, eller ser på tv, elelr ägnar mig åt andra vardagstråkiga sysslor som att diska eller städa, vad gör jag då? nej, inget. Jag gör absolut ingenting. Det känns som att livet är tömt på sin meningsfullhet.
Jag känner mig ensam. Ensam för att jag inte har någon för stunden att dela min nedstämdhet med. Det är som att jag tror att det bara är jag soms tundvis kan känna så här. Vänner å nära känns så långt borta. De har fullt upp med sina menignsfulla liv. I liv som inte jag är den som ses och hörs. Å om man gör det är det rent flyktigt. Jag har hinner i sådana stunder inte fått tömma mig på allt som tynger mig.
Jag skanar att få göra det med en själ som sittter bredvid mig och bara lyssnar. Visst, det fungerar att srkiva, det gör det för mig. Men som en social varelse, går jag här miste om något som jag tycker är viktigt, människors närhet rent fysiskt.
Nej, jag får lov att rycka upp mig i min nedåtslingrande spiral. Det är i stunder som dessa som jag måste påminnas om allt bra och allt underbart som livet också innebär. Allt är inte frid å fröjd jämt, men någonstans är jag en sådan person som har som strävan att upnå det målet å att alltid få befinna mig på topp. Så när jag inte gör det känns allt som ett misslyckande. Jag glömmer bort att reflektera över den vackra hösten, att jag är en udnerbar person som faktiskt har kommit väldigt långt i livet. Jag borde vara stolt över det och mig själv för det. Jag borde också känna lyckan över att ha en underbar familj som villkorslöst alltid ställer upp å att jag nu befinner mig i ett kärleksfullt förhållande som har allt som jag nånsin drömt om. Varför glömmer jag och säkert andra som förmodligen känner som jag ibland bort allt detta och en massa annat? Allt det som betyder mycekt för oss...
Livet blir allvar?
Vill inte..
Sitter här i pyjamas. Även fast jag varit vaken sen tio, typ. Vill inte riktigt ta tag i den här dagen. Även om jag förmodligen måste. Suck..
Jag har mycket som måste göras. Mycket som msåte fixas. Å trots vetskapen om det, så låter jag tiden rinna ut i sanden. Varför? Är det för att det helt plötsligt blev för mycket rörelse omkring mig? För mycket som sker å händer? Kanske...
Jag orkar inte koncentrera mig. Plugget hänger alltid över en.. Å jag försöker koncentrera mig. Men, det är så svårt stundvis. Igår, som jag tänkte vara riktigt duktig å plöja igenom veckans viktigaset bok, så somnade jag efter första kapitlet. Som jag för övrigt inte minns något utav idag. Typiskt! Det är så frustrerande, när jag vet att tiden inte räcker till för att läsa om. Tempot i läsnignen är högt. Å det är en utmaning att samtidigt som man läser ta till sig så mycket som möjligt. Det är svårt att ha veckans inlämningsuppgift i bakhuvudet. Svårt att samtidigt som man läser, tänka på uppgiften, som i sin tur innebär att tänka över vad man läser och komma fram till intressanta reflektioner och förhoppnignsvis intressanta slutsatser. Jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop det. Som vanligt känns varje inlämnad uppgift för mig ofärdig. Den känns oigenomtänkt och oarbetad. Det är inte roligt att lämna in en sån uppgift inför bedömning hos lärarna. Då, som vanligt, kan jag inte låta bli att bli arg på mig själv. För det är ju jag... Jag, som inte lyckas disponera tiden på att läsa och skriva för att bästa resultat ska komma ur det. Mitt självförtroende och min självkänsla sviker mig i dem stunderna. För jag vill vara duktig, jag vill känna mig nöjd och tillfreds, men jag når aldirg ända fram. Jag vill itne bara duga, jag vill vara det bästa som jag kan vara. Det bästa som jag också nånstans tror att jag har inom mig. Men när det ständigt i praktiken aldrig slutar så... ja... då komemr besvikelsen som ett slag i ansiktet. Nåja, jag ska inte gnälla för mycket. För över huvud taget så älskar jag det jag läser just nu. Det är otroligt intressant. Därför är det extra synd att det inte går som jag vill.
Vad som däremot börjar gå upp för mig, är att livet börja bli verklighet. Eller snarare så allvarligt. Nu ska jag snart kunna säga vad mina i slutändan fem års studier ska leda till. Jag ska kunna veta vad jag kan göra och vad jag vill göra och ska göra. Men jag vet inte det. Det enda jag vet är här och nu och i morgon. Men inte längre än så. Samtidigt så försöker jag intala mig själv vad jag tror är riktigt. Nämligen att man inte behöver veta det, dvs. vad man vill göra med sitt liv. Det kommer eftersom. Å man kommer förmodligen att hinna ändra sig tusen gånger om ändå. Livet tycks alltid ta vändnignar som man inte riktigt förutspåt. Om nån frågade mig, när jag gick ut gymnasiet om var jag skulle befinna mig i livet vid denna tidpunkt i livet, skulle jag inte för allt i världen tro att jag befann mig i Stockholm å studerade på ett masterprogram. Inte för att jag då heller visste vad jag ville, men ändå. Men jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle fortsätta så högt upp på universitetsnivå.
Jag undrar om mina nuvarande cirkulerande tankar i skallen kan höra ihop med stundande födelsedag. Jag fyller snart 23. Jippi! Eller? Nej, jag vet faktiskt inte. På något sätt, så känns det här som första året då jag inte orkar tänka på min dag. Det känns inte som något att fira. Å ännu värre, låter det som, känns det inte som att jag vet vilka jag skulle bjuda in för att "fira". Inte för att jag inte har några vänner, för det har jag ju. men, tja... jag vet inte. I mina tankar ser jag framför mig hur alla bara är upptagna med sina egna liv. I liv där jag inte har en sån betydande plats. Liv där jag inte är så viktig. Jag vet, det låter sorgligt. Å det låter värre än det är. För så är det nog inte. Kanske.. eller? Så... vad det nog egentligen handlar om är någon slags rädsla för att bli besviken över min födelsedag. Å det är något som jag inte vill råka ut för.
Jag minns så tydligt en födelsedag när jag gick i lågtsadiet. Jag hade så sett fram emot mitt lilla kalas, där jag hade bjudit flera ur klassen. Jag hade förberett mycket å hade höga förväntningar. Så, på dagen D, väntade jag tålmodigt på mina vänner efter att alla förberedleser för festen pågått under hela dagen. Humöret var på topp. Det skulle bli så roligt. Klockan gick, å gick å gick.. med tiden föll glädjen till en klump i magen. Var var alla? Sen så, äntligen! en knack på dörren. Ins teg en av mina vänenr. Sorgligt nog var det den enda som kom. hela dagen var förstörd. hela mitt kalas var förstört. jag gjorde mitt bästa för att ha roligt med min kalasgäst, å visst blev det väl ok. Men det var inget kalas. Han, var den enda som mindes mig. Han var den enda som ahde kommit ihåg mitt kalas.
Det där, bär jag inom mig, som någon hemsk påminnelse om hur en födelsedag kan se ut. Jag vill inte uppleva det igen. Jag skulle helst av allt vilja ha en helt underbar dag, då vänner ramlar in efter vartannat. Hela dagen ska vara fylld av glädje och skratt. Å mödan med stök å bak skulle vara värt allt. För jag vill baka tårtor å kakor, bjuda på saft å te. Jag älskar att få göra det. Å jag kommer förmodligen att göra det... men då vill jag ju så klart också, att vänner ska komma å knacka på dörren också. Jag vill slippa stå där som en dum åsna med tårtor å kakor å behöva äta dem i ensamhet... Vi får väl se hur det blir.
Å mitt i allt detta med födelsedag, så ska jag ju flytta också. Spännande å läskigt på samma gång. För det är alltid lite roligt att flytta till något nytt. Men nu ska detta nya inte bara vara mitt. Utan jag ska dela det med en annan människa. På något sätt tror jag att den här flytten symboliserar något viktigt för mig. En övergång till något nytt. Ett nytt liv. Tillsammans. På riktigt. Två liv ska nu samsas under ett och samma tak. Tillsammans ska vi skapa ett hem. Ett riktigt hem. Ett hem, likt det jag själv vuxit upp i. Ett hem som mina föräldrar en gång skapade och som jag vuxit upp i. Nu ska jag, eller vi, två tillsammans skapa ett hem med förutsättningar för att leva livet i. Spännande och läskigt på samma gång. För det är nytt för oss båda. En ny episod i våra liv. Hur kommer det att utveckla sig? Hur kommer våra liv att se ut? Hur kommer livet att utvekcla sig ut, hur kommer det att se ut? Vad händer hädanefter? haha.. på något sätt känns det nog som att jag klättrar på livets trappa, å nu ska jag ta ett ytterligare steg. Å då börjar jag automatikst att undra vad nästa steg ska föra med sig...
Nåja.. tankarna tar aldrig slut, det är ett som är säkert. Så nu, när de tämts en aning, så kanske koncentrationen på studierna kan återfås. Upp till bevis. på återseende!
kram
Önskelista
Här följer i alla fall en liten... Ehm.. liten önskelista på vad som planeras ingå i det nya hushållet.. Jag älskar att sitta å leta saker å skapa mig en inre bild av hur det nya hemmet ska se ut... Följande saker som jag eller, ja, vi menar jag så kalrt sett ut, kommer uteslutande från Ikea.. Det för enkelhetens skull när det är dags för storshopping!!
Till vardagsrummet:
3-sitssoffa, Ektorp
Färg: Idemo svart
3995:-
Skrivbord Vika Amon / Vika Annefors
Färg: Vit
1070:-
Livs val: Fåtölj Klappsta Zachis val: Fåtölj Ektorp Tullsta
Färg: Vit Färg: Natur / Blekinge vit
995:- 995:-
Fotpall Klippan puff
Färg: Livs val, Almås vit. Zachis va,l Almås natur vit
399:-
Soffbord Lack
Färg: Vit
329:-
Arbetsstol Moses
Färg: Svart
379:-
Till sovrummet:
Snurrfåtölj Skruvsta
Färg: Svart
799:-
Sängbord Aspelund x2
Färg: Antikfärg
399:- x2= 798:-
Till köket:
Fläktkåpa Luftig Hoo C00 S
Färg: Rostfritt stål
975:-
Kolfilter Nyttig Fil 600 2-pack
149:-
Övrigt:
Gardinstång Index. 210-385 cm Gardinstång Index. 120-210 cm
Färg: Svart Färg: Svart
49:- 39:-
Väggbeslag Index Väggbeslag dubbelt Index
Färg: Svart Färg: Svart
9:- 29:-
Arbetslampa Mil
Färg: Svart
129:-
Jaaa... Det var det... I alla fall det som vi hittills sett ut... Phu...
Nytt läge
Hösten är här. Mörkret och kylan kommer närmare och närmare. Regnet faller länge, länge..
Småfruset kryper jag därför upp i soffan med en bra bok.
Men inte vilken bok som helst. Nu är det sudielitteratur som gäller. Som tur var är den så spännande och intressant att jag utan djupa långa suckar självmant sätter mig med nån av böckerna. Det är så studier ska kännas. Inspirerande och spännande. Med andra ord så förstår ni säkert att min start på masterprogrammet känns helt rätt! Vart det leder, får tiden utvisa plus mina ambitioner. Även om dom inte är helt solklara, så känns det som att de utan problem kommer att växa fram under tiden.
Trots intressanta böcker, är det svårt för mig att hålla koncentrationen på läsningen i längre stunder. Det förklarar varför jag sitter här framför datorn. Det är nämligen en massa annat som upptar mina tankar.
Lite otippat så är det nämligen så att jag ska flytta! Det känns väldigt roligt å spännande. Sen två veckor tillbaka väntar nu en tvåa på 59 kvadrat på att jag ska flytta in. Inte bara jag, utan killen också. Jaa.. tänka sig... nu blir jag sambo, på riktigt.
Lite snopet ringde killens bostadsförmedling två dagar efter att vi anmält intresse för den nämnda tvåan å meddelade oss att den var vår. Om vi ville ha den förstås. Lägenheten ligger i samma område var han bor nu, nämligen i Hagalund, i Solna. De höga blåa husen som vittnar om miljonpjojektetens glansdagar, är kanske inte det stiligaste och mysigaste området att bo på, men lägenheterna är det absolut ignet fel på. I alla fall inte killens nuvarande etta. Vi ville dock inte ropa hej förrän vi kommit över bäcken och gick å kollade på lägenheten några dagar efter bostadsförmedlignens samtal. Men inga av våra värsta farhågor om 70-talets färgskala i lägenheten besannades. Snarare tvärtom. 
Lägenhetens plus å minus enligt mig är som följer:
+ 12:e väningen
+ Utsikten
+ Nylackerade köksluckor
+ Ordentlig kyl
+ Ordentlig frys
+ Antalet garderober
+ Toaletten helt ok. Skall renoveras i sinom tid
+ Badkar
+ Halltapeterna helt ok
+ Parkettgolv i vardagsrummet
+ Stooora fönster =ljus lägenhet
+ Neutrala golv i övrigt
Tyvärr, som alltid.. Alltid något som inte är riktigt som man önskar:
-Tapeterna i sovrummet! Ogillar blått! Ogillar bredrandigt!
-Tapeterna i vardagsrummet. Ogillar som sagt bredrandigt, trots neutral färg.
-Tapeterna i köket. Varför envisas folk med att ha text på sina tapeter?
-Dyr omtapetsering genom hyresvärden. Måste göra själv...
-Ingen köksfläkt. Måste inhandlas på egen hand.
-Bara en garderob med hyllor i. Knasigt...
Så, som ni förstår ägnar jag mycket tid åt planering av lägenheten just nu. Det är kanske ltie tråkigt att det blir så många omkostnader som man itne riktigt räknar med. Men så blir det väl alltid. Det värsta, å dyraste blir väl tapeterna. Då talar jag om till vardagsrummet och sovrumemt. Käket får vänta. jasg får väl leva med texten ett litet tag.. Köksfläkten kostar ju såklart. Skulle gissa att kostnaden för tapetsering å köksfläkt kommer att uppgå till ca 3 000 kr.
Men sen kan vi ju inte låta bli att vilja piffa upp saker å ting lite mer. Jag ahr ägnat åtskilliga timmar åt att leta inredning på nätet. Det gäller allt från möbler, till gardiner, mattor och lampor. Ikea ligger ju så klart högt uppe på den listan. Men jag kan även rekommendera Jotex som vi hittade fina gardiner och lampor hos. För att göra en uppskattning på vad kostnaderna kommer att sluta på, så gissar jag på 10 000-12 000 kr. Det är inklusive de 3000 jag redan nämnt.
Aj! Jag vet.. Å då har vi ändå varit väldigt ekonomiska i våra val av vad lägenheten ska innehålla. För är det något vi är duktiga på så är det på att hushålla med våra slantar. Vi får väldigt mycket för pengarna. Det inkluderar som sagt tapeter i två rum, köksfläkt, vardagsrumsmatta, tre-sitssoffa, två fåtöljer, fotpall, skrivbord, arbetsstol, tre taklampor, gardiner för två rum, gardinstänger, hallmatta, sängbord, å lite fler småsaker.
Vi köper heller inte allt nytt. Säng, bokhylla å en till garderob tar vi med oss. Köksbord å stolar plus en byrå ska vi göra om lite, så att de också blir som nya.
Jag ser fram emot flytten. Det ska bli roligt att installera sig två i ett hem. Men visst är det tungt att flytta också. Jag måste vara ute ur mitt studentrum redan sista september. Hade då tänkt hinna sälja ut lite gamla saker, så att sakerna till nya lägenheten förhoppningsvis inte kommer att behöva svida lika mycket.
Men svida gör det. Också pga andra omkostnader. Som att hyra flyttbil t.ex. Jag orkar inte ens tänka på allt som kostar.... usch.. Tur att vi är två som ska betala!
Därför.... så skulle det verkligen inte skada med ekonomiskt bidrag till denna trevliga flytt! Varför inte ett späckat presentkort på Ikea, där de mesta av slantarna kommer att spenderas. Det vore en perfekt födelsedagspresent! Bara ett tips! Men lika välkommet är hjälpsamma händer som kan göra flytten mer smidig. eller varför inte någon som känner för att tapetsera lite? Som mamma? hehe.. nej, jag vet. Ni är så långt borta allesammans, så det blir nog svårt för er att hjälpa till. Men man kan ju i alla fall fråga! Det skadar inte!
Semestertider
Inte för att jag ska klaga. För ca en vecka sen kom jag hem från en riktigt skön å enligt mig välförtjänt semester. Två veckor Thailand blev det, med några dagar i Bangkok och största delen av tiden på ön Koh Tao. Även om semestern där mestadels gick ut på att ta det lugnt å ladda sina batterier var det en otroligt händelserik resa. Jag ska inte ens försöka att berätta om allt här. Hela resan har nämligen fått en alldelens egen, klassisk dagbok tillägnad sig. Tanken var att skriva kontinuerligt under resan. Jag gjorde så gott jag kunde, men hamnade ständigt efter i skrivandet. Det var inte som jag hade förväntat mig, eftersom det som sagt var lugn och ro som var planen. Men jag tycktes liksom aldrig finna ro att sätta mig å skriva. Så jag har ännu inte lyckats skriva allt. Det bästa vore nog att sätta sig ner å skriva klart om resan så fort som möjligt, eftersom minnet sviker mer än man tror.
Men jag kan kanske dela med mig av några av godbitarna som kan vara värda att nämna. Svenska som vi är, så hade en del av tiden före resan ägnats åt lite förberedelser. Å mycket av dem var en god ide. Man slapp hamna i många av de fällor som man annars hamnar i det första man gör när man anländer. Vi hade till exempel bokat hotell för första två nätterna, vilket gjorde att alla galna taxichaufförer inte stod å drog i en å försökte övertala en att åka hit eller dit för att boka hotell här eller där. Sen var det ärtt lugnt när vi anlände på Bangkoks flygplats också. Klockan var nämligen ca fyra på morgonen.
På tal om taxichaufförer så, var vi väl medvetna om deras försök på att komma med "bra priser" på taxi. Vi visste att det var taxameter som gällde. Det gick ganska bra den första tiden i Bangkok. Inga problem alls. Fördelen med att åka taxameter redan från början är att man blir medveten om vilka priser en resa på en viss sträcka ska ta. Då synar man lätt deras "good price, 300 bath, good price!", när den tänkta resan egentligen ska kosta ca 100 bath ( ca 18 kr). Vi märkte som sagt av deras motvilja för taxameter. Särskilt mitt på dagen är det svårt att få taxameter, ja, nästan omöjligt. Det beror i å för sig mycket på vart man ska tror jag. Den motvilja vi mötte var främst mot destinationen Khao San road, backpacker-området, om man nu fortfarande kan kalla det så. Det är nog säkerligen det turisttätaste. Taxicahufförerna vägrar i princip att köra dit. I alla fall på taxameter. Varför? Ingen aning. Kanske för att det är en så populär destination å de därför försöker hitta de nya, ovana resenärerna som går på buden som skriks ut på 300 bath, 400 bath eller tom 500 bath för en resa dit.
På grund av de envisa taxichaufförerna blev vi därför tvugna att ta en alternativ resväg en dag. Det blev skytrain till floden som vi sen åkte båt längs med. Det var mycket smidigt, å ganska mysigt med båt. Så det rekommenderas varmt. Skytrain är för övrigt som tunnelbana fast några meter ovanför marken. Mycket bra, smidiga å snabba tåg. Detsamma gäller för tunnelbanan. Det är mycekt säkerhet på både skytrain å tunnelbana, å väldigt rent, snyggt å städat. Å så klart, billigt. J
ag var imponerad av deras biljettsystem på skytrain. Det gick ut på att man vid en automat på stationen letade upp sin destination på en karta. Där fanns en siffra angiven som man sedan i en tabell kunde se hur mycket den resan skulle kosta. Man tröck sedan på en knapp som motsvarade sin destination å matade in rätt summa pengar, med mynt, som man enkelt kunde växla till sig på ett växlingskontor i närheten om man inte hade det på sig. Nu minns jag inte om man tröck på ytterligare en knapp för att bekräfta köpet. Hur som helst så matade sedan maskinen ut ett åkkort som du använde för att passera spärren in till tågen. När din resa var klar å du skulle ut från tågen å passera spärrana igen, så matade du in kortet än en gång för att passera spärren. Spärren / maskinen som du matar in ditt kort i för att passera, behåller denna gång ditt förbrukade kort, som förmodligen återanvänds. Mycket praktiskt!
Tiden i Bangkok var inte direkt avslappnande. Det är svårt att göra det i en stor stad. Mestadels ville vi ägna oss åt shopping, i alla fall jag, å vi sökte oss därför till sådana områden. På Khao San road å däromkring finns det en hel del shopping i form av små marknadsstånd lite här å var. Jag vet inte om det är så, men jag kan tänka mig att det är en fälla för många turister. För många av oss verkar priserna där billiga, men de är ack så mycket dyrare än på andra marknader, bort från de värsta turiststråken.
Men var man än går så är det ju pruta som gäller. Det pris som försäljaren nämner är över det dubbla som han/ hon kan tänka sig att ta betalt för. Så man ska inte låta sig luras för lätt. Enklast för mig är faktiskt om jag inte riktigt har bestämt mig för om jag vill ha det som jag börjar köpslå om. För försäljaren är ofta nyfiken på vilket bud du är villig att ge. Är jag inte säker på om jag vill ha varan, så nämner jag ett pris som jag vet får han/henne att backa å ropa ut "joking" eller nåt liknande. Man ska då vara försiktig med att inte gå upp för snabbt i pris på sina bud, när försäljaren sakta men säkert sänker priset på varan. Ett annat tips är att inte försöka omvandla priserna till kronor i skallen hela tiden. Det gör att all budgivning känns otroligt pinsam, när man inser att man tjafsar om några få kronor. Men man måste komma ihåg att man inte är hemma i Sverige. När jag är i Thailand brukar jag följa regeln att samma prisläge gäller ungefär där som hemma. Oftast något billigare där faktiskt. Det är en bra måttståck. T.ex. kanske en tröja i Sverige går på ca 200 kr, ja då går en likannde tröja i Thailand för ca 200 bath, ofta billigare. Billigt? ja, visst, i våra mått mätt.. Men då har jag nog ändå överpris som utlänning....
Nog om Bankok nu kanske. Efter några dagar där beslöt vi oss för att bege oss söderöver, mot solen å havet. Värmen kände man ju av lite i Bangkok redan. Så nu sakndes bara det vi längtade efter. Här ställdes vi inför vår första miss i planerna. Vid en turistbyrå skulle vi boka biljetter på en buss mot Chumporn som även inkluderade båtresa över till Koh Tao. Men, det visade sig vara fullbokat denna samma dag som vi ville åka. Lediga platser fanns först om två dygn. Ett alternativ återstod om vi ville åka samma dag. Tåg. Men det var inte säkert att det skulle finnas platser där heller. Å om det fanns, så misstänkte jag att det skulle gälla 3:e klass, sittvagn utan aircon. Inte det bekvämaste när det gäller ett nattåg, som det är tänkt att man ska kunna sova på. Nåja. Vi åkte i ilfart till tågstationen, där en kvinna som talade väldigt god enegelska hjälpte oss omgående. Först besannades mina farhågor om 3:e klass. Men just när vi står i luckan händer det. Ett mirakel! Några lämnar just återbud i 2:a klass med aircon och den vänliga kvinnan säger att hon paxar biljetterna åt oss. Så vi byter lucka å lyckas få tag på precis fyra biljetter, för samma kväll, i 2:a klass med aircon. Vi kunde samtidigt boka båt över till Koh Tao. Perfekt!! Lite dyrare än bussen, men helt ok. Priset var nog ca 1200 bath sammanlagt för hela resan fram t.o.m. Koh Tao. Vi tänkte att man säkerligen skulle kunna sova lite på tåget också, eftersom det innebar liggplatser.
Så, vi åkte tillbaka in mot stan för lite extra shopping. Senare så fick vi stressa liiiite, men bara lite med en kort taxitur å tunnelbana för att komma i tid till tåget. Räkna alltid med trafikstockning om ni ska nånstans i Bangkok! På stationen slängde vi i oss lite KFC-mat å hann se lite av OS-invigningen på storbildskärm, inna vi begav oss till tåget. Jag blev positivt överraskad över tågen. Den som åkt connex-tåg i Sverige skulle nog känna igen standarden. Men här var sätena större å bredare. Man satt två på var sida av tåget, mittemot varann, med gott om benutrymme. Strax efter att man satt sig kom personalen å tog dricka å matbeställningar. De monterade också bord så att man kunde ät å dricka ordentligt. Jag msåte säga, att det här var min absolut trevligaste tågresa nånsin. Personalen var så oerhört rolig å serviceminded. Det kändes som att de reste med en. De stannade å pratade med en, skämtade glatt å en i personelaen var så avslappnad att han t.om. kunde ta en liten slurk whiskey med resenärena. När natten kröp närmare inpå så kom personelen å bäddade din sovplats. Bordet monterades bort. De två sätena mittemot varandra förvandlades till en sovbrits. Den bäddades sedan med en madrass å nya lakan. Man fick en filt å kudde likaså. Ovanför denna sovplats spändes en ytterligare sovplats ner från tågets innertak, typ. Även den bäddades ordentligt. Sedan hängdes det för mörka gardiner så att man kunde stänga till runt om sig när man ville sova. Perfekt!! Synd bara, att knappt nån av oss fick en blund den natten. Var det nervositet, resfebern som tagit över, som gjorde det svårt att somna? vet ej.. Vi hade ställt klockan tidigt på morgonen då vi skulle anlända till Chumporn. Det var helt onödigt visade det sig, då personelen gick å väckte dem som skulle stiga av när man närmade sig sin hållplats. Å så klart. Nämnde det inte innan. I Thailand är man inte särskilt noga med att passa tider. När vi hade stressat till tåget för att komma it id, så avgick det ändå inte förren en halvtimma efter utsatt tid. Å vi var nog ca en timme sen när vi väl var framme i Chumporn. Inte för att det gjorde så mycket. Då slapp vi vänta så länge på bussen mot båten.
Oj, vad vi var slutpumpade när vi satte oss på båten. Hade jag inte sovit före det så slumrade jag i alla fall till då. Det var skönt. Det kändes som att båtresan tog tio minuter eller nåt. I själva verket tar den väl ca 1,5-2 timmar om jag inte minns fel. Lite osäker. Å så anlände vi. Skönt att äntligen vara framme. Men var skulle vi bo? Vi hade inte utsett nåt ställe att bo på i förväg, så vi försökte i tumultet bland alla nyanlända till ön å alla taxichaufförer m.fl. som försökte få ens uppmärksamhet, få oss en bild av ön. Vi röck till oss en gratis karta av ön å började scanna av ön.
Slutligen valde vi att bege oss till fots mot Tommys-resort som inte låg långt från hamnen där vi anlände, vad vi kunde gissa av kartan. Vaslet på Tommy's kom ur en reseberättelse vi hittat på nätet, av en svensk kvinna som bott där. Så till taxichauffisarnas förtret började vi vandra. "Det är långt" "Det är bergigt", hade vi fått höra. De ville köra oss dit för, var det 300 eller 400 bath. Rena rånet. Mend e tär vad txi kostar på Koh Tao, om man vill välja det. Men för de tio minuter, med väskor som det tog att gå till Tommy's var det verkligen inte värt en taxi. Å det där med "bergigt"? Jag klarar att gå uppför en backe. Så farligt är det inte! haha!!
Vi valde efter lite om å med att stanna på Tommys en natt till att börja med. Även om vi var helt slut, allesammans spenderade vi en stor del av den dagen med att gå omkring längs Sairee beach, den längsta stranden på Koh Tao å kolla upp olika boenden. Vi hade redan i Bangkok börjat första att denna period som vi valde att resa dit, tydligen var en av årets högsäsonger. Konstigt att vi missade det i alla förberedelser. Men det löste sig ändå. I stort sett alla boendealternativ längs Sairee beach var fulla. Men många ställen, tja de flesta som vi kollade upp, följde principen att inte ta emot bokningar. I alla fall inte när man kom in personligen. De bad en helt enkelt att återkomma nästa dag vid utcheckningstiden då det kunde bli lediga rum. Utcheckningstiden var i regel vid tiotiden. Detta innebar för oss, tråkigt nog att behöva ställa klockan än en gång inför nästa morgon. Synd, men, men.. Vi försökte sammanställe de ställen vi besökt å välja ut vilka som var våra favoriter.
Lotten för mig föll på ett ställe som hette Sunset Buri Resort å ett ställe som låg i närheten av Sunset Buri fast lite längre upp längs stranden. Minns inte vad det andra stället hette. Men det spelar ingen roll. Ni kan nog gissa att valet föll på Sunset Buri. Morgonen efter vårt sökande fick nämligen två i resesällskapet i uppgift att skynda sig att hitta bra boende. De två som var mest kräsna fick bege sig. Det innefattade inte mig. Haha! Jag tror att jag skulle kunna bo på typ alla ställen vi var å kollade på, men det var annat för de andra i sällskapet. Våra tvåutsända hann kolla upp några anta tilltänkta ställen längs vägen innan de kom till Sunset Buri, men inget av dem hade vunnit deras gunst. Ofta föll det på oljud..
Men jag blev riktigt glad när valet blev Sunset Buri. Stället ligger alldelens vid havet, längs med stranden en bit upp längs Sairee beach. Vi bodde i de billigaste Bungalows de hade, vilka, faktiskt låg närmast havet. De var tillräckligt rymliga, rena å fräscha, neutralt inredda, med aircon. Toaletten var helt ok. Enda negativa skulle väl vara att det inte innafattade varmvatten, vilket innebar kall dusch. Men det är inget att skrämmas över, tycker jag. För vattnet värms upp till en behaglig temperatur i rören av solen å värmen utomhus. Sen är det väldigt skönt att få dusch lite svalt när manv arit i solen en hel dag. En till sak som nog förvånar många är att man ombeds att inte slänga toalettpappret i toalettstolen. Varför? Min gissning är att många västerlänningar är vana vid att använda mycket papper vid ett toabesök, som stockar igen de smala avloppsrören. Att i stället slänga toapapret i en försluten papperskorg undvicker stock i toaletten jämt å ständigt. Personalen var ockå noga med att tömma toalettens papperskorg varje dag. Vad som lockade mig med Sunset Buri var också priset. Ett rum eller en Bungalow rättare sagt på detta ställe börjar på prisläget 1300 bath per natt. Det är väldigt bra jämfört med många andra ställen som tar minst 1500 bath för ett rum med aircon. Frukost ingår inte i priset, men det är så billigt att äta i Tahiland ändå, så det gör verkligen ingenting. Då slipper man ställa väckarklockan också för att inte behöva missa fukosten. Mycket bra! Jag rekommenderar varmt Sunset Buri. För utöver deras boende, så är personalen där helt underbar. Restaurangen bjuder på riktigt god å bra mat, till riktigt bra priser. Rekommenderar deras olika Currys. Coconut soup var en favorit hos många i vårt resesällskap. Jag gillade deras vårrullar, grön, röd å thailänsk curry, stekta grönsaker med cashewnötter m.m. Listan kan göras lång!!
På tal om mat, åt vi på ett ställe som ligger nästan mittemot Sunset Buri. Upptäckte förresten att en av personalen som jobbar på Sunset Buri Resort om dagarna, jobbar på denna restaurang på kvällarna. Restaurangen heter Tong Thai, eller nåt liknande. De har en stor meny, å vi åt både traditionell thai-mat å mer internationell mat här. Inget fel på nåt av dem. En till matupplevelse fick vi på Porto Bello, en annan restaurang längs en av gatorna. Priserna var någor dyrare, å här serverades mer västerländsk å traditionell mat. Vi föll för servitrisen som berättade att man i princip vallfärdade till denna restaurang på ön, eftersom den förmodligen bjöd på öns godaste kött. Å jag kan tro att det är sant! Så otroligt mört, å gott kött, det var. Synd bara att det blir lite för "klassiskt" med friterad potatis som tillbehör typ, men, visst. Helt ok ändå.
Till efterrätt blev det en smarrig Cème Brûlé. helt ok. Men.... å här kommer den ständiga kritiken mot alla Crème Brûlé jag ätit sedan skoltiden i Laos. Inget toppar den... Inget går upp, eller kommer ens i närheten av den smakupplevelse det var varje gång denna Crème Caramel, som det egentligen var, serverades på skollunchen. det kanske är hårt att dra Brûlen över samma kamm som en Caramel, men enligt mig är de så snarlika smakmässigt att jag inte väljer att skilja dem åt. För det är själva Crémen som jag har i åtanke. Å den behöver inte skilja sig märkvärdigt åt hos de båda efterrätterna.
Nåja, nog om det. I stort var Koh Tao underbart. Underbar sol, strand, hav. Långgrunt som bara den är det. Å relativt lugnt ändå. I alla fall när vi var där nu i augusti. Jag upplevde inte Sairee beach som vi bodde på som särskilt partytokigt, även om många tycks tala om Sairee på detta sätt. Det fanns kanske två barer i närheten av Sunset Buri som spelde musik en bit in på natten, men jag kan inte påstå att det störde. Å det var inte mycket folk vid de två ställena heller, vill jag påstå.
Vill slänga lite kritik mot den bar som tydligen rekommenderas så varmt av många. Lotus bar. Så hette ett av uteställena. Klart överreklamerat enligt mig. Det var en del folk, men det var inte särskilt bra musik, å drinkarna var.... ja, inte var dom goda inte.
Med andra ord kan det kanske gissas till, att vår vistelse på Koh Tao inte blev särskilt "partyfylld". Men det gjorde mig inget ont. Tvärtom. Var det skönt att inte supa sig full varje kväll, för att sedan sova bort halva dagarna. För mig är inte det vad semester handlar om. Jag har svårt att förstå partygalna semesterresenärer. Det är ju knappast utvilande å avslappande att åka på semester på det sättet. Snarare slitigt, risigt, å onödigt i viss mån. Varför ska man supa upp alla sina pengar? Då hade man lika gärna kunnat stanna hemma å göra samma sak, om det är den nda upplevelsen man är ute efter.
Jag kankse låter hård nu. Det är inte meningen. Det är inget fel i att festa till lite på semestern. Det är för många ett slags firande. I alla fall brukar fester vara det för mig. Å det är ju skönt å kul att släppa loss lite när man är ledig å har semester. Vi gjorde ju det nu i Thailand lite grann också, men vi lät inte det vara ledordet för semestern. Jag antar att vi alla sätter upp olika önskemål å förhoppningar för vår semester, å det får vi alla göra. Jga kan å kommer säkerligen att ta en "festsemester" jag med, nån gång in mitt liv. Kankse... återstår att se.
Vi gjorde inte så mycket på Koh Tao. Det var mycke sol å bad som gällde. En dag valde vi att åka på en snorklingstur runt ön. Vi tänkte först gå runt å kolla på olika ställen vad de erbjöd för olika snorklingsresor, men vi upptäckte ganska snabbt att alla turistbyråer m.m. erbjuder likande rutter till i stort sett samma pris, 550 bath. På snorklingsdagen blev vi hämtade på morgonen av en taxi som tog oss till ett ställe där vi fick låna snorklingsutrustning. Sedan bar det av till båten i hamnen.
Redan vid första stoppet för snorklingen kom höjdpunkten. Shark bay hette området, å det går kanske att gissa, vad man kan ha turen att få se där. Jag hade inte stora förhoppningar på att få se hajar. jag tänkte väl att de lätt skräms iväg, eller undviker att simma omkring i reven när en massa knasiga människor simmar omkring. Men jag blev inte besviken. Redan efter några minuters plaskande fick jag se den... men, nej, det var inte en utan två hajar. Helt exalterad ropade jag ut "Haj!". Inte för att jag blev rädd, utan för att jag ville ge andra snorklare chansen att se haj. Men jag insåg snabbt att det var helt misslyckat. ngen hörde ändå nåt. Så jag var snabb ner med skallen i vattnet igen å försökte simma efter de inte jättestora, men heller inte små hajarna. men efter bara ett litet tag, försvann de ur synhåll. Det var det, tänkte jag. Men jag skulle återigen få se hajar. Efter några minuter guppande i det klarbålåa vattnet såg jag sem igen. Den här gången var det tre stycken. Å nu simmade de mer eller mindre emot mig, fast lite längre ner. Närmare å närmare kom de. Å till slut kändes det lite i halsgropen. Lite pirrigt var det, för ganska, ganska, nära var dom. Nästan så att jag kunde sträcka ut armen å nå dem. Tja, om det var så nära, på riktigt vet jag inte, men det kändes så!
Resten av dagens snorkling förflöt lugnt å skönt. Jag hade T-shirt på mig, för att jag inte skulle bränna mig, vilket var ett smart drag. Redan vid första snorklingsstoppet tänkte jag att jag nog skulle smörja in rumpan lite grann, som fungerade som en utmärkt flytboj å stack upp vid vattenytan. Vore dumt å bränna rumpan, tänkte jag. å sen så, glömde jag bort rumpan.. Å sagt å gjort.. Nog brända jag rumpan alltid. men bara lite grann som tur var! Nåja, åter till snorklingen. Vo stannade på två eller tre till snorklingsställen, fick frukt å lunch på båten mellan snorklingsställena. De erhöll också vatten å kaffe elelr te för dem som ville. Mycket bra. Sista stoppet för snorklingsdagen var Nangyuan island. Ett reservant med anlagd strand mellan typ tre öar. Kostade extra 100 bath att gå iland. Mycket vackert var det där. Glömde bort att gå upp på utkiksplatsen, men, jaja.. Låg i stället pås tranden, som itne alls var en hit. gjorde ont för fötterna, både p.g.a. värmen å att stranden bestod av uppspolade koreller eller nåt. Som att gå på en grusväg, kändes det som. Ajaj... detsamma var det om man ville bada på ena sidan av stranden. Å så fick man akta sig för att trampa på sjögurkor! Haha!! På andra sidan stranden var det lite bättre i vattnet. Det härliga där, eller över huvud taget med Koh Tao å på Nangyuan var det klara vattnet. man såg fiskarna som simamde omkring runt benen, å man såg där, på Nangyuan om man simmade ut en bit ända ner till botten. Det var så att man såg sin skugga på havets botten. Coolt.
Nåja.. Det här var i alla fall lite om den härliga semestern. Jag vet att det blev en del. men hoppas att det kan vara lite trevlig läsning. Kan vara härligt lite längre fram för mig själv att kolla tillbaka här, läsa lite, minnas, å försöka återfinna det lugn som ändå hann infinna sig under vistelsen där, på Koh Tao.. För det kan man behöva, särskilt lite längre fram i tiden när allvaret har gripit tag i en ordentligt. För ja, nu har studierna börjart igen.. Men mer om det får bli en annan dag!
kram alla!
Dilemma
Nu, snart... alldelens snart, så bär det av. Äntligen!
Ledig! Två veckor Thailand, Bangkok och Hua Hin. Värme!!!
Men samtidigt lite vemodig. Lite sorgsen över att den här tänkta resan inte verkar bli så som jag drömt om. För i drömmen ser saker lite annorlunda ut. Där står jag och mitt resesällskap spända av förväntan på Arlanda, redo för ett äventyr som vi inte helt kan styra över. Ett äventyr där pengar är en bisak, knappt värd att reflektera över. Ivriga och nervösa tar vi oss ombord och efter lång väntan landar vi i Bangkok. I drömmen ska jag sedan slänga mig på ett tåg till Nong Khai och i sakta mak ta mig över gränsen till Laos. Om resten av sällskapet vill följa med är upp till dem. Men denna resa är något jag bara behöver göra. Jag har nämligen lovat mig själv att göra den, nån gång i livet. Helst inom tio år sedan senast. Å den gränsen är snart nådd. Så vad passar bättre än nu? Eller vad skulle passa bättre än nu? För äntligen skulle jag vara där, i mitt andra hem. Det ställe som jag saknat i snart tio år och drömt om att få återse. Jag vill se och uppleva det åter igen.. mitt hjärta skriker efter det.
Men i nuläget har drömmen grusats. Å de hinder som jag tidigare sett framför mig inför en sådan resa, som inte skulle vara aktuella för just denna resa, har åter igen växt sig höga. Inget med planeringen av resan har blivit riktigt som det var tänkt, å därför ser det ut som det gör nu. Det känns så bittert! Något oerhört! Jag kommer ju att vara så nära! Men ändå så långt borta.
Samtidigt kan jag undra över om det enbart är jag själv som sätter hinder. För egentligen vittnar sparkontot om att möjligheten finns. Är det värt att ta chansen, å lägga ut mer än vad jag planerat för? Är det värt att ta tillfället i akt å åka vidare, göra den där resan? Är det det? Eller ska jag hålla mig till mina strikta ekonomiska ramar som jag redan ställt upp? Jag är nämligen rädd för att jag ska ångra mig senare. För en ytterligare resa skulle ju definitivt kosta mer än en resa. Å räcker tiden till? Tanken var från början tre veckor. Det tyckte jag var utmärkt. Men det har sjunkit till två veckor. Hinner jag på den tiden? Hinner man verkligen med Bangkok, Vientiane och Hua Hin på den tiden? Eller blir det på tok för mycket fram å tillbaka? För jag vill ju ha semester. Jag vill ju njuta... ta det lugnt å vila upp mig.
Har jag fortfarande möjligheten att förverkliga drömresan nu?
Eller är det inte meningen nu?
Men i så fall, när?
Allt som skulle bli så kul med resan!! Jag känner mig handfallen för stunden...