Tänk om
Det obehagliga i det hela är möjligheten att denna kvinna åkte samma buss som vi! Det finns inte många bussar som åker förbi den hållplatsen den tiden på dygnet. Vår buss är nog den vanligaste skulle jag tro. Dessutom bor vi bara två stopp efter den hållplatsen. 15 minuters gångväg därifrån!
Jag får kalla kårar av att veta att jag befunnit mig så nära en sådan händelse. Jag mår dåligt över tanken på att vår buss och alla vi på den kan ha passerat och missat möjligheten till att ingripa. Tänk om det hände just när vi åkte förbi? Tänk om nån skulle ha gått av bussen där och kunnat förhindra det hela? Tänk om hon inte hade gått av där, utan valt en annan hållplats? Tänk om den man som överföll henne satt på vår buss?! Tänk om...
På senare tid har jag blivit allt mer osäker och orolig när jag vistas utomhus på egen hand om kvällar. Det känns allt mer obehagligt att åka hem ensam om kvällar när man varit någonstans. Jag har börjat undvika att försätta mig i sådana situationer. Jag blir allt mer vaksam mot alla främlingar jag stöter på och möter och som söker kontakt. Jag vet inte hur många gånger jag känt mig besvärad av att just män börjar prata med mig när jag är ensam och på väg hem. Sedan har jag så svårt att avhysa någon när jag inte tycks ha skäl för det. Jag är en godtrogen människa. Men den godtrogenheten har rubbats nu. För detta våldtäktsfall är inte det enda på senare tid. I somras skedde detta i mitt bostadsormåde! Och det var inte bara en gång... Det får mig att bli misstänksam mot mina egna grannar Det är så sorgligt att det ska behöva komma till det. Men vad har jag för val?
Frågan är.. Har överfallsvåltäkterna, de våldtäkter av typen då en okänd person begår detta fasansfulla brott, verkligen ökat? Eller är det bara så att det går en våg av våltdtäktsjournalistik i media som sätter skräck i oss kvinnor? Om dessa våltäkter verkligen har ökat, hur är det då i de andra fallen av våldtäkt då förävaren är någon man känner? Vad vi läser i media är när allt kommer omkring bara toppen av ett isberg. Då har jag egentligen skäl för att misttänka även vänner i min närsmta omgivning. Men hur långt ska jag tillåta rädslan, vaksamheten och bristen på tillit och tilltro till människors godhet gå? Jag tycker utvecklingen är oroande...
Lev varje dag som om den vore den första av många.
Jag har svårt att sova. Det kan ha att göra med att jag fysiskt aktiverar mig för lite om dagarna. Men jag skyller hellre på att mina hjärna och mina tankar går på högvarv. Något som känns positivt. Även om jag så klart vill sova. Men med inga särskilda tider att passa, så går det ju att sova lite när jag vill. Det går och jag kan det, men jag gör det inte. För sover ska man ju göra på natten och inte på dagen, eller?
Igår hade jag mitt andra möte med min jobbcoach. Än en gång känner jag mig peppad och på toppenhumör, både under och efter mötet. Det där med motivation ska inte underskattas! Det är guld värt. Det var så kul igår, om än knepigt att sitt ner och spetsa mitt CV till max. Det känns skönt att märka att jag varit ute på rätt spår. Och det är lite roligt när jag blir ställd mot väggen med frågor som "varför är den här egenskapen du nämner bra?" och "hur kan den här egenskapen mätas?". Kan vara tänkvärt för alla att ta sig en funderare på sådana frågor. Inget är självklart i sig. Det borde ju jag som socialantropolog förstått instinktivt!
Det känns på något sätt som att självförtroendet sakta men säkert byggs upp efter hand. Och vet ni vad? Jag börjar älska den här processen jag befinner mig i nu. Jakten på att få ett jobb börjar kännas riktigt kul!
"Lev varje dag som om det vore den första av många!" Det är mitt nya motto. Liknar mitt tidigare "lev varje dag med en tron på en morgondag". Vad jag menar med att leva varje dag som om den vore den första, är att det inte är någon större mening med att stå och blicka bakåt och älta det förflutna. I stället ska man se varje ny dag som en möjlighet till att upptäcka världen på nytt, lära sig nya saker och växa som människa. Desutom måste det, likt mitt motto "lev livet med tron på en morgondag" finnas en förväntan och förhoppning om att det kommer fler dagar. Utan en sådan tilltro finns inget syfte med att drömma eller att sätta upp mål, eller ställa krav på sig själv och sin omvärld.
Jag förkastar allt som heter att leva varje dag som om den vore den sista, som jag vet att så många gillar att dra till med då och då. Men hur tänker man då? Vad jag hör är er inte tanken om att ta tillvara på "här och nu" som nog många menar, utan jag hör en inställning som gör det enkelt att finna ursäkter till vad man gör och inte gör, där man kan fly verkligheten. Utan att tänka längre än här och nu eller utanför sitt eget ego, så bygger man upp ursäkter för att inte behöva ta sitt ansvar och konsekvenserna av sitt förhållningssätt till livet och omvärlden. Det kan inte jag acceptera.
Liv är tillbaka!
Historien om isbergssalladen
Måndag igen? Veckorna går fort. För fort. Snart har jag gått sysslolös en månad. Tänka sig!?
I morgon är det dags för ytterligare ett möte med min jobbcoach. Ser fram emot det. I morgon är det ytterligare CV-granskning som gäller. Jag tror verkligen det börjar likna något nu det här. Vilket är bra eftersom...
...jag har hittat två möjliga jobb som verkar intressanta. Känns spännande att gå mer inpå hur jag ska skriva själva ansökningsbreven till dessa jobb. Jag ska bli oemotståndlig, haha!
Min nyfunna optimism just här å nu, idag måndag, hör ihop med mitt mindre sammanbrott jag fick igår. Det är lite roligt när jag ser tillbaka på det. En typisk Livgrej.
Lite seg, trött å hungrig hade jag handlat mat, ingredienser för en tacomiddag. Hade sett fram emot det hela veckan. Men väl hemma... så gick min middagsfantasi i stöpet. Felet låt i den den där jäkla isbergssalladen, som jag var så sugen på. Älskar dess krispighet å fräschhet. Å salladshuvudet såg så smarrigt ut! Men...
Den jäkla isbergssalladen hade inneboende. Inte bara en liten, ehm... lus (vet inte vad, men någon liten insikt som trivdes oerhört bra i salladen), utan en hel jäkla familj. Nej hela jäkla släkten bodde där! Okej om det är en, det står jag ut med att sanera bort, men med släkten är det värre. Jag ville ju ha sallad! Då kokade jag över.
I ren ilska greppade jag tag om salladshuvudet som om jag skulle spela handholl. Jag vände blicken mot balkongdörren, som nästan av sig själv, i ren panik flög upp innan jag hunnit öppna den. Sedan vrålade jag allt vad jag orkade å kastade allt vad jag orkade det jäkla salladshuvudet ut i natten, ner på den asfalterade gångvägen där det splittrades i tusen bitar. Haha. Fuck you, jäkla sallad!!
Fast, nej... Jag gjorde inte så. Men jag ville! Jag hinner tänka snabbare än mina spontanreaktioner. Tänk om någon skulle få salladshuvudet i, huvudet? Tänk om personen ifråga skulle göra sig illa? Å vem ska städa upp det jäkla salladshuvudet? Nej. I stället kastade jag det demonstrativt i vasken. Inget hände. Det kändes inte bättre. I stället väller tårarna fram.. Å det är ju inte salladshuvudets fel.. Det var bara utlösaren..
Egentligen handlar det hela om att mina grannar medför att jag lever i en oändlig renoveringsmardröm. Det handlar om någon granne som genom att koppla sin diskmaskin eller tvättmaskin till varmvattnet gör att jag inte får varmvatten och varken kan diska eller duscha när jag vill. Det handlar om den jäkla nybeställda säkerhetsdörren som aldrig levereras och installeras. Å om "någon" som fick för sig att stjäla min sadel till cykeln och att jag aldrig har flyt nog att fixa min punktering på cykeln. Det handlar om universitetet som helt plötsligt kommer med nyheter som gör mig fly förbannad. Det handlar om att jag är lat och inte tränar så mycket som jag vill. Det handlar om ekonomisk oro om att jag känner mig vilsen och befinner mig i något sorts limbo som jag inte ser något slut på än.
Middagen var förstörd. Med det gick ju att äta tacos utan isbergssallad ändå. Allt som allt är jag glad att just isbergssalladen fick ta smällen. Lusfamiljen,nej förslåt, släkten, fick bo kvar. Ingen kom till skada. Vad jag vet. Fast nu bor lusfamiljen längst ner i en soppåse i soprummet.
Å idag har jag ny energi. Hade. Nu är det kväll igen. Snart dags å sova. Å då kommer alla mina idéer till mig.. Hade svårt att somna igår. För jag fantiserade om att bygga en hemsida. Jag har funderat på två stycken. En i jobbsökarsyfte. Å sen har jag en idé om en sida där jag får möjlighet att uttrycka mig och odla min författardröm.
Författare å författare... kankse att ta i. Men jag har drömt om en sida där jag skriver små noveller eller kåserier eller liknande om livet, med inspiration från min familj. Det skulle bli jäkligt kul. Det vet jag. Jag har förresten redan bistått med material åt en komiker hämtat från familjen! Men hur som.. Det här är något jag funderat på att göra. Bara för att jag vill det. Kanske som en form av dokumentation för mig själv å övriga nära å kära. Men så tvekar jag... För jag vill inte hänga ut någon.. Å hur ska jag undvika det?
På väg upp
I tisdags träffade jag äntligen min jobbcoach. Det kändes jättebra! Jag var lite nervös, varför vet jag inte. Jag var väl rädd för att ställas mot väggen med mina tankar och icke-existerande drömmar om vad jag vill jobba med. Så var det så klart inte...
Det som var så bra var att äntligen sitta ner seriöst med någon och få ut allt som skallen närmast hållit på att sprängas med på senare tid. Ibland måste man bara få ur sig saker ur munnen, få höra hur det verkligen låter, för att inse... Inse att jag faktiskt inte är så vilsen.
Jag har bestämt mig. Jag vet på ett ungefär vad det är jag vill göra/syssla med. Jag tänker inte låta mig vara rädd längre för om det verkligen är något som jag är ämnad till att göra, eller i förväg få prestationsångest för något jag inte vet något om. Antingen så funkar det, passar det, eller så gör det det inte. Ungefär som att välja kläder på H&M och se hur de passar i provrummet. Inte så farligt!
När min jobbcoach lite fint frågade om jag hade ett CV så fick jag en klump i magen. Jag hade förberett mig inför mötet med att faktiskt ha filat på mitt CV och stressat upp mig med att hitta en möjlighet till att skriva ut det så jag kunde visa upp det för honom på vårt möte. Ändå var det motvilligt och i förväg ursäktande för mitt "dåliga CV" som jag gav honom det. Han försäkrade mig om att de ändrar på 100% av alla CV:n, för att göra mig mindre orolig. Det hjälpte väl lite. Det visade sig efter att han kollat igenom det att mitt CV inte alls var dåligt. Det var snarare ett av de mest välformulerade och välkomponerade CV:n han stött på. Visst, det inte perfekt och som en i mängden av alla CV:n han mött så krävde också mitt lite finlir.
I slutet av vårt möte så sa han också att han inte alls var orolig för mitt arbetssökande. Det, om något, känns oerhört skönt att få höra. Nu gäller det bara att komma igång ordentligt med det. Jag hoppas att jag inom några veckor ska ha kommit en bra bit på vägen mot mitt nya yrkesliv. Vi får väl se?
Ny vecka, ny inställning.
Anledningen till min nuvunna positiva attityd ligger i att jag innerst inne är en positiv person. Det vet jag att jag är. Så jag tänker inte de negativa stämningarna äta på mig mer. Det löser sig, eller hur?
Jag fick idag kontakt med min jobbcoach jag ska ha. Vi ska träffas i morgon, så det känns mycket spännande och bra. Jag smittas så lätt av andra människors engagemang och har lätt för att inspireras, så jag hoppas att han kan leverera det. Det kan han säkert, det är ju hans jobb! ;)
Sen fick jag idag ett svar från ett företag jag kontaktat. Trots att jag missat att bifoga mitt CV (så typiskt mig att missa det där med bifoga) och trots att de inte kunde ta emot mig på något sätt just nu, så var hans svar en sporre nog för mitt självförtroende. Tänk att några få ord i stil med att 'jag ser i ditt mejl att du är oerhört kompetent och har fördjupat dig inom högst intressanta områden' kan få mig att känna mig så glad?!
...
Jag blir frustrerad när det känns som att världen går emot mig. Arg å irriterad. För så klart känns det som att allt är solsken för alla andra. I bristen på sysselsättning om dagarna sitter jag å surfar runt på bloggar där allt jag ser är framgång. Det gör mig spyless att det går så bra för andra människor i deras liv, när det står stilla för mig.
Jag vill också vara framgångrik. Men just nu känns det som att det ordet bara är nåt himla flumord, påhittat av någon, utan någon som helst förankring i det verkliga livet. Jag förstår inte hur det ska gå till att bygga sig en karriär. Att studera i fem år är då inte rätt steg i den riktningen. Jag var på arbetsförmedlingen igår igen, för att reda ut alla frågetecken. De jag hade reddes väl ut, men när det kom till att lista mina erfarenheter och kvalifikationer så slutade det med att jag i arbetsmässiga termer i princip saknar, vad som kan räknas som "erfarenhet". Det känns inte alls kul, att känna som om jag inte har något i ryggen i jobbdjungeln.
Mitt självförtroende och min sjävlkänsla är totalt körd i botten just nu. Jag vill bara gå å gömma mig under täcket där jag kan drömma mig bort. Men det är lika svårt det. För jag kan inte få bekyrmen, oron och ångesten att försvinna på så vis. Det spökar genom att snurra runt i huvudet och jag får ingen ro alls.
Jag kan inte låta bli att tänka på alla jobbtillfällen jag haft som jag inte känner att jag kan ta med i mitt CV, eftersom jag varken har papper eller personliga kontakter till de jobben i dagsläget som kan styrka att eller vad jag jobbat med. Dessa är bland annat några sommarjobb jag haft; som allt-i-allo på vattenfall, där jag bland annat satt och registrerade, eller digitaliserade deras interna bibliotek; jobb på en förskola; arbete som kafébiträde; köksassistent; min praktik på ett produktionsbolag, där jag gjorde research samt författade mindre manusutkast som skulle ingå i en programserie.
Jag vet inte hur jag ska göra för att stärka mitt cv, för att skaffa mig den "erfarenhet" som krävs på dagens arbetsmarknad. Det känns som att jag sitter fast i ett träsk och sakta håller på att drunka likt den där hästen i "Den oändliga historien". Antar att det jag måste göra är att inte ge upp, utan kämpa vidare...
Tagline
Nä, det blev inget av det där jobbet som etnograf/antropolog. Det var ju tråkigt. Tillbaka på ruta ett. Så känns det.
Jag avskyr att söka jobb å att vara arbetslös. Jag avskyr det jsut nu för att jag känner mig så obetydlig å så värdelös. Som om jag inte kan nånting. Eller mer handlar det nog om att jag för var dag som går tappar tron på saker å ting. Jag är rädd att om eller när det händer att det nappar någonstans, så kanske det visar sig att det inte är något för mig. Tänk om jag inte kommer trivas med det. Tänk om det jobb jag får kommer dra musten ur mig, få mig uppstressad å jag vet inte vad. Av den känslan just nu får jag bara ut att allt känns blä, blä, blä. Som att jag inte skulle trivas med ett endaste jobb i världen. Att ingenting är för mig...
Det är förmodligen och förhoppningsvis inte så. Jag har väl bristande självkänsla i nuläget. Å den blir inte bättre av att möta motgångar. Men samtidigt är det bra med dem. Jag tror att jag behöver lära mig att möta lite utmaningar här i livet. Förhoppningsvis kan det stärka mig, om jag hanterar dem på rätt sätt. Det gör jag nog inte just nu. För allt som går emot får mig snarare att vilja gräva ner mig under täcket å gömma mig. Jag har svårt att ladda om.
Jag funderar över hur och vad jag kan göra för att vända dessa känslor så att den kreativa, positiva Liv som känner att hon har hela världen framför sina fötter dyker upp.
Förresten. När jag läste om personliga varumärken igår så dök det här med tagline upp. En tagline är lite av en personlig slogan. Sammantaget, summan av vad andra säger, eller tycker om mig i en kraftfull mening: vem är jag, vad står jag för, vad jag gör, mina ambitioner. Mitt rykte kort å gott. Det ska inspirera och skapa intresse hos andra för mig. Det är viktigt att ens tagline är andra personers uppfattningar och intryck av mig. Många människor går med föreställningar om sig själva som omgivningen inte alls delar. Det är svårt att veta vilket intryck man gör på andra rent sponant. Så här är en utmaning till er läsrare. Vilka är era uppfattningar om mig, vad har jag för rykte? Det behövs inte att ni skriver just den där kraftfulla meningen. Men beskriv gärna hur ni uppfattar och upplever mig som person, vem jag är och vad jag gör bra. Vad är mitt rykte?
Det fortsätter.
Ja, det där var nog en underdrift. Det är inte så att jag inte gör nånting. Jag sitter å söker, letar, klurar, å allt som hör till jobbsökande. Vad det mer handlar om är att det känns som att jag inte kan, borde eller får göra något annat. För i ärlighetens namn finns det inte råd till det.
Tid är pengar, å för varje arbetsös timma känner jag hur mina surt förvärvade och sparade pengar äts upp. Ja, utan att jag lämnar den plats jag sitter på. För det kostar ju som bekant att leva. Jag känner att jag inte har rätt till att unna mig något av livets goda. Jag har funderat ett tag på att fräscha upp håret. Gå till frissan å sedan kanske t.om. färga håret här hemma. Jag längtar efter att gå å se en film på bio som jag väntat på i flera år. Jag saknar att bege mig till gymmet. Jag unnar mig inget. Lite knasigt, med tanke på att det sistnämnda t.e.x inte kostar mig faktiska pengar, eftersom medlemskapet på gymmet jag går till är betalt via jobbet. Men det kostar mig tid. Tid som bör läggas på jobbsökande å tillhörande aktiviteter. suck..
Å det där med jobbsökande sätter griller i mitt huvud. Jag har lyckats luska ut flera företag som jobbar med sådant jag i alla fall under min utbildning fick berättat för mig åtskilliga gånger att antropologer är väl lämpade för att jobba med. Problemet är bara hur jag ska lyckas nå fram till dem och få dem att vilja anställa mig. För inte helt oväntat vill coh ställer flera företag som krav att man ska ha flera års arbetslivserfarenhet inom det ena å det adnra. Varje gång jag stöter på sånt blir jag allt mer arg! Det utestänger sådana som mig utan helt befogad anledning. För var tänker de sig att en person ska börja för att få den erfarenheten? Nej, enligt min mening, vet de nog helt enkelt inte riktigt vad de söker.
Det blir då upp till mig att kunna marknadsföra mig själv på ett sådant sätt att de ser att jag kan göra nytta inom det givna företaget. Å det är det som är så svårt å dessutom tidskrävande tycker jag. Jag har suttit å läst på flera bloggar å sajter idag som sysslar med jobbcoaching och stärkande av det personliga varumärket lite grann. Mycket tar jag till mig och försöker att arbeta utifrån. Men samtidigt blir jag förvillad. För å ena sidan lyfts det fram att ens cv, personliga brev eller vad annat man vill kalla dessa är oerhört viktiga, för att å andra sidan påpeka att många lägger alldelens för mycket tid på dessa, när krutet egentligen borde falla på t.e.x nätverkande.
Ja, jag vet inte.. känner mig så less..
å inget svar på mina utckickade mejl än...
Som ett lotteri?
Det knyter sig i magen på mig. Det är lite så där som att jag mår halvt lite illa. Jag sover dåligt. Å inte blir det bättre av att de förbaskade grannarna (FORTFARANDE) renoverar och sätter igång med buller å bång varje morgon. Det gör det heller inte lättare att få ro att sätta sig framför datorn å försöka lista ut var, hur och när jag kan hitta, söka och få ett jobb.
Jag har varit på arbetsförmedlingen vid två tillfällen så här långt. Båda gångerna har det känts väldigt positivt. Tills jag kommit hem och insettt att jag faktiskt inte vet något om hur jag ska göra för att gå vidare eller ta mig vidare. Första gången fick jag ju veta att jag befann mig lite mellan två stolar. För gammal för att räknas som ungdom, fortfarande för ung för att räknas som vuxen. Men NU, är jag vuxen enligt deras system. Det känns ju bra att veta, att jag nu kan omfattas av deras system och att åtgärder för att hjälpa mig eller lotsa mig mot jobb kan vidtas.
Andra mötet, trodde jag att jag skulle få kalrhet i allt. Det var ett motiverande och trevligt besök, men jag står ås tampar på samma ställe fortfarande. Jag trodde att vi vid det här laget skulle upprättat en handlingsplan för mig, gett mig tillräcklig info för att veta hur jag ska få en jobbcoach, samt få se vilka möjligheter till praktikplatser det finns och som kan passa mig. Men icke..
Nu har jag i alla fall skickat iväg ett mejl med alla dessa funderingar å hoppas på svar.
Under tiden så har jag faktiskt så sent som i förrgår skickat iväg en intresseanmälan till ett jobb där de faktiskt söker en antropolog. Jag hoppas att de hör av sig därifrån. Därav min mage som känns orolig. För när jag skickar iväg intressanmälningar eller ansökningar känns det lite som att gå med i ett lotteri. Fast omvänt. I stället för att ha köpt en lott, har jag lämnat ifrån mig en lott. Sedan hoppas jag på att just min lott ska dras ur någon märklig hög där alla andra som också vill vara med i lottdragningen finns med. Chansen för jobb känns därmed liten. Men den finns där. Å vem vet, plötsligt händer det? Jag håller tummarna!
Pausat
Under en hel vecka har jag pausat. Tagit ett avbrott från livet och vardagen. En vecka i Israel. Ett Tel Aviv som bjöd på värmande sol, mjuka sandstränder och ett svalkande hav. Precis det jag behövde.
Jag tyckte att jag förtjänade det, hade råd med det.. Trots min överhängande arbetslöshet. Nej, förlåt tid av arbetssökande. Det är så livet ser ut nu framöver. Bara att inse.
Jag känner mig något mer hoppfull nu efter denna lilla paus. På något vänster. För snart fyller jag år. Jag fyller 25 och då kan jag få hjälp från arbetsförmedlingen. Tja, kankse. Svårt att säga hur det blir säkert från deras sida. Beror lite på valets utgång. Om vi nu ska byta regering lär det bli förändringar som ska genomföras. Än en gång kan jag hamna i kläm. Jag börjar bli så less. Är det ödets ironi att jag ska befinna mig i en tid i det svenska samhället och historien där jag trängs in i ett hörn och förbises? Jag vet inte. Varför tjura mer än nödvändigt. Allt måste lösa sig på något sätt..
Förresten så fick jag mig en trevlig överraskning i brevlådan under tiden jag var på semester. Mitt examensbevis har kommit. Det var inte lika överväldigande som det förra examensbeviset jag fick för nåt år sedan. Undrar varför? Nåja. Jag har i alla fall två stycken examen nu. Det ni! Jag har nu utöver min filosofie kandidatexamen också en filosofie masterexamen i min hand. Fast det låter lite mer flashigt på engelska måste jag medge; "Master of science". :) Nog känns det lite speciellt alltid. I samband med detta damp det ner en inbjudan till en promotionshögtid nu i höst, 29 oktober mer bestämt. Jag vet inte om jag ska anmäla mig och gå dit. Det känns så dumt att en sådan promotion hålls så sent då min examen togs tidigare i våras. Hur som, så är det ett tillfälle som man kan bjuda in lite vänner å familj till att gå. Jag får väl höra mig för om intresset finns hos någon att komma...
Svart
Väger tungt
Det kan tyckas att jag ständigt maler på om samma bekymmer. Å det stämmer. Dagarna i ända går all min energi till att grubbla, oroa mig och fundera över vad det ska bli av mig framöver. Det tar över mig helt å hållet, så jag får i princip inget vettigt gjort. För inte har det blivit fler ansökningar till jobb. Inte har jag städat min garderob, diskat, eller lyckats laga min punktering på cykeln. En del har jag mig själv att skylla, men det känns också som att vinden inte blåser åt samma håll som jag vill just nu. Det är verkligen inte vad jag behöver, eller tycker att jag fötjänar.
Jag minns att jag tidigare sett lite fram emot den tid jag nu befinner mig i. En tid där livet kan gå åt vilket spännande håll som helst. Det är väl just det, jag föreställde mig, spänning. Men allt känns snarare stagnerat, bittert, surt, meningslöst. Det är till och med så att tankarna på att jag slösat bort fem och ett halvt år av mitt liv dyker upp. Något jag aldrig trodde att det skulle göra. För en universitetsutbildning är alltid bra att ha!? Kunskap väger inget, säger man väl?! Ja, det har jag blivit intalad. Men det stämmer inte. Det väger tungt i kropp och själ att ha gått igenom så lång tid av utbildning å sen inte se eller känna tillstymmelse till möjlighet att tillämpa det i ett arbete. För här står jag nu med en hel massa pengar i studieskulder som ska börja återbetalas i en snar framtid. Ja plus alla andra fasta utgifter.
Jag käner mig vilsen. Å vad som är värst med den känslan är att jag inte har något riktmärke att ta till för att leda mig rätt. Jag befinner mig i en ny värld, där jag inte vet vad som efterfrågas eller vad jag kan erbjuda i den världen. Mest brottas jag med att jag inte ens har en dröm att kunna följa. För det brukar annars folk vara duktiga på att lyfta fram. D.v.s. att man ska rannsaka sig själv å vad man har för drömmar i livet, å sedan köra på dem på ett eller annat sätt. Men om man inte har någon konkret eller precis dröm, vad gör man då? Vad gör jag då? Det enda jag kan säga, är att jag vill göra något som känns stimulerande, utmanade och intressant. Det finns ganska mycket som kan kvala in på de kriterierna. De räcker inte. På sätt och vis känns det lite som att jag måste, i likhet med när man skriver uppsats, fomrulera ett styfte eller en frågeställning. D.v.s. ringa in vad det är jag vill eller kan tänka mig för sysselsättning. Jag vet inte om jag kan klara av det, men jag antar att jag måste försöka.
Surt...
Jag är ändå glad att jag fått iväg en ansökan. Men tiden det tagit för mig att få iväg den gör mig desto mer stressad. Rimligtvis borde jag i det här läget hunnit skicka i väg mångt många fler ansökningar till olika jobb. Men ju mer stressad jag känner inför det faktumet desto mer handfallen känner jag mig. Jag börjar oroa mig. I dessa tider är det inte lätt att få jobb å det kan hända att jag är lite, tja, för optimistiskt. Det slår mig att jag inom en månad bör ha fått napp någonstans, för annars står jag helt sysslolös. Å med ett enda sökt jobb, så ser det inte så ljust ut. Vistt, jag har det jobb jag har nu, men de timmar de kan erbjuda mig är alldelens för få för att täcka levnadskostnaderna. Nu har jag ju en buffert med sparade pengar, så jag skulle säkert klara mig nån månad utan jobb ändå, men det vore ju synd att börja snuva på den kassan, som jag hellre avlägger för roligare saker som resor eller liknande. Men har jag inget val i slutändan så får det väl bli så.
Jag är inte sån som går å gnäller över att det inte finns jobb över huvud taget. Det finns jobb, så länge man är beredd att ta dem. Det enda jag är rädd för är att jag slutar med ett jobb på en snabbmatskedja, som servitirs eller i kassan på Ica, skulle börja bli bekväm, utan större ambitioner på att ta mig vidare å utveckla mig personligt å karriärmässigt. Vilken vits var det med hela universitetsutbildningen då?
Jag känner mig frustrerad, oroad å bekymrad. Så till den grad att jag idag kokade över. Sakta har det sjudit inom mig i några dagar. Allt sedan min cykel bestämde sig för att efter tre dagars användande sen senaste punkteringen, få punktering igen. Idag hade jag som projket att laga punkteringen i stället för att lämna in cykeln hos cykeldoktorn. Det hade jag gjort om det inte var för att jag nyss hämtat ut den där sen senaste punkteringen. Det kändes lite dystert för min plånbok att gå tillbaka å lägga ut 275 kr för samma probelm, fast på ett nytt hjul, inom loppet av några dagar. Dessutom skulle det innebära en veckas avsatt tid inna jag skulle få tillbaka cykeln, vilekt skulle göra det vääääldigt dyrt för mig att ta mig till jobbet. Så, laga punkteringen själv alltså. Det är ju inga svårigheter. Var iväg å köpte lappar för att laga punkteringen. Var lite skeptisk eftersom de var självhäftande, men det var det enda som fanns, så vad göra?! Jag gav det en chans. Eller snarare tre. Ja, tre gånger gjorde jag precis som man ska, å så fort jag började pumpa upp däcket, ja då kom det där förbannade pysande ljudet. Efter en timmas slit, gav jag upp, å insåg också att klockan var för mycket för att ta mig till en RIKTIG BUTIK MED RIKTIGA GREJER SOM FUNGERAR SOM DE SKA!! Jag är riktigt riktigt arg, å ledsen. För det här innebär att jag nu ändå tvingas åka kollektivt i en vecka (då jag jobbar fr.o.m. i morgon) innan jag får möjlighet att gå till en butik med rätt resurser. Jag är ledsen över insikten, framför allt för att det innebär att denna vecka kommer sluka pengar i resor fram å tillbaka till jobbet. Pengar som jag skulle behöva läggas på andra saker. Typ spara till min framtida arbetslöshet. Jag vill inte lägga pengar på kollektivtrafiksresor med värdelösa svindyra SL. Jag tycker inte att jag förtjänar det här!! :(
Ute i livet
Jag kan i alla fall meddela att allt slit, alla berg- och dalbanor under senaste årets studier är över. Efter lite om och men så kan jag faktiskt nu kalla mig för socialantropolog. Det känns skönt att ha klarat det. Det är inte helt lätt att skriva en uppsats på 60 sidor på en termin kan jag säga. Så utmnanande att jag faktiskt var den enda av alla denna termin som var klar på avsatt tid! Flera har också fått skjuta på sin examination till hösten. Så, ja, jag är glad, nöjd och stolt. Och det känns skönt att lämna universitetet. Jag tror att jag är klar där nu. Men något gnager mig. Jag har svårt att känna ro och att kunna glädjas fullt ut över det jag presterat. Det ligger i att jag inte riktigt vet vad som händer nu, vad jag ska göra nu.
Jag har nånstans intalat mig själv att allt alltid löser sig, på något sätt. Det måste ju det. Å jag har känt att det jag lärt mig på universitetet kommer komma mig själv till godo och vara värdefullt när jag väl ger mig ut på arbetsmarknaden. Men nu känns det mer som att jag bär på en klumpig massa på ryggen som jag inte vet hur jag ska få användning utav ute i ett arbete. Å hur ska då en arbetsgivare veta det? Hur ska jag kunna tilltala en arbetsgivare med denna klumpiga massa? Jag känner mig ärligt talat allt mer frustrerad och irriterad över de dåliga kontakter eller relationer till näringsliv jag upplevt under mina studier. De har varit lika med noll. Nu är jag inte sådan att jag vill skylla på universitetet för den obehagskänsla jag upplever i mina fövirrade steg ut i livet och på arbetsmarknaden. Man är ju lite sin egen lyckas smed ändå, å får ta lite ansvar själv. Men jag kan ändå inte låta bli att gnälla lite...
Det som frusterar mig mest är ändå mig själv. Jag brukar rådfråga och pika människor i min närhet om min nya situation och be om tips inför arbetssökande och sådant. Men de kan sällan, nära på aldrig, hjälpa mig nämnvärt. Problemet ligger i att jag inte har något jag strävar mot. "vad vill du göra?" frågar de å jag kan bara svara "jag vet inte riktigt". "Ja då kan jag inte hjälpa dig". Jag blir sur å irriterad av ett sådant svar. Inte på svaret i sig, för det är klart att det är svårt att komma med jobbsökartips eller karriärtips om personen ifråga inte kan ringa in vad det är som intresserar. Jag blir arg för att jag själv inte kan ringa in det där som intresserar mig. Jag har tidigare tänkt att det försätter mig i en gynnsam situation, eftersom kan tycka så mycket blir potentionellt intressant. Men jag har insett att det gör det näst intill omöjligt att hitta det där jag möjligen söker. Jag måste ha något urvalskriterium till att börja med. Men det är svårt att hitta det inom mig, eftersom jag som sagt befinner mig i en värld som är mig totalt främmande. Jag vet inte vad som söks och efterfrågas, än mindre var det efterfrågas.
Jag blir frustrerad, irriterad och smått oroad... Å jag känner dessutom att orken och engagemanget för vad jag kan tänkas hitta förvinner allt mer för var dag som går. Ibland känns det som att jag måste börja om på nytt i livet. Det är inte det jag är ute efter, eller allra helst vill. Jag vill ju på något sätt fortsätta med något nytt och utmanande.
Det gör det inte bättre eller lättare att ligga å ruva på drömmen om att flytta utomlands under en period som inte bör ligga allt för långt i framtiden. För i så fall skulle jag behöva eller åtminstone vilja ha någon typ av sysselsättning där å det känns desto mer omöjligt, då jag inte ens vet vad jag kan få eller kan komma att ha för sysselsättning här hemma.
Ibland flyter tankar på att starta och driva någon form av företag upp till ytan. Något som skulle kunna skötas var som helst i vrälden.. Skulle det vara något? Det är knappt så att jag vågar tänka tanken, å nu när jag skrivit ner dessa ord, vill jag direkt radera dem. Jag antar att en sådan tanke skrämmer mig mer än allt det andra jag grubblar över...
Nej, jag vet inte... Livet känns inte alls kul så spännande som det ser ut nu. Det gör att jag vill spy galla på alla andra vars liv tycks lunka på så behagligt.
Men jag kämpar på i alla fall. Jag ska nu fila vidare på itt CV å förhoppningsvis våga mig på att skicka iväg några ansökningar på jobb.. FÅr se hur det går...
ESC 2010
När jag tidigare i år lyssnade igenom de bidrag som dittills var klara så konstaterade jag att årets tävling, skulle bli en av de tråkigaste på länge. Sådana tyckte jag bidragen var. Ballader, ballader, ballader, var min känsla. Skulle jag få somna i soffan? Men jag hade fel! Det är en färgstark å spännande tävling, just för att det känns så svårt att tippa årets vinnare!
Jag är åter igen förvånad över Sveriges skandalrubriker på att Annas låt inte gick vidare till final. Det känns som att Sverige går med en missuppfattad föreställning om att vara ett ledande musikland i världen och att våra bidrag i ESC alltid är superbra och självklara vinnarfavoriter. När ska vi vakna? Hur det än är med Sverige som ett ledande musikland, så kvarstår att bidragen i ESC och våra vinnare i melodifestivalen inte faller Europa i smaken. Inse! Jag gillade Annas låt och går å nynnar på den under dagarna. Men jag hade aldrig någon större förhoppning om att låten skulle klara sig bra i ESC. Vistt, höll jag tummarna och när Annas framträdande var så otroligt, så väcktes en gnutta hopp måste jag medge. Men när jag sedan hörde repriserna och fick höra låten i de andra låtarnas sammanhang så stod det klart för mig att Sveriges låt föll platt som en pannkaka i jämföresle. Så för mig är det inte en skandal eller större överraskning att Anna inte gick till final. Skandalen är att vi i Sverige inte har tillräckligt mycket självinsikt för att förstå att det är vi som gör fel och inte Europa. Jag hade hoppats på att Salems låt skulle vunnit i melodifestivalen. Jag tror att den hade haft en större chans. Men, men. Det kan vi aldrig veta säkert. Sluttjatat om Sverige nu. Jag har andra favoriter jag vill lyfta fram.
Jag tycker det är roligt att tävlingen tagit en vänding där fler musikgenrer får en chans att göra sig hörda och därmed framträdandena blivit mer varierade. Så mina favoriter i år, är på inget sätt de färgsprakande shownummer med halvnakna kvinnor som visar upp sig och spelar på sex appeal, som annars brukar stå som självklara favoriter. Jag är så less på sådana nummer!! Lustigt nog, är det inte många sådana bidrag i årets tävling! Det gladde mig! Det känns som att framträdandena börjar gå åt ett håll där det visuella shownumret börjar leka med kvinnlighet i stället för sex. Nog för att sexualisering kan vara en del av kvinnlighet, men jag tycker det är ganska osmakligt att få se ett framträdande som bara handlar om att bresa så mycket på benen som möjligt å visa så mycket hud som möjligt.
Nog om det. Här följer utlåtande på några av årets finallåter! För att lyssna på dem samtidigt, så hittar ni låtarna här.
Till mina favoriter i år. Bland dem finns Tyskland. En katchig låt som fångar mig på stört.
Dessutom gillar jag Belgiens lugna gitarrkomponerade låt. Avskalat å mysigt.
Sedan finns det andra låtar som inte nödvändigtvis är vinnarkandidater men som jag tycker förgyller tävlingen. En av dessa är Israels låt. Jag vet att den är en storfavorit å jag gillar låten. Den är mäktig och sångaren är helt otrolig! Men jag ser hellre Tyskland eller Belgien som vinnare.
Turkiet sticker defintivt ut i år. Jag gillar att det skickar något de inte brukar skicka. Det är en okej låt, med ett bra framträdande. Heja!
Nu säger jag emot mig själv om min irritation gentemot kvinnligt sexualiserade uppträdanden, men Frankrikes låt kan jag inte låta bli att vilja hoppa upp å dansa till! Nu vet jag iofs inte hur uppträdandet kommer att se ut, men om man har sett videon till låten så... ja, det räcker..
Jag gillar Islands låt skarpt. Blev så glad att de gick till Final!
Haha, Serbien! Ett glatt skrattpiller. Kul att se å höra.
Sedan har jag några låtar som jag inte riktigt kan placera vad gällar vad jag tycker om dem.
Danmark har en låt som vad jag hört ratades av svenska juryn, men nu alltså gått till final för Danmark. (Säger det inte något om Sveriges musikomdöme i tävlignen så vet jag inta vad som gör det.) Låten fastnar, men jag tycker inte att de som framträder gör det tillräckligt bra. De tär något med kemin som inte går ihop. Hmm..
Azerbadjan är en låt vars refräng satt sig på min hjärna. Den kan gå bra, och komemr säkreligen att gå bra. Men den går inte igenom fullt ut i rutan. Tjejen är lite för osäker. Flackar för mycket med blicken som gör att jag inte kan njuta av låten, utan mer oroa mig för om hon ska överleva framträdandet. Kankse lite för hårda ord. Jag menar inte så. Men, framträdandet kan bli bättre. Det är det jag menar bara.
Aremniens låt förstår jag inte riktigt. Framträdandet är också lite knasigt kan jag tycka. Skulle haft en lite starkare sångare... Men hon är i alla fall otrolgit vacker. Det brukar alltid väga upp en inte helt perfekt röstinsats.
Georgien. Ja... nej, för mig. Men säkert inte för adnra. Ganska fint uppträdande dock.
Rumänien har ett kraftfullt bidrag. Men det är något med tjejen jag inte klarar av. Hon sjunger jättebra, men.. JA biland så funakr det bara inte på något sätt. Ungefär som de som ite tål att se Carola... nåt sånt. Kankse att framträdandet känns lite stelt också i jämföresle med låten. Men det gör ju också att den sticker ut.
Vitrysslands låt känner jag lite sådär "ryck på axlarna" inför- Jag vet itne. Det känns så urlöjligt med de där vingarna de har på sig. Kankse det jag stör mig på också med Aremniens låt, med det där trädet som växer fram. Det blir itne visuellt sett det det är ämnat för. Jag förstår symboliken, men... Lämna de effekterna i musikvideon så blir det bättre tror jag. Det ser mest löjligt ut.
Norges bidrag är väl.. okej.
Sedan har vi som vanligt några bottennapp! De är alltid lite roliga. Här placerar sig definitivt Ukarania, Ryssland, Storbritanien, Spanien och Grekland. Förmodligen är jag ganska ensam om att tycka detta om flera bidrag. Ryssland, Ukraina och Grekland kommer väl som vanligt, av någon obegriplig anledning när det kommer till vad de bidrar med, att komma högt poängmässigt.
Cypern, Portugal och Iralnd är väl inga riktiga bottennapp, men ingen av låtarna ger vidare intryck på mig.
Övriga låtarna; Albanien, Bosnien Herzegovina och Moldavien, minns jag inte alls hur de lät. Så de står som frågetecken för mig. Men inga frågetecken som kommer att resa sig högt upp i poängtabellen ändå. Tror jag. Inte i min tabell i alla fall!
I kläm
Till veckan ska jag lämna in uppsatsen till en annan student som ska opponera på uppsatsen, som jag dessutom ska försvara. Det börjar oroa mig. Det känns som att jag inte har förmågan att sitta inför ett gäng människor å dra upp varför jag gjort si å så. Men det kommer säkert gå bra.
Det enda som besvärar mig just nu är att jag inte vet när denna opposition kommer att äga rum. Datum har sedan länge varit fastslaget till den 1:a juni, men för någon vecka sedan så började andra studenters handledare bolla för att flytta fram datumet till den 9:e juni, eftersom deras studenter inte var riktigt klara. Det slutade med att man fick välja vilket datum man skulle lägga fram uppsatsen, 1:a eller 9:e. Alla förutom jag har valt 9:e. Det ställer till det för mig (som förresten är den enda att vara klar i tid,!!!) Lite tråkigt känns det att när man har gjort som man ska, så får man hamna i kläm för det. Det går inte att ha ett oppositionsseminarium med bara mig... Någon måste opponera, å jag måste också opponera på någon annans uppsats.
Vanligvis hade jag tackat för några extra dagars skrivande, men nu är det så att jag sedan länge planerat att befinna mig hemma i Jokkmokk som senast den 7:e juni, med uppsatsen bakom mig, för att kunna vara med å fira min pappa som fyller 50.
Jag har nu fått förslaget att flytta fram min opponering någon dag, men göra den före den 9:e juni. Min första tanke var att det går hur bra som helst. Jag är vanligtvis väldigt felxibel av mig, även om jag önskat att få det överstökat så fort som möjligt. Sedan kom jag på att det nog inte är det mest fördelaktiga för mig om datumet flyttas fram för mycket. Man ska ha tid att göra justeringar och ändringar i uppsatsen innan den lämnas in till examinator. För varje dag opponeringen flyttas fram desto fler dagar snuvas jag på för att kunna göra dessa ändringar. Jag bör ha liknande (ja, egentligen samma) förusättningar som alla andra att hinna ändra i texten.
Min tanke har tidigare varit att kunna lämna in uppsatsen den 4:e juni, men det lär inte hända nu. Nu kommer jag i stället få jobba över helgen 5-6 juni, vilket blir knepigt eftersom jag nyss, innan jag fick veta det här, lovat att jobba på söndag den 6:e. Något jag lovat eftersom jag trodde allt var klart med alla datum! Skit också!! Hur ska detta sluta?
Nedräkning
Men jag är så glad att jag är där jag är. Å även om uppsatsen kanske inte är helt 100% så som jag önskade att den borde vara, så börjar jag ändå känna mig ganska... Nöjd. Jag hoppas det inte är en falsk invaggning av nöjdhet jag befinner mig i.
Men det tror jag inte. Jag har ständigt fått så bra respons från min handledare inför det jag skrivit, så jag känner mig ganska trygg inför att denna uppsats kommer att kunna examineras. Det kommer den. Det är skönt att få höra det och att få känna det. Frågan nu är bara hur den mäter sig kvalitetsmässigt. Hur kommer den att bedömas? Jag har inte tidigare brytt mig så mycket i de frågorna, men nu börjar de spöka i mitt huvud. Pirrigt i magen!!
I morgon ska jag träffa min handledare för sista gången! Gulp! Jag ska få några sista kommentater på min text så att jag hinner fila lite mer på den till spå måndag då det är dags för att lämna in den. Jag är spänd och nervös inför det mötet. Det komemr säkert bli ett bra möte, men jag är alltid rädd för att hon ska ha hittat någon jättebrist i uppsatsen som gör att den fallerar totalt å inte kommer kunna examineras. Det kommer inte hände, men nervositeten gör att tankarna ändå flyger iväg åt det hållet.
Det komemr kännas konstigt att lämna ifrån mig min uppsats till någon annan att läsa. Tänk att någon anna nu kritiskt ska granska min text å sedan, den 1:a juni ställa mig mot väggen och fråga ut mig om allt möjligt tänkbart! Läskigt! Njae, riktigt så allvarligt som jag målar upp det här lär det nog inte bli, men det är läskigt. Jag är rädd för att jag kommer att ha tappat talföret helt. Jag kommer att vara riktigt nervös den 1:a juni!
Det ska bli spännande att få läsa någon annans uppsats också. Och skrämmande. Jag har ingen aning om vad jag ska få läsa om och hur den text jag läser kommer att mäta sig i jämförelse med min. Förmodligen kommer jag i vanlig ordning känna att den text jag läser är mycket bättre än min egen. Det kommer ge mig stor ångest! Mne, men. Det återstår att se. Jag vill samtidigt inte att det är en dålig text jag ska läsa. De tär inte kul att kritisera en sådan text... inte för den som skrivit den... jaja... får se hur det går!
Jag hoppas att det inte ska vara allt för många ändrignar att göra i texten efter det där seminariet. Det borde det inte vara. Hoppas att jag smått kommer att kunna känna mig klar den 1:a juni, efter seminariet. Hur som, tänker jag inte lägga mer tid än den veckan ut på att förändra texten avsevärt. Det är min sista vecka. Sedan säger jag hej då till universitetet!
Min första tanke inför att bli klar är att jag vill fira det ordentligt. Men det tråkiga är att det inte "finns något att fira". Det finns inget studentmässigt arrangemang som lyfter fram att jag tar min examen. Eller jo, det finns en cermoni, i september. Examnesbeviset lär väl dimpa ner i brevlådan däromkring också. (Att det ska ta flera månader för universitetet att skriva ut och underteckna ett papper har jag svårt att förstå) Men jag vill itne vänta till september med att fira. Är inte det lite konstigt?
Jag hade önskat ett firande i samma anda nu som när jag tog studenten. Det här är ändå för mig större än studenten. Det är värt att firas. Jag vill känna samma lyckorus och glädje. Framför allt vill jag kunna dela det med nära vänner. Jag vill firas! Men jag ser inte nu att något sådant firande kommer att äga rum. Jag kommer att lämna in uppsatsen på en fredag. Den helgen, på söndagen ska jag jobba, å på måndag reser jag hem till Jokkmokk. Dels för att ladda om batterierna och landa lite i världen igen. Men framfrö allt för att vara nära pappa å kunna fira honom, eftersom han fyller 50 år! Tjoho! När jag kommer tillbaka till Stockholm är det jobb som gäller... Så mycket för firande.. Känns mycket underligt....
Jag vet itne riktigt vad jag ska göra för att rikta uppskattning till mig själv å min bedrift. Funderar på att ge mig själv en examenspresent i alla fall. Har kollat in en ny telefon.. En LG-telefon som heter GT540 Swift. Gillar både den rosa å den vita/silverfärgade. Verkar som en fin telefon. Jag kan inte så mycket om telefeoner å om alla funktioner de kan erbjuda idag. Bara man kan ringa å skicka sms är det ju bra. Men jag gillar idén med pekskärm, å vet att jag vill ha 3G så den funakr i norr. Sedan hade det varit bra om man kan använda spotify på den, vilket jag tror att man kan med denna telefon. Ja, ja.. Jag får väl se hur det blir med den saken.
Nu dags, för att korrekturläsa å kapa bort några sidor för mycket i uppsatsen. Tjing!
På toppen!
Detta trots att micron bestämt sig för att säga upp sig medans jag var bortrest. Why? jag vidtog alla försiktighetsåtgärder! Hade dragit ur den ur eluttaget å allt. Men kanske var det just det... Jag klippte det enda band den hade till livet; elen. Det kanske var det där eluttaget som gjort att den klarat sig så länge, fungerat å servat i alla sina dar utan problem. Men, men. Okej då. Hej då micron, ha det bra där dit du färdats. Du förtjänar att ta pension. Det var länge sedan vi firade din födelsedag så gud vet hur gammal å skröplig du egentligen var. Jag ska anställa en ny, yngre modell! Ha! Trots micron inte fungerar å jag är skithungrig så får det itne mitt humör att rubbas. Solen skiner fortfarande lika starkt.
Å att min handledare hade missat att vi hade möte idag å jag fick udnerhålla mig själv i två timmar har inte kunnat dra ner mig heller.. För vad som kom ur mötet senare var värt allt!! Det räcker med att säga så här. Examen, here I come! Japp, det ser fint ut sa hon. Sluttampen kvar nu bara. Det är inte mycket. I'm happy, happy, happy!! Till råga på allt fick jag veta att jag möjligen är den enda i min "grupp" som kommer lyckas bli klar i tid. Det gör att jag känner mig lite extra duktig, på nåt sätt. Jag som gått å trott att jag halkat efter.... men icke. Ibland är det på något sätt kul att ha något att jämföra sig med när allt kommer omkring. Mötet var dagens highlight. Nu ska jag köra stenhårt in i mål!!
Att det kändes som att jag halvt höll på att dö på löpbandet när jag besökte gymmet idag (för första gången på över en måndad tror jag) så var jag fortfarande på topp. Lite tråkigt att märka hur mycket jag tappar i kondis på denna månad, så kändes det ända skitbra att jag tagit mig dit! Jag tog mig faktiskt exakt 5 km på 40 min. Det är inte det bästa jag gjort, men det kändes bra, som sagt. :) Ska göra så got jag kan för att hålla igång tränignen nu tills det blir dags för vårruset. :S
Jag förebyggde också de sura miner jag brukar få när jag duschat och ska ge mig på att reda ut mitt hår. Mitt hår har inte varit min bästa vän sedan i höstas tror jag. Så fort jag duschat har det förvandlats till svinto... typ.. Njae, inte riktigt, mend et har varit rent omöjligt att borsta, utan att slita av mig halva peruken. Å inte har det funkat att vänta tills håret torkat heller. Då har det varit än värre. Så idag, på mina två timmar av väntan på mötet med min handledare, begav jag mig in till stan å köpte HÅRINPACKNING!!! Vips, så är håret äntligen mjukt, lent å medgörligt. Det är itne längre som tuggummi.. I stället luktar inpacknignen tuggummi å nu vill jag sitta å tugga på håret! Tur att jag itne är förtjust i att tugga tuggummi. Så skulle nog inpackningen inte ge så mycket för bättre hår i slutändan... (Kul att märket på inpackningen är Aussi... ni vet, aussi, som i vovvarna våra, hihi)
Jag tror att jag lever på endorfiner sedan bröllopet i Kanada. Jag kan itne sluta le å känna mig glad! Nina å Jason... Det värmer i hjärtat när jag tänker på dem... :)
Men sen så kommer min egen älskling hem också snart. I morgon närmare bestämt. Undar hur glader å sprallig jag kommer vara då?!
Jag är orubblig å oövervinnerlig idag!
Departure, Kanada
Mina naglar blev skitsnygga!! Hihi. Nu är jag hooked på att gå till nagelsalong å få dem fixade. Trodde jag i alla fall. I Kanada kostade det mig 40 dollar att få dem lagade å fransk manikyr-snygga med en lsags gel. Bio Sculpure Gel, för att uttrycka mig mer precist. Ska hålla i ca tre-fyra veckor. Sitter som berg ännu. Fortfarande blanka å snygga. Här har jag lösningen på alla för mig värdelösa nagellack som bara får mina naglar att torka ut å gå sönder ännu mer. Hurra! Kollade då upp priser på detta hemma... eh.. blir nog inge mer besök. Att få naglarna målade, eller förstärkta som det så fint heter här, med denna gel kostar från 550 kr å uppåt här. 40 dollar är 300 kr. STOR skillnad. Med min ekonomi, så.... nej, inga gel-naglar här. I stället börjar jag fundera på om jag ska utbilda mig för till att syssla med sån där gel.... hmmm... vore kul!
Från det ena till det andra. Pappa anlände som sagt. Dagen efter begav vi oss hela familjen, plus Jason på en båttur in mot Niagarafallen. Japp, läste rätt. Denna båttur kallas för Maid of the Mist, å var bland det häftigaste jag varit med om. Rätt in i dimman var det!! Eller rättare sagt rätt in i vattnet!! Ju närmare man kom fallen desto blötare blev det. Till slut var det som att befinna sig i duschen. En dusch kombinerad med blåst då vill säga, som gör att vattnet vill ta sig in överallt! Som jag fick kämpa med att behålla den regnkappa men fick tilldelad på mig, haha! Kul var det. Klarade mig undan med blöta skor och fötter och lite utkletat smink!
Därefter begav jag mig tillsammans med Ida, Elin, pappa och Jason som chaufför till en STOR galleria. Vandrade runt lite i butiker å köpte endast ett klädesplagg (ja faktiskt), samt fick tillfälle att äta Taco Bell, så nu har man testat det också!
Dagen därefter var det dags för bröllops-rehersal. Fick då träffa delar av "nya" släkten. Dessa repetitioner gick finfint. Då började det verkligen att kännas på riktigt!! Hihi. Senare på kvällen var det dags för rehersal-dinner. en middag. Vi var min familj, och de nämaste från Jasons familj som fanns med på middagen, vilken avnjöts på en trevlig italiensk restaurang.
Dagen efter vad D-day. Vaknade halv nio för att snabb-fika å krafsa ihop allt som skulle kunna tänkas behövas inför bröllopet. Klockan nio rmalade vi in på mamma å pappas hotellrum, som sammanlagt bodde på under tre nätter. Där väntade ett gäng tjejer för att fixa hår och makeup. Jag tog en snabb dusck och var först ut med håret. Dagen förflöt i en rasande takt. Helt plötsligt var alla klara, å endast bruden, d.v.s. Nina återstod. Efter hennes hår och makeup kvarstod påklädningen. Hon blev så vacker. Blev klara right on time, å då vadnrade jag Nina å Elin ner för att strax därefter påbörja vigseln tillsammans med resten av brudföljet. Själva vigseln var underbart vacker. När jag såg Nian ledas fram till Jason fick jag kämpa som ett stoll för att inte börja stortjuta!!
Därefter slängde vi oss alla in i några bilar och bilade iväg till den utsedda platsen för bröllopsfotona. Himlen hade då tömts på regn och alla gråa moln som förmiddagen bjöd på hade spruckit upp. Jag är övertygad om att bilderna blev supervackra och ser fram emot att se hur de alla blev! Däerefter var det tillbaka till hotellet som gällde. Passade då på att plåstra mina fötter som redan tagit stryk ordentligt!! haha, ska mna vara fin får man lida pin, minst sagt. Klockan hade då hunnit bli dags för mottagning, dvs middag å dans. Vi entrade mottagnignen med stil, hehe. Först mamma å pappa, som presenterades och vandrade in till singaturmelodin till James Bond. Vad jag skrattade!! Sedan följde Jasons mamma å pappa med tildlelad melodi, därfeter Elin och Chris (god vän till Jason), även dem till en meoldi, som skulle följas av mig och Jon (Jasons bror). Då ahde jag hunnti bli rejält nervös. Kände mig urlöjlig. Men det gick bra. Förutom att jag var helförvirrad över vart jag skulle gå å sätta mig. Hade inte alls förstått att jag skulle sitta vid honnörsbordet!! Nåja. Därefter var det dags för Nina å Jason. De var otroligt vackra när de klev in och i samma veva dansade första dansen. Jag snyftade över hur vackert det var.
Därefter följde middag med tillhörande tal. maten var smarrig. Inleddes med en klar soppa, sedan cesaer-sallad, kötträtt och avslutningsvis en chokladmousse. Var supersmarrigt! Därefter var det dans som gällde för hela slanten. DJ:n var superduktig och dansgolvet var i princip fyllt hela kvällen lång. Jag dansade å dansade. Till slut slängde jag av mig skorna, som höll på ta livet av mig kändes det som. Något jag inte var ensam om att göra.
Det var en superfin kväll, som jag länge ska minnas. Å minns gör jag, då jag faktiskt inte drack särskilt mycket på kvällen alls. Lite vin, kanske två-tre glas sammanlagt, och en och en halv cider. Jag kände att jag hade full koll på läget, även om jag tror att jag kan ha framstått som att ha druckit mer än jag gjorde. Tror det beror på trötthet och att jag inte ätit "rätt" under dagen. Det enda jag åt på hela dagen var i princip på mottagningen på kvällen. så... nåja.
Dagen efter vaknade jag tidigt, vid åttatiden faktiskt. Kämpade för att sova mer och låg envist kvar i sängen. Vid tio så kom Jason hem, för att se om vi (d.v.s. jag, Ida och Elin) levde. Han å Nina hade sovit på hotellet och mamma och pappa hade ju redan ett rum där sedan tidigare. Väckte Ida å Elin soms nart var uppe. Vi åkte med Jason till hotellet för att öppna de presenter de fått på bröllopet. Det var som ytterligare en liten mottagning, som gick av stapeln i Jason's mammas rum. Det var itne så många presenter att öppna, då de bett om att få pengar i stället. Så det var mest att sprätta och läsa kort från vilka som bidragit med vad de kunnat.
Därefter började de städa ur och frakta allt från hotellet till Nina å Jason. Men i stället för att hjälpa till med det fick jag, Ida å Elin en guidad biltur av Jasons mamma. Inte vilken bil som helst, utan i hennes cabriolet. Var perfekt för dagen som bjöd på 25 graders värma å sol! Det var en rejäl guidning, som blev ett fint tillskott på resan.
Väl hemma hos Nina å Jason igen så följde ett kort besök av delar av Jasons familj som ville passa på att säga hej å hej då innan de började dra sig hemmåt igen.
Resten av dagen avnjöts framför i soffan till filmen The Blind Side, som var riktigt, riktigt bra. Åt hämtpizza från Pizza Hut till. Mums!
Konstaterar med det att skräpmatshjulet är så gott som fullföljt! Saknades bara McDonalds
i matmenyn för min resa i Kanada! haha!
Reste hem på egen hand i måndags, då mamma, Elin och Ida stannar i Kanada några extra dagar. Fick sällskap av pappa lite på flygplatsen dock, då han flög mot Egypten samma dag. Men flygresan i själv gjordes helt på egen hand. Var inga problem alls.
Var hemma i Sverige igår mitt på dan. Var riktigt trött eftersom jag inte sovit i princip något på flygresan. Väl hemma så bestämde jag mig för att hålla mig vaken så länge som möjligt. Höll på somna på soffan, vid femtiden, med ruskades till av ett telefonsamtal. Tog då en dusxk och begav mig ut pås tan för indisk mat med Sara. Det följde vi upp med en mastig chokladkaka som efterrätt. Därefter bagav jag mig hem. Klockan var nio och det kändes okej att kanske gå å sova då. Men jag bestämde mig i stället för att efter ett samtal med min käresta i Finland, att kolla på det avsnitt av True Blood som jag missat när ajg var i Kanada. Sagt å gjort. I slutändan hamnade jag i säng vid ett. Vaknade elva i dag efter en gooooood natts sömn. Ingen jetlag här nu då med andra ord. Härligt det!
Bilder på resan föjer senare. Ids inte nu...
Arrival, Kanada
Redan nu har jag börjat få respons på mitt utkast från kvinnorna som ingår i den. De tycker att det är bra! Det är roligt att de kan säga så, även om jag vet att det är långt ifrån så som jag själv vill att det ska vara. Men det är så klart inte bara deras ord som väger tungt. Jag väntar fortfarande på min handledares respons, som jag får höra när jag kommer tillbaka från Kanada.
Nåja, nog om det. Nu känner jag att jag kan börja pusta ut lite mer. Anlände till Kanada i går kväll, efter en hel dags resa. Orkar inte gå på några vidare detaljer, men har upptäckte ett nytt flygbolag jag lätt kommer att välja för resor om det ges tillfälle, KLM. Underbart bra!
Jag är helt slukörd av resan, å förmodligen för att jag har jobbat å stressat så pass mycket de snaste veckorna. Gick å lade mig ågr vid elva-tolv på kvällen kanadenskisk tid, (vilket motsvarar 5-6 på morgonen svenska tid) och vaknade sex på morgonen! Då gick det inte att sova längre. Nu börjar klockan närma sig två på dagen här och det känns ungefär som "dagen efter". Jag är helt utpumpad i kropp å knopp.
Har ändå hunnit med en hel del hittills. Varit å handlat skor som jag ska ha på bröllopet vilka kostade 30 dollar (ca 225kr, helt okej), besökt hotellet där bröllopet ska hållas, varit runt på en rad andra butiker för att handla mat och annat småkrafs, som gelesulor till skorna jag köpte. Nu kpockan två ska jag dessutom till en salon å få mina naglar fixade. Jag har sparat ut dem nu till bröllopet men lyckades igår bryta av två av dem. nte så att de är helt av, utan mer så att de gått upp på sidorna och när helst kan fastna i något å då rivas av ända ner till nagelfästet. Inte kul!! SÅ nu blir det för första gången ever, riktigt nagelompysslande! Nice!
Senare blir det att äta stickyrise och kycjling från KFC (Kentucke Fried Chichen). Mums! Sedan är det att invänta pappa som kommer hela vägen från Egypten!!
Det är helt underbart att få vara nära familjen igen. Jag älskar våra galna upptåg. Den jag saknar är så klart bror. Men, men.
Kanada är för övrigt ett helskönt land. Mycket påminner mig om när jag var i San Diego i Usa för några år sedan.
Nej, nu ska jag försöka hålla mig igång lite, ut å njuta lite av den varma härliga kanadensiska solen!
Tjing!