Jag ska bli en ny männikska!
Nu har jag skrämt upp mig själv något j*vulskt. Jag som var så hoppfull och lugn, sansad, rofylld efter gårdagens tarot..
Jag kommer på att jag ska kolla upp hur lång masteruppsatsen ska vara. Det ångrar jag nu. 30 000 till 40 000 ord. vet ni hur mycket det är?! Jag ska tala om det...
Min rapport jag arbetar på (och i princip är klar nu, tjoho) och ska lämna in består för närvarande av ca 4000 ord och sträcker dig över nio sidor. Med 1,5 radavstånd för läsarens vetskap. Dessutom har jag inlett nya stycken med indrag i stället för ny rad, för att spara sidantal. Men skulle jag valt blankrad, så skulle jag kommit upp i tio sidor. Så jag avrundar upp. 4000 ord=tio sidor.
Med lite enkel matematik innebär det att 40 000 är 100 antal sidor!!! Men om jag bara skriver 30 000 ord så blir det ju bara 75 sidor. Bara!!! Bara?? Det är för tusan en hel bok!!
Jag är rejält skärrad och skrämd för livet. Jag kan inte smälta det. Har de skrivit fel?
Jag har det jag gör den här terminen, säger jag bara. Så.... Vi ses förhoppningsvis någon gång i maj/juni med anrda ord! Då kommmer jag ut som en ny människa! Med slitet rufsigt hår. Ja, om jag har något hår kvar över huvud taget efter mina psykbryt. Ögonen kommer att vara blodsrpängda och ljuskänlsiga, med påsar som talar för en ålder långt, långt över 24. Krokig rygg och förvridna lemmar av allt stillasittande. Inte minst blödande händer och fingrar av skavsår från tangenterna. Plus några brytna naglar. Kankse tappade naglar också, eller till och med tänder, på grund av näringsbrist, då jag inte kommer ha haft tid att äta. Även halva kroppsvikten tappad. Bara skinn och ben kvar!
Ja, en ny männsika som sagt. Kommer ni känna igen mig?!
Lycka till, lycka till, lycka till, lycka till, lycka till, lycka till, lycka till, lycka till, lycka till, lycka till, lycka till, lycka till, lycka till!!!!
Jag klarar det, jag klarar det, jag klarar det, jag klarar det, jag klarar det, jag klarar det, jag klarar det, jag klarar det, jag klarar det, jag klarar det, jag klarar det, jag klarar det, jag klarar det!!!!
Tarotläggning
Jag har i några dagar nu funderat på att göra en tarotläggning. Det var så himla länge sedan jag gjorde en. Det brukar dessutom kännas så skönt, motiverande och upplyftande när jag väl gjort det.
Den kortlek jag använder är Osho Zen Tarot, som jag köpte för några år sedan. Varför det blev just denna kortlek beror på att min moster använt den när jag vänt mig till henne för tarotläggning. Jag tilltalades av att den vänder sig till att avslöja eller avtäcka det som sker och pågår i ens inre. Den manar till att göra dig uppmärkasm på dig som individ, framför att höljas i dunkel genom omvärldens påtryckningar. Korten hjälper dig att komma i kontakt med ditt sanna jag, och kunna lyfta fram den du egentligen är.
Jag kan väldigt lite om tarot egentligen. Men det spelar inte så stor roll. Det känns som att jag förstår vad korten försöker säga till mig, eller snarare vad jag försöker säga till mig själv och måste lära mig att inse.
Många är de som tycker allts sådant här är humbug. Låt så gå. Jag tycker som sagt att det är väldigt upplysande och befriande att ha genomfört en tarotläggning med dessa kort.
I dagens läggning hade jag i åtanke årets kommande utmaningar och hur eller om jag skulle klara dem. För som det framgått genom bloggen, så ligger dessa tankar och fördunklar en hel del hos mig just nu. Ovisshet, osäkerhet, rädlsa, spänning. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig an detta år..
Jag lade en läggning som kallas nyckeln, och i beskrivningen som följer med kortleken jag har säger sig denna läggning kunna öppna upp för en viss frågas omedvetna aspekter och ge insikt i frågor som rör här och nu. Jag tyckte denna läggning skulle passa bra eftersom mina funderingar och huvudbryn är relaterad till både mitt här och nu och vad som komma skall. Detta var det jag fick veta.
1. Det som är undanträngt. Deaget kort: Projektioner.
Kortet har nummer sju i vattensviten. Vattensviten står för den emotionella sidan av livet och således något riktat mot det inre. Kortet säger mig att jag genom mitt sinne tenderar att skapa bilder av annat eller andra, drömmar, projektioner. Dessa är inte verklighet utan skymmer bara det som verkligen är. det är lätt att vi skapar dessa projektioner när vi själva inte är klara med våra egna förväntningar och önskningar och i stället för att ta ansvar för detta så lägger vi över detta på andra.
På senaste tiden har jag ofta tänkt mycket på andras liv. Hur mycket bättre deras liv verkar vara, hur framgångsrika de är och vad långt de tycks ha kommit. Att andra verkar veta precis vart de är på väg, eller att de redan har funnit sin väg. Det har gjort att jag själv känner mig så värdelös i jämförese, så vilsen i livet samtidigt som en avund mot andras liv växt sig starkare hos mig. Jag måste nog sluta med dessa projiceringar, och bilder jag väver ihop i mitt inre. Ingens liv är perfekt och enkelt, det borde jag veta. Att jag avundas drömbilden av andra människors liv, gör att jag stannar upp och fastnar. I stället för att avundas msåte jag komma till rätta med mitt sinne, få dessa projektioner att upphöra och vända blicken inåt i sätllet.
2. Yin-kort, som står för min kvinnliga och passiva aspekt: Hålla kvar det gamla
Detta kort är inte helt oväntat även det i vattensviten, som nummer 5, och står därför också för något emotionellt. Det säger kort och gott att det är dags att inse att det gamla är förbi. Jag får inte fastna i att försöka hålla kvar i det, eftersom det är dags att växa mig ur det nu. Annars riskerar jag att som det står om kortet "bli en gammal fossil i förtid". Det gamla, nuet och framtiden är också ngåot som sinnet fabricerar. Det som inte längre finns i sinnet blir det förflutna.
När jag drog detta kort var min första tanke att detta var så jag! JAg har så lätt att vilja klänga mig fast! Å just nu tampas jag med tanken på att studierna snart är över. Det känns så overkligt och jag har svårt att vilja släppa det. Men det är dags att släppa taget om den tanken, och börja försonas med den. För om jag inte släpper taget i tanken så riskerar jag att inte göra det på riktigt heller... Å jag vill inte när vårterminen närmar sig sitt slut sitta med en ofärdig uppsats, som ajg msåte färdigställa hösten därpå...
3. Yang-Kort, som står för min manliga aktiva aspekt: Bortom illusionen
Detta kort har nummer tjugo och ingår i den stora arkanan. Kort ur den stora arkanan syftar ofta på stor övergång eller händelse i livet. Kortet uppmanar mig att inte söka utanför mig själv efter det som är äkta, utan jag ska i stället vända blicken inåt. Att rikta sig utåt riskerar att jag fastnar i de mönster och illusioner jag har om vad som är rätt eller fel, vad jag vill eller inte vill. Det yttre är illusioner, det inre är min verklighet.
Det är lustigt vad väl detta kort belyser de två föregående korten. Jag måste verkligen bli uppmärksam på mina illussioner om det yttre, och ta mig en rejäl funderare på vad det är jag vill och vad som känns rätt inombords. Det är så jag kan få ro, och börja slappna av. Det känns som att det säger mycket om min oro inför framtiden. känslan av att inte veta vad jag ska göra. Men om jag bara börjar tänka på mig själv framför vad den yttre världen målar upp för krav och måsten och som vägar i livet, så kommer jag hitta det som känns rätt inombords, få ro och sedan möjlighet att förverkliga mig själv.
4. Meditation, att kontempelra över: Ny vision
Även detta kort är från stora arkanan och tycks följa i föregående korts spår. Det säger att jag har möjlighet att se livets alla dimensioner - dess djup coh höjder. Både mörkt och svårt behövs lika mycket som det ljusa och lätta.
Det känns som jag genom den resa jag går igenom, kan komma till den ro som jag alldelens ovan talade om. Det kommer kankse inte vara lätt för mig att hitta rätt och att vända mig till mitt inre. men det är en del av livet och den väg jag msåte vandra för att komma till ro, det är bara att anta utmanignen och jag kommer sedan att komma ut som en nys starkare och mer fridfull människa änv ad jag känner mig idag.
5. Insikt om kroppen: Utmattning.
Detta kort har nummer 9, i eldsviten och symboliserar handling. Med tanke på att kortet står i relation till kroppen här, uppfattar jag det även som något fysisk förankrat. Kortet handlar om att det är lätt att bära runt på ideér om livet, som vi skpar till en sorts karaktär. Denna karaktär bär man sedan som männiks arunt på och har i alla situationer givna svar på hur saker ska vara och lösas. Man blir på så vis hård och mekanisk, snarare än mjuk och följsam. Det är lätt att skapa trygga rutiner i vardagen, för att komma undan kaos och spontanitet. men livet ska inte dirvas som ett företag, utan det är ett mysterium.
Jag ser detta kort lite som ett varnignensfinger. Det är lätt att fastna i rutiner och bli trygg. men de hårda strukturer jag skapar hindrar mig ifrån att slappna av och att göra livet till det spännande äventyr det faktiskt är. jag är också rädd för att jag bara kommer att sluta med att drömma om något anant, samtidigt som jag väver på i gamla mönster för att slutligen bränna ut mig själv helt, och först då inse att jag faktiskt hade möjligheterna framför mig. Det var bara så att jag aldrig vågade ta steget. Jag vill inte hamna där!
6. Insikt om hjärtat: Fullbordan
Ytterligare ett kort från stora arkanan, nummer 21. Det tycks som att de tär en händelserik och en förändringens tid jag lever i. Kortet säger att allt det som upptagit min tid kommer nu att komma till ett slut och det är då dags för något nytt att påbörjas.
Detta var ett oerhört skönt kort att få. På något sätt gav bara det kortet mig lite ro i själen. Det känns som att jag kommer få ordning på mitt inre och därmed även det yttre i slutändan. Och när jag når dit, då är det dags att fira!
7. Insikt om ditt innersta väsen: Mästaren.
Ojojoj, säger jag bara. Detta är även det ett kort i stora arkanan. Detta kort är onumrerat, eftersom det är ett sånt starkt kort, och när det kommer upp i en läggning väger detta kort oerhört tungt. Jag vet inte riktig thur jag ska tolka detta kort. Men möjligen så kommer jag att känna mig klar och fullbordad efter den tid jag nu står inför. i slutändan kommer jag att kunna känna glädje, ro, lycka. i slutändan kommer jag att ha kommit förbi alla mina illusioner som håller mig i ett stenhårt grepp just nu.
8. Medvetenhet: Skuld
Detta kort hör till molnsviten och symboliserar sinnet. Det säger att vi alla vill bli bättre människor på alla plan, men att vi lätt straffar oss själva för misstag vi begår i livet. Vi fastnar i en cirkel av förtvivlan och hopplöshet, som berövar all klarhet. Dett uppmuntrar med att framhålla att alla är okej som de är, och att det är naturligt att gå vilse.
Vilket kort! Det känns som en sista uppmaning. Just nu känner jag mig vilsen, jag kan känna hopplöshet och som att jag inte vet vad jag gör. Det grundar sig i en rädsla för att göra fel. Som att jag är rödd för att jag kan leva mitt liv fel. Är inte det lustigt? Jag måste komma ihåg att det är okej att känna som jag gör nu, att vara lite vilsen. Jag kommer att hamna på rätt köl, om jag själv vill.
Jag känner en stor pust av lättnad efter denna läggning. allt sammantaget pekar den på vilka huvudbryn mina tankar låser mig fast vid. Jag msåte jobba med att ta mig lös från dem, komma till ro med mig själv och det jag gör. Bara då kan jag hitta rätt väg. Å om det i slutändan visar sig ha varit fel väg jag vandrat, så har det ändå lett mig fram till där jag befinner mig, och det kan därför inte vara annat än rätt väg jag vandrat. I slutändan kan den ro jag önskar infinna sig. Bara jag kämpar på. å det ska jag banne mig göra!
Som en sista sak så blev jag ortroligt nyfiken på vad mitt årskort i tarot även har att säga. Efter en lite unträkning så kom jag fram till att mitt årskort för 2010 är: Förändring! Ha! tänka sig. Som en aspekt på detta kort kan även kort ett ha en betydelse. Detta kort är: Existensen! Jag behöver nog inte säga så mycket mer än att konstatera att det är en spännande och förmodligen omtumlande tid som ligger framför mig!
Snart så, kanske...
Hellre ligger jag i min sköna soffa med en varm filt, en kopp te och en trevlig bok... Myser... Hade varit trevligt med lite nybakt också. Antingen bröd eller något annat smaskens. Kanske en kopp choklad i stället för te till och med. Mmmm... Jag drömmer mig bort..
Ändå sitter jag här. På biblioteket med böcker och rapport framför mig. Ja, inte i skrivande stund, men alldelens bakom detta fösnter ligger rapporten. Den väntar på att bli klar. Hela min varesle skriker att jag inte vill. Inte just nu, inte idag. Men jag är tjurig.. Skam den som ger sig i kampen mot sig själv.
Bara lite till kvar, lite till. Bara några sidor. Ja, egentligen är väl problemet att hålla sig till några sidor och inte mer.. jobbigt..
Men tänk sen, när jag är klar med den.. vad skönt va? ja, tänkt. Ljuset i tunneln. Jag ser det. Nu jämarns. Jag vill ha min soffa, min filt, min bok, min kopp te eller choklad, å mitt nybkade smaskens. Jag vill, å ska ha. Så det så.
Så fort jag är klar....
Suck...
Lättroad
Jag måste bara dela med mig.. Eller jag lär väl vara en av de sista att komma över detta, men hur som. Min lillasyster gjorde mig uppmärksam på följande blogg. http://sleeptalkinman.blogspot.com/
Några favoriter därifrån:
"Babies don't bounce. They don't bounce! Shame. It'd be much more fun if they bounce."
"So many little people. Pet them on the head. pet pet pet pet pet...."
"Pleased to meet you? Huh, gotta be a fucking joke."
"No, not the cats. Don't trust them. Their eyes. Their eyes. They know too much."
"Just look at yourself. Yeah, now look at me. You don't stand a chance. It must suck to be you, I'm sure."
"Can you hold... can you hold my starfish? It doesn't like it when I'm getting excited. Oh look, it likes you! Its legs are all cree-py cree-py."
"Shhhhhhhhh. shhhhhhhhh. I'm telling you: your voice, my ears. A bad combination."
"You're pretty. pretty pretty pretty pretty pretty.... [long pause] Now fuck off and be pretty somewhere else. I'm bored."
"I haven't put on weight. Your eyes are fat."
Jag vet inte om allt som står i själva verket är sömnpratarens egna ord, eller om det skulle råka vara påhittat till viss del. Men det har ingen större betydelse från min sida. För på något sjukt sätt är det här humor som jag fastnar för. Fast jag kan undra om det är humur á la familjen Forsgren och det är därför jag får så himla svårt att hålla mig för skratt.
Fick en idé om jag borde börja skriva ner kommentarer och uttryck från familjen. Undrar hur det skulle se ut? haha!!
Varmare
För denna vecka ska jag fullborda min rapport. Så är det bara. Tråkigt om det inte blir så att jag kan inkludera den där träffen jag skrivit om tidigare. Men i så fall får det vara. Det beror då inte på bristen av ansträngning från min sida..
Ska bli skönt att få rapporten färdigställd så att jag kan börja koncentrera mig på uppsatsen. Tänk att jag är framme vid den nu, va?! Helt ofattbart!
Jag har förresten blivit tilldelad en handledare nu. Det känns bra så här långt, även om jag inte än vet vem det är. Ska bli kontaktad av denne framöver å jag hoppas att det är en bra handledare!
Nu har nedräkningen inför marknaden börjat också. Ska bli härligt och kul att få åka dit några dagar. Ladda batterierna än en gång inför vårens ansträngningar, samt att hinna träffa valparna innan det är dags för dem att flytta till sina nya hem.
Tanken på marknaden får mig genast att tänka på kyla.. Jag behöver inhandla ett par täckbyxor innan det är dags att bege sig uppåt. För jag äger inga. Dessutom skulle jag behöva ordentligt varma sockar, och en värmande sula i skon tror jag. Å varmare vantar vore nog också bra. Egentligen en varm jacka också, men det har jag då itne råd med. Så jag får klara mig med det jag har. Dessutom tror jag att jag ska ha lite gamla avlagda kläder hemma i Jokkmokk, och däribland finns det nog någon jacka också.
Här nere behövs det ju inte särskilt varma kläder. Inte i jämförelse med Jokkmokk i alla fall. Men jag klär mig för lite ändå. Kläder till ett minimum av vad man klarar av i kyla. Det är jag det! Det är inte för att jag gillar att frysa, eller för att jag tycker att det är "snyggare" eller mer moderiktigt att klä sig lite. Jag gillar helt enkelt inte att klä mig mycket, med lager på lager, eftersom jag tycker det blir knöligt och obehagligt. Ju mindre kläder desto skönare! Helst inga alls... ;P Ja faktiskt!
Därav min längtan efter att bosätta mig i ett annat, lite varmare land. Vore så skönt att bara behöva dra på sig ett linne å en kjol i princip varje dag, å få njuta av värme och sol!
Det är nog på grund av min kärlek för så lite kläder som möjligt som jag så ofta fryser även hemma, inomhus. Allra helst går jag omkring i bara underkläder. Det går utmärkt bra, eftersom den enda insynen på tolfte våningen kommer från fiskmåsar. Å det gör mig inget om de skulle se mig springa omkring halvnaken. Men som sagt... Det går inte. Inte den här årstiden i alla fall. Jag fryser!!!
Jag är påbylsad från topp till tå. Dubbla sockar och jag fryser om fötterna ändå. Till och med långärmat tvingas jag ha, som jag typ aldrig har på mig! Det kanske låter löjligt... Men jag tycker inte att man ska behöva klä sig så inomhus, i sitt eget hem. Man bör i alla fall kunna gå i T-Shirt. Men jag vet att temperaturen är okej. Har klagat hos hyresvärden som varit och mätt temperaturen.. Och den är så klart inom gränsen för en okej inomhustemperatur. Men de är inte okej för mig!!!
Så det har nu lösts med ett inköp av en skorstensfri spis. En sådan som gått på reklamen sedan en tid tillbaka. Fick hem den för några dagar sedan och har nu monterat den på väggen och provkört den. Det är heeelt underbart! Det är otroligt mysigt att kunna ha riktig eld inomhus! Märkte dock att den svlade syret i rummet rätt snabbt, i alla fall om det eldas på full effekt. Men det är inte spisens fel, utan ventilationens... Hur som.. Nu är det varmt å mysigt! Ska lägg upp kort sen, så får ni se hur det ser ut.
Men nu.. Rapporten på agendan!
Bitter
-Det är så irri, att fingrarna inte ännu lärt sig var tangenterna sitter, så att jag ständigt stavar fel på datorn, eller trycker på dem i fel ordning!
- Att jag inte ids äta ordetnligt udner dagarna, utan ständigt äter te och mackor, havremjölk och havreflingor. Eller unnä bättre, choklad.
-De jävla tangenterna än en gång. Ser ni?
-Att det är så kallt i lägenheten, att jag alltid fryser. Men temperaturen är precis på gränsen till okej, så hyresvärden vägrar öka temperaturen.
-Å andra sidan klär jag inte på mig ordentligt, utan går i myskläder hela dagarna.
-Med andra ord lämnar jag inte lägenheten mer än nödvändigt. Hur förslappat är inte det?
-Jag är uttråkad och sysslolös
-Jag pluggar inte, utan varvar dagarna med att sitta framför datorn eller framför tvn.
-Jag tar mig inte iväg till gymmet.
-Blir fruktansvärt irri på att det alltid är något fel med saker som beställs via internet. Antingen är posten seg och tar lång tid, det är fel på sakerna, eller så finns det bristande information/beskrivningar till sakerna. Bäst (ironisk) är det när alla tre klaffar på samma gång!!
-Att internet segar sig.
-Att jag hör så dåligt när folk pratar i mobiltelefon.
-Att jag aldrig håller prdning på saker och ting.
-Jag stressar fast jag inte måste.
-Jag har slösat alldelens för mycket pengar på senaste tiden.
-Andra människors liv tycks så mycket mer givande, intressanta och spännande.
Det, eller närmare bestämt den jag är mest bitter på just nu, är nog mig själv. Jag är så less på vad jag gör och inte gör. Jag vill skaka om mig ordentligt, så jag kan göra något vettigt för en gång skull. Har jag det för bra? Är det därför det blir och känns så här?
Den här veckan har jag t.ex inte gjort något alls. Verkligen nada!! Jag skulle skriva min fältrapport. Men den har jag bara tittat på i ca fem minuter.. Igår... det är väl bra pluggat? Not!
Dessutom börjar min frustration växa sig starkare inför mitt fältarbete över huvud taget. De personer jag menat att intervjua sedan mitten på december har jag ännu inte lyckatst träffa. Det var meningen att jag skulle träffa dem i denna vecka, men jag har inte hört något från dem, trots att jag kontaktat dem...
Allt är bara åt skogen!
Allt känns meningslöst..
Är det lika bra att strunta i allt och göra livet enkelt för mig.. ta ett jobb på nån snabbmatskedja eller matvarubutik nu meddetsamma? Det är väl ändå där jag kommer hamna ändå?! Jag vet inte vad jag har för andra alternativ i slutändan ändå...
Nej, jag är inte bitter! Inte alls..
Människor upphör aldrig att förvåna(s). Eller?
"Dessa jävla samer går mig verkligen på nerverna. Ta bort dem från montrarna, pissa på dem och släng dem åt helvete. Skål!" Så lyder ett direkt citat som en person lagt in som kommentar i Facebook-gruppen, Begrav våra samiska förfäder.
Min bägare har i och för sig runnit över ganska länge och många gånger. För denna person är inte ensam i sin rasism. Varje gång jag ser någon artikel relaterad till samer publicerad i någon större tidning, ser jag liknande kommentarer fällas.
Frustrationen bara växer och växer för varje sådan kommentar jag ser, hör eller läser. Det är nästan som att jag själv tappar hakan, så chockad blir jag. Inte bara över kommentarerna i sig, utan nog mest för att nästan ingen tycks reagera. Det är desto vanligare med att folk instämmer i sådana kommentarer.
Hur kommer det sig att folk säger så och vad vill de egentligen säga? Är det över huvud taget tillåtet att uttala sig på detta sätt?
Det framstår för mig som en obehaglig paradox, i ett land som Sverige, som annars utåt sett gärna vill framstå som multikuturellt, jämställt och rättvist och genom att bland annat aktivit motarbeta diskriminering och rasism. För samtidigt är det en så utbredd rasism riktad mot samer i Sverige att "vi", d.v.s. majoriteten av den befolkning i Sverige idag består av inte ens själva tycks uppmärksamma det hela. Det är i stället helt accepterat och i det närmsate normalt att tycka och uttrycka sig rasistiskt gentemot samer.
Ska det vara så här? Vill vi ha det så?
Har du märkt av detta? Om inte, se, hör och läs.
Livet blir verklighet
Att bussen bestämde sig för att vara en minut sen, fick det att krypa i kroppen som myror. Varenda minut var dyrbar! Tänk om jag inte skulle hinna i tid och läraren skulle hinna hämta alla tentor innan jag hade lämnat in min? För det var "12.00 sharp!" som gällde. På bussen kände jag på mig hur illa det kunde gå. I värsta fall skulle alla datorer vara upptagna och jag skulle bli tvungen att vänta på att någon skulle bli ledig. Sedan såg jag hur jag skulle lyckats hamna vid den mest söliga av alla datorer och att inloggning, öppna dokumentet och trycka på print, skulle ta minst 15 minuter. Å då hade jag inte räknat med att jag var tvungen lägga till sidnummer och att stoppa mina referenser i bokstavsordning. Slutligen skulle skrivarna inte fungera, eller så skulle det vara lång kö till dem. Jag ville INTE råka ut för det. Så när jag sitter där på bussen så önskar jag faktiskt att jag tagit en taxi, för att tjäna in några minuter. Men det var försent att ändra sig då.
Hur som, så anlände jag ca 11.45 till universitet och sprang till datorsalen. Som tur var, fann jag snabbt en ledig dator. Jag uppmärksammade att ingen kö fanns vid skrivarna. Bra, bra.. Eller? Det kunde vara ett tecken på att de inte fungerad. Jag andades in och ut, lungt och stilla! Allt gick relativt smidigt och när jag väl tryckte på print så hade jag ju faktiskt ca sex minuter till godo. Jag insåg att tiden var för knapp för att även hinna ändra formalia från radbyte till indrag vid nya stycken på min 16 sidor långa text. Jag ville egentligen göra det för att få ner sidantalet till 15, vilket egetnligen var max för tentan. Det var irriterande att ca fyra rader därför hade hamnat på en 16:e sida. Men det borde läraren ha överseende med! När jag väl tryckt på print och vände mig mot skrivarna så hade mitt flyt vänt. Jag var fjärde person i kö till de två skrivarna. De två personer som stod och fifflade vid varsin skrivare tycktes också ha problem. Typiskt!! Varför är det alltid så?! Nåja, jag fann mig i situationen. Intalade mig själv att jag förmodligen skulle bli sen att lämna in tentan, men att jag inte kunde göra något åt det. Så stressen försvann och jag lät den ödmjuka, vänliga, glada Liv, komma fram snarare än en stressad och sur en. För jag insåg att detta förmodligen skulle ta tid!
Inte för att vara elak nu, men vid ena skrivaren stod det en äldre man i sextio eller till och med sjuttio-årsåldern. I den åldern brukar inte snabb och effektiv vara ett karakträsdrag. Särskilt inte när det gäller modern teknik. Efter en stund gav han upp med det han hll på med och gick därifrån. När nästa person tog sig an skirvaren visade det sig att hon loggades ut från skrivaren (man msåte logga in sig med ett slags kort och sedan kan man välja vad man ska skriva ut av det man skickat till skrivaren) innan hon ens han välja vad hon ville göra. Samtidigt gav den adnra personen upp vid den andra skrivaren. Där gick det inte att markera det man skulle skriva ut hur mycket man än försökte. Efter mycket om och män lyckades personen vid andra skrivaren markera det hon skulle och få det utskrivet. I samma stund kom den äldre mannen tillbaka, som så klart tyckte sig ha företräde framför vi andra i kön... Hon som nu lyckats skriva ut fastnade med att försöka hjälpa mannnen som när allt kom omkring, inte alls skulle skriva ut något, utan bara viller adera de dokument han skickat till skrivaren!! Hur viktigt är det?! Nåja. Han lyckades inte med detta, vida hans nu andra försök. Personen som stått vid den adnra skrivaren som inte fungerade, fick därefter göra sitt och till slut var det min tur!! Det kändes som att en evighet passerat!!! När jag väl lyckades skriva ut min tenta och skulle logga ut mig från datorn visade klockan förvånansvärt bara 12.01. Jag sprang som sjutton till hissen. Ångrade sedan beslutet när jag stod och väntade på den, och önskade att jag tagit trapporna. Men, jag stod fast med mitt hissbeslut ändå. När jag väl kom upp till institutionen för att lämna tentan såg jag att det fortfarande var möjligt att lämna den. Vilken lättnad!! Och vilekn pärs!
Det blev en lång utläggning om problemen som min sista tenta orsakade mig. Resten av dagen tog jag därför ledigt! För jag var ärligt helt slutpumpad. Inte bara på grund av morgonens pärs, utan också för att jag knappt kunnat sova på natten. Låg och vred mig fram till tre på morgonen för att vakna klockan sju.... Så gårdagen använde jag till att leta efter någon trevlig bok, för att sedan kunna lägga mig i soffan och få soman efter någar sidors läsning. Slutade med att jag köpte Kryptan av Kate Moss, eftersom jag läset hennes tidigare bok Labyrinten. Inte helt nöjd med att jag slutade med att köpa den. Egentligen vill(e) jag ha den tredje boken i serien om Kamelklubben av David Baldacci, Dan Browns Den förlorade symbolen eller Tutankhamon- Skuggornas bok av Nick Drake. Men ingen av de sistnämnda finns ännu i pcoketformat, tråkigt nog..
Men det blev inget läsande. I stället fick ajg för mig att se på film via Voddler. Då upptäckte jag tråkigt nog att det var något fel när jag skulle spela filmen. Endast övre vänstra hörnet visade en hel bild. Resten av skärmen tycktse vara uppdelad i ytterligare tre rutor. I bakgrunden av dessa fyra rutor anade jag en helbild. Sammantaget var också färgerna väldigt förvrängda, nästan svartvit... Så i stället kom jag att ägna eftermiddagen åt att försöka lösa detta problem. Började med att försöka läsa mig till på Voddler vad problemet kunde bero på och jag var därmed inne på ett spår. Bestämde mig ändå för att ringa min bror, som jag alltid vänder mig till vid datorproblem, eftesom jag själv är så värdelös på sånt... Han skulle, snäll som han alltid är, återkomma till mig efter att han kökat lite mat. Under tiden hängav jag mig själv åt att föröska lösa problemet. Efter mycket om och med, frustration etc. så lyckades jag slutligen finna en lösning. Forum på nätet är helt underbart hjälpsamma!! Men det krävs mycket ansträngning för en sådan gröngöling på datorer som mig att kunna följa för andra mer insatta till tyckes enkal instruktioner och lösningar på problem som de jag hade. För det som tog mig åtskilliga timmar, borde för en insatt inte tagit mer än högst en minut. Så enkelt var det, när allt kom omkring! Jag är mycket stolt över mig själv och var tvungen att berätta om mitt genombrott för mig bror. hihi!! SÅ ahnn slapp hjälpa lilla-syster.. :)
För övrigt så känns det som att livet börjar bli verklighet nu. Inte bara för att jag lyckas lösa problem på egen hand, men frågor som relateras till livets essentialiteter, så som jobb och bostad börjar smyga sig in på livet.
I förra vekcan var vi och talade med SBAB om möjligheterna till att få lån för att köpa bostaden vi bor i som är mitt uppe i en ombildning från hyresrätt till bostadsrätt. Det lät positivt och även möjligt att båda kan stå på lånet, även om jag som student i princip deklarerar noll kronor i inkomst. Läskigt att ge sig in i den världen. Jag vet i princip nada om lån och sånt som man bör tänka på i ett köp av bostadsrätt. Det är också knepigt att läsa sig till detta, eftersom jag har upptäckt att sånt som gäller i vanliga köp av bostadsrätt kan skilja lite sig när det kommer till ombildningar. Men det där löser sig säkert. Trist bara att jag hörde på nyheterna att just SBAB höjde räntan på tremånaders rörliga lån idag... Inte för att det är klart att vi ska låna hos SBAB. Vi ska naturlitvis kolla med andra banker, men jag har svårt att tro att någon kan slå SBAB och vad de kan erbjuda i dagsläget. Men man vet ju aldrig!
Vad gäller jobb, så har jag lite smått börjat se mig omkring vad det finns för alternativ för en antropolog på arbetsmarkanden. Än har jag inte kommit fram till något och utsikterna ser inte helt ljusa ut. Men jag vill inte påstå att jag är förvånad. Men jag vet att de finns. Jag känner i alla fall en person som lyckats! Fårgan är bara var jobben finns. I princip inga av de jobbsökarsajter som finns, annoserar sådana jobb. Så vad jag börjat fundera på är om jag borde börja söka jobb redan idag? För även om jag inte är klar med min master än och har examensbeviset i min hand har jag ju ändå redan tagit ut min fil. kand. sen tidigare... Jaa, vad göra... ?
Allt som allt känns det lite läsigt och skrämmande att nämra sig verkligheten och lämna universitetet. Men precis som jag lyckades lösa det problem jag hade med datorn på egen hand är jag säker på att jag kommer lista ut hur jag ska ta mig fram i verkligheten. Även om det just nu känns som en stor, främmande coh till och med skrämmande värld, som jag har svårt att se hur jag ska ta mig an.
Reflektioner över studietiden
Insikten om att studierna snart är slut börjar krypa sig på. Kankse vill jag lite motvilligt inte att de ska ta slut. Jag kanske känner mig rädd för att jag inte tagit vara på de härliga år som mina studier vid universitetet ska ha inneburit. När jag tänker efter har jag trots allt intressant och spännande jag läst, varit en ganska ensam student. Jag har någonstans skyllt det på att jag läser vid ett universitetet som inte har ett särskilt aktivt studentliv, och där studenterna inte bryr sig om att lära känna sina kurskamrater eftersom de redan har ett tillfredsställande socialt liv. De flesta ger intrycket av det i alla fall. Det är nog så för många.. Ofta har jag fått höra att Stockholms universitet är ett universitet för stockholmare, d.v.s. att det är huvudsakligen stockholmare som läser där, vilket skulle kunna förklara saken. Men jag tror inte längre att det är hela sanningen. Om än det kan ligga något i det.
När jag började vid universitetet var det så tydligt att alla kurskamrater sprang från föreläsningarna, ivriga om att bege sig iväg någon annanstans. Det fanns inget intresse av att lära känna den som satt bredvid en på själva föreläsningen. Jag tyckte så klart att det var lite tråkigt att det var på det sättet, och eftersom jag är en perosn som gör allt jag kan för att smälta in och bete mig "rätt" så gjorde jag ganska snart samma sak. Jag skyndsae ifrån föreläsningarna eftersom jsg upplevde att jag ändå inte hade något socialt umgänge att hämta där.
Det är nog mer mina egna föreställningar om att det var så som jag nu beskrivit det som fick min upplevelse av Stockholms universitet att också bli sådan. För jag har upptäckt att kurskamrater visst kan och är intresserade av varandra och träffas utanför föreläsningarna. Eller är det bara så att det har föändrats under mina år på universitetet och det numer är mer socialt? Jag vet i alla fall att det har varit och är mer socialt vid andra institutioner än den jag läst vid. Ganska lustig paradox ändå, att de som är intresserade av människan som social och kulturell varesle inte själva tycks bete sig som sådana...
Nåja, det är mycket jag själv som fått min tid vid universitetet att framstå som en ensam sådan. Men det beror inte bara på att jag nu tvingats ifrågasätta mig själv som någon vidare social människa, utan för att jag också hamnat med människor som jag inte tycks dela särskilt mycket med rent privat då vi tycks ha befunnit oss på så skilda ställen i livet.
Även om det också kan tyckas som att jag läst vid universitetet relativt kontinuerligt så har det ofta hänt att jag efter avslutade kurs hamnar bland helt nya människor. Att försöka etablera relationer med människor man bara träffar två gånger i veckan under fyra veckors tid är inte helt lätt. Det känns knappt värt det. Så har jag nog resonerat. Min medfödda blyghet sätter också hinder för detta, då jag, i alla fall tidigt under studierna, sällan tordes öppna munnen och dela med mig av mian tankar och funderingar på något aktuellt diskussionsämne vid alla otaliga seminarium.
Apropå den där blygheten... Den är ju något jag jobbat på sedan barnsben. Den har också förflyttat sig längre bak i medvetandet med tiden. Den är inte lika uppenbar och synlig längre. Men fortfarande så.... med den tror jag följer en rädsla för att begå fel av olika slag och att vilja göra "rätt" som jag nämnt ovan. Genom att hålla mig i skymundan så undgår jag risker med att begå fel. Fel som andra kan påpeka, och jag därefter skulle ta personligt och bryta ihop utav. En strategi har varit, och är nog fortfarande, att inte bli särskilt personlig utav mig tror jag. Däremot är jag duktig på att vara trevlig och glad, snäll och allt det där. Jag är duktig på att göra mig själv omtyckt. Men samtidigt så går jag lätt obemärkt förbi. Idag kan jag störa mig själv något otroligt på dessa karaktärsdrag som jag själv odlat.
Genom mina studier har jag dock upplevt en viss förändring. När jag började studera var jag som sagt rädd för att göra fel och yttra mig. Dåliga, eller nej, sämre resultat på tentor kunde verkligen förstöra flera dagar för mig och jag kunde gråta hejdlöst över fel jag begått. Jag skömdes. Dumt, kan tyckas, eftersom jag ändå klarat tentan. Det har tagit lång tid för mig att lyckas distansera mig personligen från det jag skriver på tentor eller säger på seminarium. Även om jag vet att det är det jag säger eller sättet att resonera på, även i skrift, inte alls har att göra med mig som person så har inte upplevelsen, eller känslan för att det är sant infunnit sig. Inte förrän på senare tid.
Nu har jag allt mer börjat upptäcka att mina tankar och det jag sedan säger och skriver inte alls är helt uppåt väggarna fel. Någonstans har ett självförtroende vuxit sig starkare. Eller snarare kanske självkänslan. varför inte både ock? Mycket är att tack för mina senaste ett och ett halvt år då jag började på detta masterprogram. Då hamnade jag ju återigen bland ett nytt gäng männiksor. Åter igen bland personer som befann sig på helt andra platser i livet. Jag var och är helt klart den yngsta av oss alla. Vid ett flertal tillfällen kunde jag nämne till några av mina klasskamrater hur avundsam jag kunde vara för att de tycktes ha kommit mycket längre än mig. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte, men de var alla så duktiga på att göra sig hörda, och tycktes inte ha några större bekymmer. Det var glädjande att vid ett tillfälle få höra av en kurskamrat att hon kunde känna så för mig, då jag var så ung fortfarande och hade så mycket tid på mig att finna en väg i livet. Hon kunde snarare känna sig stressad över att inte än ha den klar för sig och ha börjat plugga (igen).
Över tid har min kurskamrater, eller mina masterkamrater, hjälpt mig oerhört. Över tid har jag märkt hur de rådfrågar mig om saker, och tycker att mina tankar och funderingar är bra och värdefulla. Samtidigt ger de goda råd och tips som de själv kommer att tänka på som hjälper mig. Det utbyte jag upplevt har verkligen pushat mig framåt och jag känner verkligen att jag har utvecklats under min masters-tid. Jag hoppas att det inte är en falsk föreställning. För det har gett mig självförtroende för att jag ska klara min uppsats.
Det är lite tråkigt att jag inte läser fler kurser med dem längre. För det finns inga fler kurser att läsa längre. Det är bara skrivandet kvar. Dessutom befinner vi oss alla på olika institutioner nu och jag befinner mig åter igen bland nya männiksor som jag knappt känner... Det sura här är ju att de flesta studiekamrater jag träffar nu har följts åt sedan förra hösten, medans jag gjort annat. De har verkligen fått tillfälle att lära känna varandra, vilket märks tydligt. Det är inte lätt att vara "ny" i sådana sammanhang.
Men jag orkar inte bry mig längre i det. Så som jag började mina universitetsstudier, som en ensam student kommer jag att avvsluta dem. Utan nya vänner och sociala kontakter värdefulla för framtiden. Myten eller steriotypen av ett typiskt studentliv är något jag på inga sätt levt upp till. Å det kan jag uppleva som en av förlusterna. Eller inte som en förlust, utan det känns bara trist att det aldrig hänt. Det känns som att jag försummat den delen av att vara student.
Men jag vet inte om jag skulle kunna ha gjort det på ett annat sätt. Jag är jag. fortfarande... Men med lite större självförtroende och självkänsla för det jag gör och vem jag är. Jag vet och känner också att det finns en skillnad dem emellan. För nu för tiden kan jag bli besviken om kritiska kommentarer på vad skulle gjort bättre eller funderat på i till exempel mina texter (hemtentor, inlämningsuppgifter etc.) uteblir och det är idel positiva kommentarer. Vilket i och för sig också är roligt i stället för idel negativ kritik.
Det känns extra skönt att jag känner så här just idag.. Det ger extra motivation inför denna avslutande tenta. Så dags att ägna sig åt den nu och få den klar.
Tjing allesammans!
Ett decennium senare
Nytt år har det hunnit bli också. Det känns väldigt ovant. När jag ska skriva 2010 så vill jag fortfarande knappra in två nollor innan en slutsiffra skall klämmas dit. Men jag har snart vant mig. Jag tänkte inte bjuda på en årskrönika över 2009. Intresserade får väl helt enkelt läsa sig igenom 2009 års blogginlägg. Jag tycker att år 2010 känns desto mer intressant att spekulera över samt att reflektera över det decennium som passerat.. Med skräckblandad förtjusning...
Jag minns när det var dags att fira in år 2000 så väl. Familjen hade några dagar innan alldelens precis återvänt från en sista resa till Laos. Jag minns att det var ganska kallt där då, ovanligt nog. Nåja. Samma dag som vi kom hem kommer jag att minnas väl. Eller, ja, försöker att minnas dagen väl, eftersom den har kommit bli så betydelsefull för mig. Jag frågar ut min pappa med jämna mellanrum om den dagen..
Datumet var då den 30:e december, och på väg hem från Luleå får pappa ett samtal. Farmor och farfar vill komma och hälsa på. Farafar säger att han vill hinna ses. Hinna ses? Pappa säger att han blir hemma ett tag nu, så han hinner säkert träffa både framor och farfar. Varför ska de stressa och hälsa på samma dag vi kommer hem? Nåja, sagt och gjort. Jag minns inte hemkomsten. Bara att farmor och farfar helt plötsligt befinner sig hos oss. Farafar är lite kraxig och vi underar hur det är med honom. Men det känns inte som något allvarligt, å farfar själv, ja han påstår att allt är bra. Morgonen efter är farfar död. Han är borta. Han dog på natten/morgonen den 31:a december 1999. Firandet av år 2000 blev med andra ord inte särskilt mycket till firande. Men alla bitar föll på något sätt på plats. Han sa hinna ses... Sen hade han ofta sagt, om jag inte minns fel, att 2000-talet inte var något för honom att uppleva. Jag är dock en person som har lite svårt att ta emot dödsbud. jag kör på som vanligt. Jag minns hur jag den dagen krp längs den långa ismuren de byggt på talvatis och tände marscaller inför kvällens evanemang. jag fick gratis inträde för arbetet. Höjdpunkten för kvällen var att lyssna till Lagoona som spelade, då särskilt min kusin som trots allt ställde sig där och spelade. För farfar (hans morfar). Det var rörande. Ja, det är det fortfaradne när jag tänker tillbaka. Jag får svårt att hålla tillbaka tårar där jag sitter nu.
Nåja, jag kom att sörja farfar på mitt eget sätt. Jag skrev en dagbok till honom minns jag, där jag lovade att jag skulle göra honom stolt i mitt liv. Under en tid bar jag hans gamla avlagda jacka, som så klart var väldigt mycket för stor, och inte trendig på något sätt. Men det var farfars. Ibland tänker jag tillbaka på min farfar och undar hur det skulle vara om han fortfaradne var vid liv. Jag hoppas och tror att han skulle vara stolt över mig som hans barnbarn och så långt som jag kommit i livet. jag tänker då framför allt på min stundade examen...
Det var inget vidare sätt att börja decenniet kanske. Tråkigt nog följdes det snart av fler dödsfall och när faster dog var det minst lika svårt att tro på. Jag hade fått höra att hon var dålig, men jag förstod nog inte allvaret. Jag var hela tiden fullt övertygad om att hon snart skulle må bättre. Man måste hoppas, har jag för mig att jag vräkte ur mig någon gång. Så när jag fick beskedet så blev det en chock. Jag skulle dricka klart mitt te hos grannen och umgås klart innan jag ville ta in det som hänt. Och det gjorde jag.
På ett personligt plan så har tvåtusentalets första decennium varit omvälvande. Det finns löften jag inte hållit och oväntade vändningar. Ett löfte var att återvända till Laos inom tio år efter att vi flyttade hem till Sverige. Det hände aldrig. En oväntad vändning var min flytt till Stockholm. Ödet ville att jag skulle hit, även om jag minst trodde på det. jag hittade min väg i livet här, genom mina studier. Å jag har i skrivande stund studerat i fem hela år, huvudsakligen socialantropologi.
År 2010 firades in bättre. På plats här i Stockholm var vi ett trevligt gäng som åt god mat och drack smaskiga drinkar på Debaser medis, samt dansade och sjöng med till Fibes oh Fibes på scen också. Det var lyckat.
Vad som gäller för 2010 återstår att se. Tråkigt nog började det med ett sorgebesked liksom detta årtusondets första decennium. Noy, den skotska terrier mamma skaffade efter att vi återvänt från Laos fick hastigt sluta sina dagar, då hon det upptäcktes att hon hade cancer. Det känns inte alls kul. Men det gläder mig åtminstone att hon hade en lyckig sista tid i livet.
Jag har ändå några spännande saker att se fram emot på detta första år på detta nya decennium. Framför mig ligger förhoppningsvis att få köpa lägenheten jag och sambon bor i just nu. Efter det väntar att ta min examen som socialantropolog i vår. Även sambon ska avlägga sin examen är det tänkt. Men medans jag blir master blir han doktor. Dessutom fyller pappa 50, vilket så klart måste firas. Sedan väntar några stora frågetecken. Ska jag och sambon ta steget och bege oss utomlands och bosätta oss ett tag? Eller ska vi bo kvar? Ska vi skaffa vårt efterlängtade husdjur, en katt, vilket vi länge funderat på? Vad ska jag sysselsätta mig med efter studierna? Sedan fyller jag ju 25 också!
Det är mycket att begrunda och se fram emot. Men skräckblandad förtjusning som sagt. Det kan gå åt vilket håll som helst! Men jag tror att det kommer att bli ett spännande år och ett händelserikt decennium. Jag ser fram emot det! I'm livin' it!