Bytt upp mig, eller?
Så nu i några dagar har jag faktiskt sett dem hålla till i universitetets korridorer. Men skräcken över vad de kan få en att göra av ren impuls har gjort att jag hastigt passerat dem och hört deras ropande efter en försvinna i myllret bland alla andra människor.
Jag bestämde mig dock för att ge dem en chans idag. Jag har annars svårt att se när jag ska ta ansvaret och faktiskt göra något åt min telefonsituation. Jag märsker hur jag går länge och bara begrundar vad som är bästa lösningen. Ett tag funderade jag på att behålla kontantkortat. Det kankse inte var så dåligt, när allt kommer omkring?
Det visar sig att de säljer, (ja för de är säljare, eller hur?) Tele2. De har ett speciellt abonnemangs-rebjudande för studenter. Faktum är att jag kollat upp just det här abonnemanget och övervägt det. Men min önskan om att ha en operatör med nät i Jokkmokk är vad som satt mest krokben för mig.
Jag tänker ändå att det är lite dumt att begränsa mitt urval till något som sällan är vardag för mig. Jag bor och vistas faktiskt här nere i Stockholm som mest.
Jag tog tillfället i akt att vara en riktigt jobbig kund. Jag tog tid på mig, ställde tusen frågor. Vissa med halvklara svar viserligen. Men jag oroade mig inte avsevärt ändå. Jag hade kollat upp abonnemanget tidigare, och jag har vänner som har precis detta abonnemang och tyckar att det fungerar super. Säljaren förstod nog att jag var såld redan. Men likväl, så ville jag vara lite jobbig. Det är kul att retas lite!
Så nu ahr jag alltså tecknat ett abonnemang! Jag av alla, va?! Tänka sig.
Det heter Tele2 Kompis Student. Månadsavgiften ligger på 19 kr, och bindningstiden är 12 månader. Kostnaden är 0 kr/ minut till Tele2 och Comviq. 3000 fria sms/månad. Samtal till övriga mobilnät och fasta nätet är 0,69 kr/minut. Öppningsavgift per samtal är 0,79 öre.
Jag hoppas att detta ska fungera super för mig. Det finns även en gnutta förhoppning att abonnemanget kan fungera i norrland då Telias 3G-nät går i Tele2s 3G-nät. Tydligen har jag en 3G-telefon, vilken automatiskt kan ställa om sig efter det nät som finns tillgängligt. Men vi får väl se! Jag har inga större förhoppningar på den fronten. Det vore bara extra positivt om det mot all förmodan skulle funka.
Mitt telfonnummer tar jag med mig, så det är inget sådant som någon behöver oroa sig över. Nu får jag vänta ca två veckor innan bytet träder i kraft. Jag håller tummarna för att allt kommer funka smidigt då!
Raynauds
För det har kommit till min kännedom att jag faktiskt inte har en helt frisk kropp. Jag har något som heter Raynauds sjukdom/fenomen/syndrom. Det tycks som att benämningarna går isär. Jag minns inte när jag för första gången fick mina besvär som är typiska för Reynauds. Klart är att jag haft det något år i alla fall.
Vad det innebär är att man anfallsvis kan drabbas av vita fingertoppar. Men även tår, näsa och öron kan drabbas. Det är en följd utav en slags kramp i fingrarnas blodkärl. Blodkärlen till huden blir kortvarigt sammandragna och hindrar blodet att nå huden. Den syrebrist detta innebär för huden gör att den blir vit och sedan blå. När kärlen slappnar av igen och blodcirkulationen kommer igång så blir huden röd igen. De vita fingrarna innebär en domingskänsla medans det när huden återfår färgen kan kännas varmt. Anfallen uppkomer ofta i samband med kyla eftersom man då förorar värme i kroppen snabbt. För att minska risken för att kroppen ska kylas ner så minskar normalt blodflödet i kärlen. Men man vet inte varför människor med Raynauds överreagerar så att dessa symtpom med t.ex. vita fingrar visar sig.
För mig så yttrar sig mina besvär och symptom särskilt under denna tid på året. Det är nu kallare och blötare sam blåsigare ute, vilket alla är faktorer till att anfallen kan ske. Vid lägre temperatur är det inte säkert att symptomen visar sig, läste jag någonstans. Vad som är mest besvärande är att det är så obehagligt. Jag tappar tillfälligt känseln i mina fingrar och tår när jag t.ex. är utomhus. Det där med att de blir blå känner jag inte igen. Men jag brukar så fort jag kommer hem och fått ett "anfall" (som det så fint heter) alltid skälja händerna under varmt vatten för att känseln och färgen på fingrarna ska komma tillbaka så snabbt som möjligt. Ibland har jag känningar även inomhus och då särskilt om fötterna, som lätt blir kalla. Jag önskar jag hade golvvärme!
Man vet vad som egentligen orsakar Raynauds. Men det finns en ärtlig faktor vad man vet. (Vem är skyldig? hihi) Stress kan visserligen vara en faktor, å om mina besvär blir större så får jag nog ta och betänka det.Vad man kan göra själv är att se till att inte röka eftersom det har en negativ effekt på kärlen. Men eftersom jag inte gör det, så är det inget som jag behöver betänka. Även koffein är bra att undvika. För att undvika att anfallen kommer ska man klä sig varmt, speciellt runt handleder och fotleder. Men allra helst ska man undvika kyla. Men hur lätt är det i detta land? Jag kankse borde överväga att flytta utomlands till ett varmare land av medicinska skäl? ;) Sedan har vi generalreceptet mot det mesta: motion rekommenderas. Har man allvarliga besvär finns det medicin som kan hjälpa.
Inte för att skrämmas nu men, det rekommenderas att man inte bär ringar. I värsta fall kan detta innebära att man blir tvungen att amputera då s.k. venöst gangrän kan uppstå. Dena medicinska terminologin är för mig obegriplig. Kollade upp det och kom fram till följande. Ordet venöst kommer av ordet ven, och borde rimligen betyda något som sker i själva venen som vanligtvis förser fingrarna med blod. Detta något som sker är alltså gengrän. Gengrän är ett annat ord för kallbrand och syftar alltså vänadsdöd. Med andra ord så riskerar man att ett finger som pryds med en ring riskerar att dö på grund av syrebrist som ringen orsakar. Jag gissar (för jag är ju ingen läkare) att detta kan ske då fingret sväller när det väl blir varmt igen och ringen på så vis stryper blodtillförseln helt till fingret så det inte får en möjlighet att återhämta sig från ett anfall.
Det är ganska vanligt att ha Raynauds, främst bland kvinnor där det uppsakttningsvis är ca 20% som drabbas. Det gäller då ofta kvinnor i tonåren eller i fertil ålder. Så, det är kankse inte så konstigt att jag har Raynauds då. Sen har jag väl när allt kommer omkring en bra kropp ändå... Eftersom jag inte har så allvarliga besvär. Det finns som kankse ni kankse förstår de som blir tvugna att äta medicin.
Det finns dessutom två former av Raynauds. Det jag beskrivit här är vad som kallas primär Raynauds. Den andra, sekundära Raynuads tänker jag inte skriva om här. Bara googla om du är intresserad!
Kräsen?
Jag har ett tag nu funderat på att skrota mitt Halebop kontantkort till nåogt annat. Jag gillar inte deras nya kontantkort, med en prislista som gäller i 30 dagar sedan man fyllde på kortet och en bas-prislista som gäller efter dessa 30 dagar. Varför behöll jag inte det "gamla" kontantkortet? Nåväl... Det nuvanrande kontantkortet funkar inte för mig. Jag dras mest som alltid med deras bas-prislista, som innebär desto högre priser på allt. Samtal kostar 1,99 kr/minut till alla, med en öppningsgift på ytterligare 99 öre. Sms 69 öre/st, mms 1,99 kr/st. För att ha bra pris på det mesta krävs det att ladda telefonen med 300 kr. Men då gäller detta som sagt bara i 30 dagar. För någon som jag, som ringer för kanske 50 kr/månaden så förstår man ganska snart vad dåligt Halebops nuvarande kontantkort är för mig.
Det är svårt. För jag har alltid haft en liten förkärlek till kontantkort. Jag gillar idén eller tnaken på att betala i förväg det man ska ringa för. Det finns inte en chans att man kan spendera mer pengar en månad än vad man faktiskt har råd med då. Därför har jag alltid varit lite skeptisk mot abonnemang. Men nu känns det som att jag är tvungen att överväga detta...
Jag tycker detta är jättesvårt! Verkligen jättesvårt!! Helst av allt vill jag ju ha en operatör vilken har nät i norrland. Det begränsar mig något oerhört. För vad finns det för val? Telias nät fungerar bäst. Då har jag alltså Telia och Halebop att välja bland. Det kan låta tokigt att jag känner mig tvungen att välja bort nät som inte fungerar i Norrland, när jag egentligen bor nere i Stockholm. Jag är inte i norrland så ofta. Men när jag väl är det, så vill jag kunna nyttja min mobil, så enkelt är det! Hur kul är det att vara hemma på julafton och inte kunna ringa sin käresta eller andra vänner? Nej, jag måate ha något som funkar i norrland. En egen telefon är inte mindre viktig för att jag befinner mig där, så det så.
Sedan kommer vi då till mina mobilvanor. Jag har inte särskilt många eller stora sådana. Som sagt ringer jag för kanske 50 kr i månaden. Då blir faktiskt ett abonnemang med en månadskostnad på låt säga 49 kr väldigt dyrt. För då har jag inte fått ringa än för ett enda öre och är redan uppe i den kostnad jag brukar ringa för per månad. De abonnemang som har lägre månadskostnader innebär automatisk en bindingstid på låt säga 24 månader. 24 månader!! Aldrig att jag skulle binda upp mig så länge!! Jag vet ju inte vart jag befinner mig om två år. Helst ingen bindningstid alls! Men om det är ett nödvändigt ont så får det högst vara i 12 månader.
Ja, jag vet helt enkelt inte hur eller vad jag ska göra. Kontantkort eller abonnemang? I så fall vilket? Abonnemang har ju fördelen också att det går att nyttja utomlnads. Det funkar inte med mitt kontantkort tyvärr. Däremot så känns det svårare att kontrollera sina kostnader med ett abonnemang. Men vad vet jag egentligen, jag har aldrig haft något? Men det är helt enkelt så att jag föredrar att betala innan jag nyttjar saker.
Jaa... vi får se vart detta slutar. Jag hoppas finna en bra lösning på mitt problem. Men hur troligt är det? Jag måste vara en helt omöjlig mobilkund. Eller? Vem har det bästa erbjudandet för mig?
Drömhuset
Jag är sådan person som ofta hamnar inne i oika "perioder" där vissa saker får helt knasigt mycket utrymme i livet. Det behöver inte nödvändigtvis vara en dålig period, men inte heller bra. Men just nu har jag en ganska rolig period. En period som jag inte riktigt vet vart den fått sitt syre ifrån, men ändå..
Jag är ju lite av en drömmare, kan jag själv tycka. Jag kan ägna timtal åt att drömma och fantisera om diverse olika saker. Just denna epriod jag har nu är mycket förknippad med dörmmar och fantasier. Som jag odlar.. Kankse för framtiden? Vem vet?
Ja, vad det handlar om är i allaf all att jag klickar omkring på alla möjliga hustillverkar och kollar hus. Jag har fått för mig att jag ska försöka hitta mitt drömhus. I relativt färdig förpackning, så att det på något sätt skulle kunna realiseras. I drömmarna då kanske? Men hur som helst. Efter att ha kollat på otaliga planlösningar av hus har jag kommit fram till en sak. Jag är kräsen. Det finns en hel del saker som jag ställer som krav eller önskmål på mitt drömhus.
Vad jag vet är att jag vill ha minst tre sovrum. Eventuellt ett fjärde rum, som kan användas som arbetesrum. I alla fall ett av somrummen har jag väldigt höga krav på. Nämligen master bed-room. Det ska finnas plats för en stor och rymlig säng. Det ska dessutom finnas en walk-in-closet som är rymlig. Det är ett extra plus om det är ett privat badrum till rummet. Ett extra plus är ju om det finns balkong till rummet också, men det är inte lika viktigt. Någonstans så föreställer jag mig att alla sovrum befinner sig på en andra våning. Där ska även de två andra somvrummen finnas, som jag ju föreställer mig att mina två barn ska ha varsitt utav. Det är viktigt att de är relativt lika till storlek. Men de behöver varken ha walk-in-closets eller privata badrum. Däremot skall övervåningen ha ett allmänt badrum, samt ett allrum med möjlighet att möblera. Det ska fungera som ett slags vardagsrum, mycket för barnens skull.
Vad gäller nedervåning så.. ja vart ska jag börja? det ska i alla fall bara finnas en huvudentré. Det ska vara solklart vart man går in i huset. Jag gillar inte riktigt hus vilka har en groventre, där man direkt hamnar i tvättstugan eller liknande. Hur välkomnande är det? Nej, bort med det! Hallen ska vara rymlig. Den ska hysa en ordentlig garderob där både kläder och skor kan hängas och läggas in. Det ska vara en garderob med skjutdörrar, gärna inbyggd. Det skall även finnas plats för en bänk eller annan sittplats samt en helkroppsspegel.
Vad som defintivt inte får finnas i hallen är trappan. Jag vill att trappan till övervåningen ska kännas som en del av huset, och inte befinna sig i det utrymme där man går ut och in i huset.
Köket skall var stort och rymligt. Det får definitivt inte vara designat som ett L i ett rum där det är tänkt att kökbord också skall rymmas. Detta klassiska kök/matplats är jag inte alls intresserad av. Köket måste ha gott om arbetsytor och vara välplanerat. Jag ser gärna att diskhon är placerad under ett fönster. Köket får gärna innebära en köksö vid vilken spisen är integrerad. Jag ser gärna att viktvarorna är just det, vita. Jag vill gärna ha en kombinerad kyl/frys. Dvs som ett stort skåp med en smal frys till vänster och en rymlig kyl till höger. Allt i ett. Köksön får förresten fungera lite som en bar. Eller inte bar i bemärkelsen bar, utan ni vet sådär så folk kan sitta och vara sociala med kocken (läs jag) i köket eller ät asin frukost där. Om köket är konstruerat så här så faller det sig ganska naturligt att matsalsdelen hamnar för sig mitt emot köket. Det ska vara en stor och rymlig matsalsdel, med ett stort bord, med plats för många gäster. Denna matsalsdel får gärna ha gott om fönster, gärna golv till tak i princip, med utgång till en atlan.. mm, nångting sånt. Sen får denna matsalsdel gärna avskärmas med ett har snygga galasdörrar in mot vardagsrummet..
Vardagsrummet, ja. Det ska vara relativt lättmöblerat, men det behöver inte nödvändigtvis vara stort. Eller ja, det kankse krävs lite utrymme för min dröm. Men inte allt för mycket tror jag. Nåja. Det ska hysa bra med sittplatser. Att socialisera ska vara huvudfuknktionen här. Elektriska prylar skall skymmas eller döljas i möbler. Sedan vill jag så kalrt ha kamin. Den ska vara ett center of attention. Man ska kunna sitta i en mysig fåtölje eller liknande framför den och mys med en trevlig bok. Jag ser gärna att mitt vardagsrum hyser en bar. Den behöver inte alls vara stor. Men jag vill ha en. Dessutom vill jag ha utgång till altan även här.
Ja, så klart ska entréplanet hysa ett allmänt badrum, eller närmsare bestämt en toalett. Men allra viktigast är att jag får en relaxavdelning, som hyser både bubbelbadkar och bastu.
Sen ska jag ju så klart ha en rymlig och välplanerad tvättstuga. I den får det gärna finnas flera garderober, med plats för alla sängkläder, handdukar m.m. Den får absolut inte ha sin dörr eller anslutning till köket! Det där extra sovrummet eller arbtesummet vet jag inte riktigt vart det ska finnas. Men det ska också hysas på nedervåningen. Vad som är viktigt med detta rum är att det inte "förstör" en vägg i låt säga vardagsrummet med en dörr som helt plötsligt dyker upp. Det förstår helhetsintrycket och gör det knepigt att möblera.
Planlösningen på nedervåningen ger en känsla av rymd, men ger ocksåe en hel del mysfaktor. Jag tilltalas av tanken attdelar mot övervåningen är öppen. Men jag tror inte att det kankse är så praktiskt, så det får jag nog välja bort.
Ja, en sak till jag tilltalas av är ett hus byggt i olika nivåer. Men det är kanske inte helt praktiskt om det finns små barn i huset.
Om det är nödvändigt med garage ska det var fristående. Det kan se så klumpigt ut med ett ihopbyggt garage. Dessutom så brukar det vanligtvis finnas en ingång till huset via garaget och det vill jag inte ha. Som sagt ridigare, en huvudingång! Vad som däremot får vara inbyggt med garaget är ett rymligt förråd.
Ja, de tär ungefär så här långt jag drömt och fantiserar. Sen ska vi inte ens börja att tala om trädgården! Den lämnar jag till en annan gång!
Böcker...
Bland annat har jag ju blivit en hejare på att läsa.. Alltså skönlitterrärt, eller romaner. Eller vad det nu heter? Ja i alla fall inte avhandlingar och annat studierelaterat. Jag har verkligen gillat att få läsa lite vanliga böcker. Det är avkopplande och skönt. Men jag har otroliga svårigheter att veta vad jag ska läsa. Av någon anledning så lockar inte svenska författare. Jag vet inte varför. Egentligen har jag ingen anledning att avfärda dem. De skriver säkert fantastiskt bra. Men jag är aldrig riktigt lockad. Kollar jag i bokhyllan så hittar jag bara en enda bok i genren som är skriven av en svensk. Det är för övrigt en gratisbok, så den skulle aldrig funntis i hyllan om jag inte fått den. Jag har aldrig läste den heller, och saknar helt ambitionen att göra det. Jag tycker det är svårt att välja böcker att läsa. När jag står i bokhandeln är jag där i närmare en timma(eller mer) och försöker välja rätt bok. Ofta slutar sådana besök att jag går därifrån less och tomhänt. Vad jag har märkt är att titlarna på böckera sällan tilltalar mig. Inget får mig att fastna eller bli lockad till läsning. När jag väl tar upp en bok och läser på baksidan, så är det ofta en dödsstöt. Det är alltid något som känns fel. Jag vet inte hur jag ska göra. Vad gör jag för fel?
Vad jag däremot fastar vid för böcker är kokböcker.. Jag har lockats allt mer av denna sektion i bokhandeln på senaste tiden. När det varit rea på böcker och jag hittat någon tilltalande kokbok då finns den snart i min bokhylla. Ja, jag tror faktiskt att jag har fler böcker relaterade till mat än vanliga romaner. Förstå vad glad jag blev när jag fick Gordon Ramsey's bok Frisk Aptit i födelsedagspresent! :) Den har redan fått inspirera till vad som serverats på köksbordet. Jag har numer en ny favorit till salladsdressing. Eller vinegrette heter det väl. Mmm, den är så god!
Vad gäller det här med läsa för övrigt. Ja, jag kan inte undgå det. Det får nu läggas på hyllan ett tag framöver. För nu tar just studie-läsnignen över ett tag framöver. För att hinna med det blir det nog ingen mer mysläsning. Men jag kankse kan glädjas åt att kokböckerna kan fortsätta ta sin givna plats i livet. Man behöver ju faktiskt äta! Så det kanske är en helt logisk förklaring till mina bok-problem...
Början på slutet eller slutet på början?
Ja, de tär ltie positivare nada som råder just nu i min värld. Visserligen är det tungt att fältarbeta. Det tar mycket tid och engagemang. Speciellt tankeverksamhet. Att man ska behöva tänka hela tiden! Just nu börjar jag ha så mycket "material" att jag dessutom känner mig helt kollrig i skallen. Jag har inte ordning på något. Vet inte vad jag frågat min kära informanter om eller inte frågat, eller vem jag frågat. Hmm. dags för att rensa i kaoset och få ordning på det innan några större pinsamheter infinner sig. Eller luckor i amterialet i slutändan för den delen också.
Nu ahr jag äntligen några personer för en smatalsgrupp. Det tog bara fem veckor att orda det. Bara!! Förstå! Nej det är inte alls som att jag känt att jag ska ge upp när jag har ca åtta veckor allt som allt att fixa detta på! Men jag har gett upp att försöka hålla mig inom tidsspannet. Saker drar ut på tiden så är det bara. Skynda långsamt, ja.. Hoppas jag hinner anornda en tre eller fyra gruppträffar åtminstone. Då kan jag varva ner efter det. :)
Min positiva anda till trots... Till veckan börjar en hejdundrandes kurs som kommer kräva ordentligt med engagemnag. Det kommer verkligen bli en tuff utmaning att hålla igång med den kursen och försöka genomföra fältarbetet också. Sen lär jag sitta med en mastodontuppgift till examinationen på kursen som börjar till veckan samt att avlägga en ordentlig rapport på fältarbetet SAMTIDIGT! Undrar om jag har tid med jul alls? För så klart ska allt var klart däromkring. Eller just efter jul... ARGH!! Jag lär nog behöva skrika ut min frustration framöver en hel del, om jag gissar rätt..
Så från och med nästa vecka har jag alltså inget liv. Dels på grund av fältarbetet och kursen. Men sen så är det dags att börja skriva också... Å det lär inte bli nådigt det heller. Jag hoppas på att återvända till livet i juni.
I morse spelades den här låten på radion. Tråkigt att kvalitén på klippet är lite sådär... Nu är det inte det som är det viktigta... Utan att jag kom att tänka på pappa.. Saknar honom....
Elvis IS alive!!!
Jag har just nu min mamma och syster Ida på besök här hemma hos mig. Så just nu är min lägenhet lika galen och tokig som det brukar vara när för många Forsgrens samlas på ett och samma ställe. Undar egentligen vad Lava, vår hund tänker om oss människor? Hoppas hon inte tror att alla är som oss!
Hur som... Kvällens 100-poängare går ändå till ett avsnitt America´s Got Talent som jsut avlsutades på tv. Det var en sändning från en uttagning i Chicago. Så då fick jag ju en uppfattning om vad det dräller för folk i krokarna som min käresta just nu vistas i. För att komma till saken. Vad som hände med oss i soffan var att hela kroppen uppfylldes av någon märklig känsla, som sällan skådats, sen Elvis. För saken var, att det just var Elvis. I alla fall... Elvis-konceptet med galna fans förstår jag nu mer....
Ut på scen klev en kille. Chamrig utan dess like. Mörk, sexig. Bara hans åsyn väckte något märkligt till liv. Åtminstone bland alla kvinnor. Vad som utspelades där i tv-rutan, på plats i Chicago var att alla på plats genast rusade upp ur platsen de satt och fullkomligt vrålade ut allt vad kroppen kände för stunden. Det var magiskt. Sen, när han började sjunga... Ja, då släppte allt lös. Ung som gammal shakeade loss som aldrig förr. Gamla för att de återupplevde Elvisanor från förr. Unga för att de fick en möjlighet att uppleva detta. Nej, inte vet jag. Men alla var som "on fire".
Sharon Osbornes kommetarer var så klockrena efteråt. Det är inte lika slagkraftigt att försöka beskriva detta i text. Det är bäst att se, lyssna, uppleva. Men jag kan i alla fall säga att vi skrattade som galna i soffan. Det var så klockrent allt hon sa, och allt vad den här killen var. Vi skrattade och vardagsrummet höll på att brinna upp på samma gång. Det var så overkligt. Som i en dröm. Men just då kändes det ganska övertygande att; Elvis IS alive! Även om inte i egen hög person, så var detta nog det närmsta jag sett och känt mig att uppleva honom som levande. Och det var heeeeeelt underbart! Just nu behöver jag något att svalka mig med. Det behöver vi alla här!! Oh, my!!
Härmapa
Hur bor du: I tvårummare på tolfte våningen=underbar utsikt!
Brukar du komma i tid: Ja, jo, oftast. På minuten.
Hur lång är du: 158 cm över havet!
Kan du laga mat: Jag tycker själv att jag är ganska duktig.
Vad jobbar du med/pluggar du: Studerar till masterexamen i socialantropologi
Vad har du på dig just nu: Pyjamaskläder i bomull
Har du någon fobi: Jag tror inte det... hmmm
Hade du en bra kväll igår: Jaa.
Vilket är ditt senaste inköp: Ett par nya löparskor och matvaror för middag.
Din favoritdryck på morgonen: Te
Var fick du dina senaste pengar ifrån: Csn
Har du sovit i din egen säng inatt: Ja
Vad hade du sönder senast: Ett ägg, tror jag.
Vem snackade du med senast: Tobias
Varm favoritdricka: Te
Favoritdricka när du är riktigt törstig: Vatten helt klart
När gjorde du senast något riktigt dumt: Vet inte
Saknar du någon just nu: Många. Mest Zachi just nu.
Vad ska man göra för att få dig irriterad: När det jag gjort inte duger, och jag antingen tvingas göra om, eller får se mitt arbete göras om..
Någon jag stör mig på: Ingen särskild.
Senaste person du kramade: Zachi
Senaste person du ringde: Mamma
Senaste person som ringde dig: Tobias
Vad drack du senast: Te
Vill du ha barn: Ja. Minst två.
Längtar du till din nästa födelsedag: Nej!
Har rakat dina ben någon gång: Ja.
Är du sugen på något nu: Att läsa lite och sen sova.
Hur många koppar kaffe dricker du en vanlig dag: Inga alls. men minst två kopapr te. Ofta tre eller fyra.
Använder du hudkräm: Ja, om jag har torr hud.
Attraheras du av män med skägg: Nog tror jag det finns en och annan som klär sig i det..
Micro-pop eller poppa själv: Inget av det. Gillar inte pop-corn.
Brukar du baka: Ja, ibland.
Är du nöjd med ditt liv som det är nu: Relativt.
Vilken låt lyssnade du senast på: Minns inte.
Har någon annan sovit i din säng inatt: Ja. Men inte kommande natt. :(
Vad tycker du är äckligt: Kan inte komma på nåt just nu.
Har du pengar på mobilen: Ja
Vilken svordom använder du mest? Ingen alls. Inte vad andra betraktar som svordom i alla fall.
Vilken tid är din väckarklocka inställd på? 9.30
Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden? Vara med på bilden.
Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa? De pengarna skulle jag avlägga till köp av lägenheten. Men annars skulle jag nog köpa en dyr Champange, och shoppa loss lite grann.
Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan? Ja, på sätt och vis.
När var senast någon stötte på dig? Nej.
Vad åt du till middag senast? Grytbitar av nöt med stekta gröna linser och haricot verts, samt grönsllad med senapsvinegrette.
Kan du vissla? Nej, det kan jag inte.
Tittade du på tecknat när du var liten? Ja, det gör jag fortfarande ibland! :)
Äger du några popband t-shirts? Nej.
När flög du senast? I augusti
Pratar du några andra språk? Engelska och extremt lite franska.
Har du gråtit offentligt? Ja, det har jag nog gjort.
Vill du just nu göra några tatueringar eller piercingar? Har redan piercade öron. Det räcker för mig. Tatueringar är inte min grej.
Vad har du med dig in på bion? Plockgodis, och eventuellt någon slags dricka.
Vad har du för väder? Småkallt och blåsigt.
När sov du senast på golvet? Ehm... ingen aning!
Gillar du din boendesituation? Ja någorlunda.
Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera? Sju-åtta-nio. Någonstans där.
Är dina dagar fullbokade och stressiga? Inte fullbokade direkt. Men ändå stressiga.
Hamnade du ofta i trubbel för att prata under lektionerna? Nej.
Hur gammal blir du nästa födelsedag? 25!! Tänka sig..
Tror du på liv på andra planeter? Ja!
Vad säger du till dig själv när allt känns svårt? Hur ska detta gå? Just nu i alla fall.
Skulle du någonsin hoppa fallskärm? Ja, säger jag, men vete tusan om jag skulle våga om det gällde på allvar.
Tycker du om att krama folk? Ja!
Äger du en digitalkamera? Ja.
Vilka kändisar har du blivit jämförd med? Charlotte Perelli!
Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men inte gör det? Ja, lite.
Får du dåligt samvete efter du ätit kött? Nej.
Är du mörkrädd? Ja!
Tre saker du alltid har med dig? Mobiltelefon, nycklar, plånbok.
Ensam
Nu är jag ensam. I morse åkte min älskling iväg på konferens. En konferens jag gärna följt med på för att få lite semester. Men jag har inte riktigt tid med semester än. Det blir först till jul då jag kan pusta ut. November lär nog bli en riktigt tuff månad för övrigt. Hur som helst. Konferens, ja. Destionationen är Chicago och flyget lyfte strax efter tio. Han blir bort tills nästa söndag. Det är långt dit.
Knasigt att jag känner mig så mycket mer ensam nu idag än vad jag t.ex. gjorde igår. Egentligen ser den här dagen ut precis som igår. För jag är vanligtvis ensam så här dags, medans älsklingen är på sitt jobb. Han kommer ofta hem ganska sent, vid sjutiden. Så fram tills dess borde jag inte känna mig mer ensam än vanligt. Men bara vetskapen om att han befinenr sig utom räckhåll kanske gör sitt för ensamhetskänslan.
Så vad ska jag hitta på nu då? Jag vet itne riktigt. På något sätt känns saker och ting lite småtrist just nu. Men jag hittar nog på nåt trevligt som får tiden att gå.
I kväll så beger sig ju både mamsen och Idan neråt landet. Lava ocskå så klart. De ska först till Sala för att para henne. Sen algom till jul kommer det förhoppningsliv vara fullt tjå hemma, med nya valpar. För omd et blir valpar, så föds de ganska precis kring jul. Å inte är det ju så att man brukar vara fullt upptagen med en massa annat runt jul, nej då! Får hoppas att Lava inte bestämmer sig för att valpa samma dag som jag å papsen kommer med flyget till Luleå. Men om det är så, så löser det sig nog. Får väl se, hur det blir.
Sen efter de spenderat några dagar i Sala så kommer de hit också. Så då är jag helt plötsligt inte ensam i några dagar. Det ser jag fram emot. Det är alltid tryggt och skönt att ha familjen nära.
Jag ska ändå försöka ta vara på mina dagar av ensamhet här och nu. Det är nyttigt att vara ensam, det är jag övertygad om. Men jag rädd att jag ska förvandlas till en säck orörlig potatis i soffan framför tvn. Men är det egentligen något fel med det? Det kan ju faktsikt vara ganska härligt. Annars så funderar jag på att kanske laga en lyxig middag till bara mig själv. Bada lite skumbad vore inte heller helt fel. Tänk... Med lite tända ljus och ett glas vin, samt lugnande musik. Mmmm.. låter inte hetl fel, eller hur?
Inte så illa ändå
Jag har ju verkligen kommig igång nu. Riktigt ordentligt. Det är mer än de flesta andra som ska skriva uppsats samtidigt som mig. Dessutom tycks flera lida av samma problem, nämligen att hitta ett fält, där det är möjligt att göra deltagande observation på. Det är alltid så skönt att upptäcka att man inte är ensam
Jag känner mig ganska klar med hur jag ska göra detta nu. På sätt och vis har jag hälften klart nu. Jag har som sagt kommit igång ordentligt. Särskilt med ena delen av mitt fältarbete. För visst tyckte min handledare att jag kunde kombinera min huvudsakliga idé med plan D. Perfekt! Dessutom känns det som att det börjar ljusna på fronten med min första idé. Saker tar bara lite tid, innan det börjar röra på sig. Så kanske, kanske kan jag förverkliga min första tanke. Vi får se. Men som sagt. Omd et itne blir så, är det itne hela världen. Inte så länge jag också arbetar med plan D.
Helt plötsligt har jag hur mcyket som helst att göra. Det känns som att dagarna inte riktigt räcker till. Känns skönt att märka att jag faktiskt gör något nu, och att det är ganska mycket faktiskt. Redan nu har jag säkert ca hundra sidor skriven text att arbeta med inför uppsatsen längre fram. Det låter mycket, jag vet. Mer ska det bli. Det finns mycket att säga om viktminskning och kroppen.
Jaja. För att inte minutrarna ska ticka iväg allt för mycket. Nu ska jag bege mig vidare till mitt fält och spendera någon timme där. Hoppas nu också att denna del av mitt fältarbete skall lossna. har definitivt inte spenderat tillräckligt med tid där. Men det ska det bli ändring på. Så då...
Förhoppningsvis ett slut på mitt klagande. För nu i alla fall. Får se hur det känns i morgon.. Haha!
Gladare
Nu ska jag krypa ner i soffan med en mysig nyinköpt bok. Myyys.
Dessutom.. I morgon kommer en viss Liv förmodligen ha en hel del träningsvärk efter de två timmar som spenderades på gymet idag. Vill jag vakna i morgon?
Käppar i hjulet
Jag har mer eller mindre gett upp. Å min hoppfullsamhet har körts rakt i botten. Min reservplan nummer D eller något sånt i ordningen nu tror jag därför inte heller på. Det kommer säkert bli katastrof det ocskå. Det känns inte lika klockrent, och det känns heller inte som att det faller samman klockrent med det jag vill göra. Men hur fan ska jag göra då? Jag vet inte.. Å det känns inte som att någon runt om mig är till någon som helst hjälp. Allt är bara kaos och katastof.
Igår hade jag ett litet möte med mina studiekamrater. Det gjorde mig muntrare för stunden. De tyckte också att det vore bäst om jag satte plan D i verket. Men jag drar mig från att göra det. Jag vill inte släppa detta. Åt helvete med humanistisk å samhällsvetenskaplig forskning! Det är fan i mig näst intill omöjligt. Det är så himla svårt att närma sig personer och be om deras medverkan. Det är nämligen det man måste göra. Man liksom ursäktar sig lite försiktigt, knackar någon på ryggen, yttrar sitt ärende och blir vänd ryggen till svars.
Jag hade aldrig nånsin kunnat föreställa mig att det skulle vara så svårt. Aldrig. För inte står det att läsa någonstans om detta i den kurslitteratur vi gått igenom under alla mina studieår. Hela den här processen med att komma igång, få tillåtelse, tillgång, medverkan, etc. den syns aldrig. Allt ser ut att ha gått så smidigt som helst. "Ja, så åkte jag till det och det stället, pratade med dem och de visade mig, delade med sig etc. Jaha? Verkligen?
Jag gissar att det nog är svårare att göra ett litet fältarbete som det jag ska göra nu. För det finns ingen tid. Jag har ingen möjlighet att vänta i flera veckor och se om saker löser sig med tiden. Nej, jag måste få omdelebar respons. Det får jag inte, har inte fått det. Jag har som sagt kämpat med detta i tre veckor nu, utan resultat. Det är oerhört frustrerande.
Det känns som att jag kämpar och kämpar, försöker driva saker framåt ständigt, men det där hjulet har till att börja med ett hemskt antal käppar i sig som andra välvilligt måste dra ut för mig. För jag kan inte dra ut dem själv. Jag kan bara ropa på hjälp. Men ingen kommer. Alla bara går förbi, ser åt ett anntat håll. Kanske ser någon på avstånd hur jag kämpar och vad jag söker för hjälp, men allt de kan göra är att ropa "Jag ser att du vill ha hjälp, men kankse någon där, närmare dig kan hjälpa dig". Men alla här, de som sagt, bara traskar förbi. De vill inte hjälpa, de vill inte se, höra. Trots att det lass jag vill få att börja rulla har allt med dem att göra.
Jag vill ge upp.
24
Födelsedagen var mycket trevlig i alla fall. Hade bjudit in till fest på kvällen, vilket blev en lyckad tillställning. Hade stått och slavat sedan jag steg upp på morgonen. Jag bakade bröd fyllt med mozzarella, oliver och basilika, gjorde blåbärs-cheesecake, fårostnachos, avocadokräm, dipp, gurk- och morotsstavar och bål, samt sydde klart kvällens utstyrsel och förberedde en skojsig lek för att nämna lite. Hade sett framför mig hur smidigt å lugnt allt detta skulle bli. Men så klart tar allt längre tid än man önsakar. Tror klockan var 19.30 då jag äntligen slog mig ner i soffan med ett glas mousserande med värkande fötter. Tur att besökarna ramlade in strax därefter, för annars hade jag med all säkerhet somnat! hihi..
Idag är jag förresten pigg igen. Relativt. Mitt ont i halsen har äntligen avlägsnat sig, om än näsan snorar nu. Men det är väl tider för detta nu, så jag får stå ut. Så farligt är det inte. Mina studier har dessvärre blivit lite lidande i veckan, eftersom orken har varit bortblåst. Jag har i stället lyckats läsa ut en helt vanlig bok! Oh! Jag är imponerad av mig själv. Glad att jag upptäckt nöjet med läsning. Den jag avklarat nu var David Baldaccis Kamelklubben. Rekommenderar den. Kunde knappt lägga ner den ju längre jag kom.
Nåja. Nu ska jag återvända till vekrligenheten. Ska slita mitt hår med fältarbetet som hnu är inne på sin tredje vecka utan några vidare framgångar. Hur skall detta gå?
Hur många bollar?
Igår var jag helt utpumpad, helt matt i kroppen. Redan lördags kända jag av det.. Halsen. Jaha, tänkte jag. Förkylning på gång. Underbart! Inte riktigt vad jag kännde att jag varken hade lust eller ork till. Men det är svårt att styra över det. Nåja. Det var i alla fall en lite annorlunda ont i halsen-känsla. Liksom som förstadiet till innna man får ont att svälja. Inge slem eller nåt. Kände mig allmänt... svullen. Som att luftröret hade krympt till mini, och att jag inte fick tillräckligt med syre, eftersom jag var så matt. Nåja. Igår kurerade jag mig så gott jag kunde. Låg i soffan, såg på tv och drack te med massor av honung, samt lät bafucin få halsen att domna bort. Jag höll iofs på att få spader av rastlöshet. Men samtidigt hade jag inte ork till något. Med samtidigt verkar det som att det funkade. För idag har det ont i halsen jag hade igår nästan helt försvunnit. Jag kan ana det där nånstans långt bak i svalget. Men kroppen är pigg och kry i alla fall. Det är mitt humör också. Relativt.
Det känns fortfarande väldigt segt med mitt fältarbete. Å jag vill kunna komma igång ordentligt. Har funderat i helgen på hur jag ska kunna göra för att nå framgångar. Det enda jag kunde komma på var att dryga ut det jag gör nu med att gå till ett gym och därigenom etablera kontakter. Det är lättare att stå öga mot öga med en person och få dem att förstå vad jag vill göra, inse betydelsen utav det och få dem att ställa upp. Och allt detta innan jag ens hunnit prata klart. Om jag skulle göra så, skulle jag nog slippa problemet med att fixa en grupp. För det skulle i så fall utgöra ett "riktigt", eller närmare bestämt, ett konkret fält. Samtidigt skulle det nog betyda en förskjutning i vilken typ av information jag skulle få tillgång till. Mitt intresseområde är ju kropp och viktminskning. Å inte alla som sysslar med viktminskning går på gym. Inte för att det är statistik som är av betydelse, men i alla fall. Jag är rädd att jag genom att gå till et gym mer skulle få höra prat om träning, vilket inte är mitt huvudintresse nu.
Jag har verkligen hoppats på de internetbaserade viktminskningssajterna. Att i alla fall några personer som nyttjar dessa skulle finna det intressant, spännande och kankse t.o.m. givande att sätta sig ner och prata med personer som sysslar med samma sak som en själv. Men ack så fel man kan ha. Jag känner mig lite frustrerad i vårt svenska sätt att hålla oss för oss själva så mycket vi bara kan.
Någonstans snart måste jag välja. Rent metodiskt sett är det enklast för mig att välje en plats. Jag kan inte ha hur många bollar i luften som helst. Det går bara inte. Hur länge har jag råd att hålla ut på en viktminskningssajt, utan framgång? Inte allt för länge. Samtidigt vill jag inte släppa det. För det känns verkligen som att det kan vara en givande plats. Men det är lätt att ha fel. Jag ska i alla fall kämpa på denna vecka. Men har jag inte nått framgång under denna vecka, så måsta jag allvarligt fundera ut något annat. Tillbaka på noll då igen, med andra ord. Helt plötsligt ser jag hur tidsplanen är helt massakerad. Jag kan vara glad om jag fixat detta till jul! Skit...
Nähä..
Visst är det bra att vi ska öva oss på att göra fältarbete. Det är något som tilltalar mig i grunden. Men när det kommer till kritan så.. Nej, det går bara inte. Jag vet inte hur jag ska gå tillväga. Jag känner mig arg på insititutionen, som vill att vi ska göra det här. Men egentligen är jag kanske arg på mig själv. Det känns som att jag inte kommer lyckas ta mig igenom det här. Jag vet inte hur många motgångar och problem jag ska kunna ta, innan jag får rullning på nånting. Just nu pallar jag inte mer.
Drömmar om gräset grönare.
Jag känner mig fortfarande liiiite frustrerad över mitt fältarbete. Även om jag på sätt och vis satt ignång, så känns det fortfarande som om det inte riktigt är i rullning. Det är iofs ingen ovanlig känsla har jag fått lära mig, när man väl sysslar med fältarbete, så jag borde inte oroa mig.
Men jag grubblar ändå över hur detta ska gå. Jag har ännu inte lyckats få kontakt med några personer i mitt fält. Inte lyckats nätverka framgångsrikt. Tänk om ingen vill? Tänk om mina anträngningar hittills varit onödiga och jag kunnat valt en helt annan ingång och därmed besparat mig själv en massa besvär? Jag är så rädd att jag inte ska lyckas få ut vad jag vill, att jag inte kommer lyckas genomföra ett lyckat fältarbete. Att det inte kan betraktas som ett fältarbete. Vilket slöseri i så fall. För jag vill kunna bära med mig det i framtiden. Veta att jag faktiskt gjort det, klarat det. Att jag kan betraktas som en fullvärdig antropolog. Jag måste gå igenom denna initiationsrit framgångsrikt. Jag önskar att jag kunde känna mig säker i mitt val av fält, att någon sorts ro skulle kunna infinna sig.
Men allra mest önskar jag att jag kunde känna lite mer ro för framtiden. Vad händer efter allt detta? När uppsatsen är klar? Vad gör jag då? Vad är mina chanser i denna finanskris? Vart tar jag vägen och vad kommer jag att göra?
Jag drömmer mig gärna bort när dessa tankar knackar på. Drömmer mig bort till ett annat liv. Ett liv då jag sysslar med något helt annat och väljer andra vägar i livet. Har vi inte alla hemliga drömmar om vad vi ska, skulle, vill eller ville bli och hålla på med? Tänk om jag i stället för antropolog skulle bli konstnär i stället, eller kanske roman-författare? Tankarna kan kittla mig. Till och med locka mig ibland.
Fantasierna känns så mycket mer tilltalande än ens eget liv, ens här och nu. Men då är det kanske bra att påminna sig om att den fantasin förmodligen skiljer sig avsevärt från verkligheten. För jag tror knappast att det är lättare att leva och försöka försörja sig som konstnär eller roman- författare än som antroplog. Men vad vet jag?
Jag får helt enkelt tålmodigt vänta och se, vad framtiden vill mig.. Och vad jag själv vill mig också, så klart.
Äntligen!
Två veckors panikstress är äntligen över. Nu kan jag pusta ut. Slappna av lite i vetskapen om att jag äntligen har ett fält. Så underbart skönt det känns!! Å det bästa av allt.. Jag har redan börjat!! Haha! Sug på den dumma värld som försöker lägga krokben för mig.
Tajmingen är perfekt. Som sagt. Jag har börjat idag, vilket betyder att jag kommer att bli klar med detta alldelens i början på november då min andra kurs startar. En liten överlappning på en vecka. Men det ska inte vara några problem. Åhh! Finns inte ord just nu som kan beskriva min lycka!!
Jag var så säker på att detta inte skulle vara möjligt heller. Jag hade redan gett upp. Men nån gång måste ju världen bli lite tillmötesgående. Å nu äntligen gav den med sig.
Frågan är hur långvarig den blir? Jag är fortfarande inte på det klara med en problemformulering och metodiska överväganden. Men det ljusnar. Resten av dagen blir att bekanta mig mer med fältet samt att försöka kolla upp litteratur på ämnesområdet så jag får en någorlunda överblick på ämnet i fråga.
Argh!! Jag vill skrika av lättnad!
Sängen
Jag testar nu en ny studieplats. Sängen. Vet inte hur det kommer att gå. Men här är mysigt och avslappnande. Inga störande moment som tv. Bara jag, datorn, täcken å kuddar, samt halva bokhyllan som jag kan sprida ut runt omkring mig. Det låter väl bra, eller? Får väl se!
Men jag tänkte också förskona er nu från mitt klagande med studierna hit å dit. Jag är ledsen för allt det. Men det är helt enkelt så att det tar upp det mesta av mina tankar. Det är dessutom otroligt stressande för mig att inte ha kommit igång. Något fruktansvärt stressande. Känner mig flera veckor efter. Inte bra.
Lite goda nyheter kan väl vara på sin plats då. Nu har vi äntligen fått veta vad lägenheten vår kommer att kosta. Å, så skönt! Läskigt att tänka att man ska köpa sig en lägenhet. Men härligt att verkligen ha sitt eget boende. Om det nu blir av. Det är med all säkerhet en god investering för framtiden. Men jag kan inte låta bli att grubbla lite oroligt kring det ändå. Jag vet ju inte mycket om hur det går till, det här med ombildning från hyresrätt till bostadsrätt. Å hur är det med lån? Jag kan nada på det området. Jag har försökt läsa mig till lite grann, men det känns inte som att det hjälper särskilt mycket. Jaja, det där löser sig säkert!!
Nej. Nu ska jag sätta igång med allvaret!
Någon?
Är i alla fall lite tacksam över att jag fått lite positiv respons från ansvarig på institutionen. Det är ett område som det finns mycket att göra inom. Så det borde vara möjligt att snickra ihop ett fält.
Men det är nu där som jag sitter fast. Än en gång. Jag undrar om jag bara har svårt att tänka utanför ramarna. Jag hoppas det, och att någonting skall ljusna i horisonten snart. För just när jag tror att det håller på att ljusna så blir det bäckmörkt igen.
Ingenting känns som att det går min väg. Allt hittills har i princip bara resulterat i "nej tack". Hur ska jag kunna göra fältarbete om ingen ger mig möjlighet, när ingen vågar öppna dörrarna? Hur gör alla andra? Det här känns omöjligt.
Jag önskar så klart nu att jag kunde göra nåt väldigt klassiskt. Dra iväg till en ö någonstans och sitta där i två månader. Bara finnas där, var med, bli en del av allt. Det känns så mycket enklare. Det är förmodligen inte det, men ändå. Det är så jobbigt i "vår moderna värld". Allt är en enda röra, allas liv är uppdelade i små fragment här, små fragment där. Det är bara inte möjligt att gå in i nåns liv här, följa dem i deras vardag och därigenom både kan höra vad människor säger att de gör och se vad de faktiskt gör inom ett speciellt område som man är ute efter att se närmare på. Eller går det?
Det finns så mycket jag tycker är spännande och intressant. Men jag lyckas inte hitta rätt former för att undersöka det på. Intervjuer är inte tillräckligt. Det måste vara nånting mer än så. Jag ska faktiskt fältarbeta i två månader. Det betyder iofs inte att jag måste befinna mig enbart på en plats, men det måste finnas någon form av kontinuitet och samband mellan de platser och de personer som blir inblandade. Hur skulle jag kunna göra det om jag t.ex. skulle vilja se närmare på:
Tonårsflickors (eller unga kvinnors) uppfattningar och förhållande till hormonella preventivmedel?
Inställningar i Sverige idag till manlig omskärelse?
Unga kvinnors berättande om sin och andras mat och kroppar?
Någon som kan komma på hur och var jag skulle kunna studera något av ovan nämnda? Någon?
Ändå så...
Jag kan ändå inte låta bli att få den där knuten i magen igen. Jag gissar att det här kommer gå i stöpet det med. Skulle åter igen inte förvåna mig. Ibland är det svårt att riktigt veta vad inom en som man ska lyssna till. Det känns som att inget riktigt faller på rätt plats. Inte än i alla fall. Ibland kan jag också undra om det är mitt eget fel att korthusen jag försöker bygga faller samman om å om igen. Är jag för ärlig å för öppen helt enkelt med mina intentioner?
Jag kan naturligtvis inte låta tankarna flyga iväg å ställa sig den eviga frågan: Vart vill jag egentligen? Vad har jag för mål med det jag gör egentligen? Det är frågor som jag inte riktigt kan svara på och det gör mig frustrerad. För jag måste ju sluta nånstans, hamna nånstans.
Jag drömmer mig bort lie grann. Önskar att jag kunde tjuvkika lite i livets facit. En sisådär två-tre år in i framtiden. Se vart jag befinner mig då, så jag vet om vägen jag går ändå är den rätta. Det skulle vara så mycket lättare å bestämma mig, att hitta något som faller väl samman med framtidens planer då.
Men jag kan inte det. Så det enda jag kan gör är att lita till här å nu. Hoppas på att jag själv har en intuition som leder mig in på rätt spår. För nu är det den verkliga sluttampen som gäller. Det är detta som kommer att räkans i slutändan.